- Blev medlem
- 1 Maj 2014
- Meddelanden
- 1 384
- Mottagna reaktioner
- 817
- Poäng
- 717
För mig är det vikgit att inte glömma men förlåta har jag gjort, de har mer nytta av mig som en pappa som mår bra och har förlikat sig med sitt missbruk än nån som går omkring med ständiga skuldkänslor.jag är spelberoende och är medveten om att det är en sjukdom. Men det jag har gjort mot min familj tänker jag aldrig förlåta mig själv för. Som jag skrev i annan tråd. Jag blev faktiskt lite arg på min beroendeterapaut när han sa att jag inte skulle känna skuld och det är inte ditt fel osv. Är man beroende får man skylla på alla förutom sig själv eller? Ju friskare jag blir desto argare blir jag. Är tvärtemot dig idag![]()
Sen är det en skillnad också i attt känna skuld och förlåta sig det är väldigt komplext allt det där och högst personligt.
Mem för mig är det som värst och störst risk för återfall när jag tänker "hur fan kunde jag" (jag anser att jag själv och andra redan straffat mig nog) har inte levt livet på över 25 år (menar inte resor och lyxliv utan att leva i nuet och njuta av det lilla) denna sommar var den första på alla år jag faktiskt kunde njuta och denna jul har i mina mått mätt varit fantastisk fast den nog bara skulle hamna på medel för en "vanlig standard Svensson)
kommer bara säga att jag hamnat i ekonomiska svårigheter. Du har rätt, jag har varit allt annat än en engagerad mamma under min tid som spelberoende. Var dock spelberoende långt innan min bebo kom till världen, tyvärr eskalerade då. Jag ville vinna ”för hennes skull”. Nu släpper jag allt till kronofogden, ca 400000:-, om ens det. Jag kommer vara pank, men jag kommer kunna ge min dotter mat & tak över huvudet. Ska kontakta min vårdcentral för att få psykologisk hjälp. Har också kontaktat skuld och budget rådgivaren för två månader sen, men lång kö till henne ... jag måste bara som abbe säger acceptera, och förstånd att inse det jag inte kan förändra. Skulderna ligger där, dem kommer inte minska för att jag forsätter spela....