Det man önskar mest när man är på botten är nån form av bekräftelse, att man inte är precis så värdelös man känner sig, man behöver få upp en tro på sig själv så att man kan öppna ögonen så att man verkligen ser att allt inte är nattsvart.
Om man får lite medkänsla och framför allt förståelse, för att saker måste få ta lite tid genom att nån "daltar" lite med en, så kan det vara skillnaden som gör att man får den energin som ändå krävs för att "ta tjuren vid hornen"
För mig själv vände allt den dan jag hitta en människa som kunde ta allt jag gjort utan att döma mig, när jag helt fritt kunde berätta hur jag kände kring mitt missbruk, och kunde få ur mig det för genom att prata om det ocensurerat, så bearbetar i alla fall jag mina problem oavsett vad det må vara, för det blir lättare att hantera "utanför hjärnan" än inne i. När orden passerar läpparna blir det en sanning man själv hör sig säga.
Innan har folk "hjälpt" genom att döma och då kom jag inte långt med den hjälpen.
Missbruket finns inom mig och ingen kommer in innan jag är redo.
Spelar ingen roll hur raka rör man kör med jag måste vara rak mot mig själv först.
Och det kräver eventuellt en period med förståelse/daltande för att maximera effekten och korta tiden.
Tack för att du satt ord på mina känslor. Jag orkar inte förklara själv varför, men FÖR MIG gör erat pressande att jag får mer ångest. JUST NU skulle jag hellre ta mitt liv än att berätta. När ni då pressar mig, av välvilja eller vad det än är, så gör ni istället att jag tänker på det andra alternativet. Alla fungerar vi olika och tänker och behöver olika saker..
jag förstår självklart vad ni vill säga och ni har rätt i sak, men det fungerar helt enkelt inte för mig.
