Tillbaka i skuldträsket

[Athena]

Du är starkare än vad du tror och orkar mer än vad du tror.
Så ge inte ge upp!!

 

[Myra]

Skilsmässa....bara helt plötsligt ?

Sånt kommer aldrig helt plötsligt (bortsett fr när man kommer hem fr resa en dag för tidigt och hittar partner i sängen med ngn annan) utan byggs på under en längre tid. Man går och kalkylerar plus och minus och inbillar sig att att det är mer plus tills en dag så inser man att det nog är mer minus.

 

[Kraputt]

Ugh, ja. Man kan också gå och intala sig själv att det där på minus försvinner och dra ut på eländet längre än nödvändigt. Skilsmässa är aldrig enkelt. Aldrig.

Men Anam, från vad jag läst här tror jag du är stark, och att du klarar det här också.

 

[Anam]

Ni är helt underbara, så tacksam för er!
Vi har aldrig diskuterat skilsmässa tidigare men saker har vart upp och ner, främst ekonomi såklart. Men också med barn med funktionsnedsättning som är extra krävande. Jag som mamma drar 90 % av lasset vad gällande barn och hushåll. Åkte på en utmattning nu i februari, vi har fortfarande gått runt ekonomiskt men jag har fortfarande fått dragits samma lass hemma, trots att jag är helt färdig. Jag har förklarat allt och också nämnt att jobb / plugga har varit en stor stress. Nu när jag vet hur hösten löser sig så kommer det bara massa annat skit.
Maken tycker att han är den viktigaste i hela hemmet, så länge han är nöjd är allt annat skitsamma.

Vi gick och la oss på två olika håll igår, sovit osams helt enkelt. Diskuterade lite på morgonen och har bokat tid till familjeterapi. Lite väntetid är det tyvärr, men de kommer att vara våran sista chans. Jag hoppas de kan hjälpa oss någorlunda, att han kan få upp ögonen av att en utomstående faktiskt får insikt i problemen. Jag vet inte om jag är korkad som försöker den vägen eller om det hade varit bättre att ge upp.. jag fårse!

Jag känner mig bara så jävla utmattad och är helt färdig.

 

[Myra]

Ni är helt underbara, så tacksam för er!
Vi har aldrig diskuterat skilsmässa tidigare men saker har vart upp och ner, främst ekonomi såklart. Men också med barn med funktionsnedsättning som är extra krävande. Jag som mamma drar 90 % av lasset vad gällande barn och hushåll. Åkte på en utmattning nu i februari, vi har fortfarande gått runt ekonomiskt men jag har fortfarande fått dragits samma lass hemma, trots att jag är helt färdig. Jag har förklarat allt och också nämnt att jobb / plugga har varit en stor stress. Nu när jag vet hur hösten löser sig så kommer det bara massa annat skit.
Maken tycker att han är den viktigaste i hela hemmet, så länge han är nöjd är allt annat skitsamma.

Vi gick och la oss på två olika håll igår, sovit osams helt enkelt. Diskuterade lite på morgonen och har bokat tid till familjeterapi. Lite väntetid är det tyvärr, men de kommer att vara våran sista chans. Jag hoppas de kan hjälpa oss någorlunda, att han kan få upp ögonen av att en utomstående faktiskt får insikt i problemen. Jag vet inte om jag är korkad som försöker den vägen eller om det hade varit bättre att ge upp.. jag fårse!

Jag känner mig bara så jävla utmattad och är helt färdig.

Du är inte korkad utan klok! Man ska aldrig ta lätt på att skiljas när barn är inblandade så att ni får gå i familjeterapi är väldigt bra val oavsett vad som händer efter terapin. Men då kommer du att veta att du har försökt och gjort allt du kan och den känslan är viktig för dig att bära med sig om det ev skulle bli skilsmässa. Att veta att du är den som har försökt Hoppas på det bästa för dig och din familj.
Skilja sig är lätt och det kan man göra vilken dag som helst, kämpa är det svåra och hoppas din man inser vilken pärla du är som håller ihop allt och att han är villig att hjälpa till mer och se att du också har det bra och få den avlastning du behöver.

 

[Ny2018]

Sånt kommer aldrig helt plötsligt (bortsett fr när man kommer hem fr resa en dag för tidigt och hittar partner i sängen med ngn annan) utan byggs på under en längre tid. Man går och kalkylerar plus och minus och inbillar sig att att det är mer plus tills en dag så inser man att det nog är mer minus.

Det förstår jag men jag har inte uppfattat att det varit problem utan att de haft en stark relation.

 

[Myra]

Det förstår jag men jag har inte uppfattat att det varit problem utan att de haft en stark relation.

Man skriver inte allt här kan jag tänka mig.

 

[Terry_]

Tycker folk i Sverige skiljer sig för lätt generellt. Menar inte man ska hålla ihop om partner slåss, super eller är ett as. Men samtidigt ska man inte heller skiljas första gången man har en konflikt.

Massa kärlek till dig Anam!

Jag hoppas att det löser sig.

 

[Ny2018]

Man skriver inte allt här kan jag tänka mig.

Nej såklart.

 

[Anam]

Tack tack tack! Jag blir så glad när jag kommer in här till er och får läsa allt erat stöd! Vi har bokat familjeterapi som sker nu efter sommaren. Jag hoppas att vi överlever tills dess Skämt och sido, allt skrivs såklart inte ut här. Vi har ändå vart ett väldigt bra team, med att få ihop livet med barn med diagnoser är sååååå påfrestande. Speciellt när man fått dragit de mesta lass själv. Nu när vi fått lite hjälp med sonen och avlastning i hemmet så har vi ändå en hyperaktiv 3 åring som sover som en påse skit på nättern, somnar 22-23, vaken mellan 01-04, och sover sedan till 06-07. Sover ingen middag och är i ständig rörelse heeeela dagarna, jag är helt färdig att få jaga på henne. Har kontaktat vården och bup för att få hjälp att få henne och varva ner, men som vanligt slussas man bara runt. Det går inte att lämna henne 1 sekund, för hon klättrar överallt, häller ut saker, kastar med grejor, plockar i soporna, drar ner kaffebryggare, klättrar i skåpen, hänger i fönstret (vi har lås). Men ändå.. jag vågar knappt gå på toaletten om hon inte följer med mig. Detta samtidigt som sonen, 6 år, vill ha tyst omkring sig. Äta i lugn och ro osv, men som också får sina meltdowns. Här står jag, ensam, mittemellan och de slutar ofta med att barnen hamnar på varsitt rum, för 2 minuter paus och jag får grina av mig. Fyfan vad det är tufft! Jag kommer tjata på BUP nu för dottern också, för tyvärr pratar inte hon heller ännu, och hon visar sån jäkla frustration mot oss, hon bits, rivs, nyps, slåss och drar i håret osv. Det är hemskt!

Jag hoppas på något vis att familjeterapi hjälper oss, så jag slipper känna mig ensam i föräldrarrollen, där han gör de han vill och jag får göra allt annat!
Tack för allt stöd