- Blev medlem
- 30 Juni 2015
- Meddelanden
- 12 088
- Mottagna reaktioner
- 8 488
- Poäng
- 5 497
Låter som en fruktansvärd situation. Man blir utbränd för mindre! Maken måste förstå att ni behöver dela på hela ansvaret.Tack tack tack! Jag blir så glad när jag kommer in här till er och får läsa allt erat stöd! Vi har bokat familjeterapi som sker nu efter sommaren. Jag hoppas att vi överlever tills dessSkämt och sido, allt skrivs såklart inte ut här. Vi har ändå vart ett väldigt bra team, med att få ihop livet med barn med diagnoser är sååååå påfrestande. Speciellt när man fått dragit de mesta lass själv. Nu när vi fått lite hjälp med sonen och avlastning i hemmet så har vi ändå en hyperaktiv 3 åring som sover som en påse skit på nättern, somnar 22-23, vaken mellan 01-04, och sover sedan till 06-07. Sover ingen middag och är i ständig rörelse heeeela dagarna, jag är helt färdig att få jaga på henne. Har kontaktat vården och bup för att få hjälp att få henne och varva ner, men som vanligt slussas man bara runt. Det går inte att lämna henne 1 sekund, för hon klättrar överallt, häller ut saker, kastar med grejor, plockar i soporna, drar ner kaffebryggare, klättrar i skåpen, hänger i fönstret (vi har lås). Men ändå.. jag vågar knappt gå på toaletten om hon inte följer med mig. Detta samtidigt som sonen, 6 år, vill ha tyst omkring sig. Äta i lugn och ro osv, men som också får sina meltdowns. Här står jag, ensam, mittemellan och de slutar ofta med att barnen hamnar på varsitt rum, för 2 minuter paus och jag får grina av mig. Fyfan vad det är tufft! Jag kommer tjata på BUP nu för dottern också, för tyvärr pratar inte hon heller ännu, och hon visar sån jäkla frustration mot oss, hon bits, rivs, nyps, slåss och drar i håret osv. Det är hemskt!
Jag hoppas på något vis att familjeterapi hjälper oss, så jag slipper känna mig ensam i föräldrarrollen, där han gör de han vill och jag får göra allt annat!
Tack för allt stöd![]()
Skämt och sido, allt skrivs såklart inte ut här. Vi har ändå vart ett väldigt bra team, med att få ihop livet med barn med diagnoser är sååååå påfrestande. Speciellt när man fått dragit de mesta lass själv. Nu när vi fått lite hjälp med sonen och avlastning i hemmet så har vi ändå en hyperaktiv 3 åring som sover som en påse skit på nättern, somnar 22-23, vaken mellan 01-04, och sover sedan till 06-07. Sover ingen middag och är i ständig rörelse heeeela dagarna, jag är helt färdig att få jaga på henne. Har kontaktat vården och bup för att få hjälp att få henne och varva ner, men som vanligt slussas man bara runt. Det går inte att lämna henne 1 sekund, för hon klättrar överallt, häller ut saker, kastar med grejor, plockar i soporna, drar ner kaffebryggare, klättrar i skåpen, hänger i fönstret (vi har lås). Men ändå.. jag vågar knappt gå på toaletten om hon inte följer med mig. Detta samtidigt som sonen, 6 år, vill ha tyst omkring sig. Äta i lugn och ro osv, men som också får sina meltdowns. Här står jag, ensam, mittemellan och de slutar ofta med att barnen hamnar på varsitt rum, för 2 minuter paus och jag får grina av mig. Fyfan vad det är tufft! Jag kommer tjata på BUP nu för dottern också, för tyvärr pratar inte hon heller ännu, och hon visar sån jäkla frustration mot oss, hon bits, rivs, nyps, slåss och drar i håret osv. Det är hemskt! 

Barnen ska dessutom vara hemma 7 veckor och av de veckorna ska jag ha dem själv 5… vi är inne på vecka 3 och jag önskar inget annat än att få köra henne till förskolan igen. Känns så jävla elakt och säga asså, men jag är helt slut