- Blev medlem
- 30 Mars 2016
- Meddelanden
- 963
- Mottagna reaktioner
- 373
- Poäng
- 487
Min äkta hälft är oxå helt oförstående till folk som har skulder. Han köper de mesta kontant, har inga lån. Och när detta kom upp så blev han chockar, ser ner på mig, kommer med pikar. Men jag e så glad att jag kan ta de. Jag är så nöjd med mig själv att jag berättat, slutat låna. Vart öppen om min situation till två av mina närmaste vänner.Hade det inte varit för att min sambo är helt oförstående till människor som har skulder hade det varit en annan sak.. men att riskera att fogden kommer hem och gör en utmätning är definitivt slutet för vår familj.
Att försvinna menar jag mer att jag tar mitt pick och pack och drar. Att de ska få chansen att få en normal uppväxt. Jag håller ständigt en fasad och ser till att de inte ska bli drabbade av detta. Men indirekt blir de ju det.
Jag har ut, med barnbidrag ca 22-25000kr/ månad. Jag letar extrajobb , men svårt här. Jag gör allt för att det ska gå runt. Men ångesten jag har.. hur ska jag orka?
Jag vill bli av med all skit. Starta på nytt. Aldrig mer ta ett lån. Aldrig mer spela. Fixa sparande gill både mig och barn..
vad jag än gör i mitt liv så kommer det bakslag. Alltid. Varför kan det aldrig få gå bra?
Att jag blivit stark har skrämt min man lite och jag tror att innerst inne är han nog rädd att förlåta mig.