- Blev medlem
- 25 Januari 2020
- Meddelanden
- 388
- Mottagna reaktioner
- 372
- Poäng
- 477
Nu kanske inte min 19-åring är lika ”illa däran”, men han har påverkats något enormt av separationen och har i princip ingen kontakt med sin pappa vilket gör att han mår rätt dåligt. Han jobbar dock, har jobbat heltid men just nu bara deltid i väntan på förlängning av vikariat. Han är duktig på att spara och sparar till egen bil. Han köper det han behöver själv i ”sak-hygien-nöjes-väg”. Och betalar 2.000kr. Så det är inte så att han bara lever på mig. Men han trivs hemma och funderar på att studera vidare. Tror inte han är redo att flytta innan kanske 23-års åldern, vad vet jag. Jag älskar att ha han hemma! Så egoistiska skäl är det ju om man vill se det så…Nu vet vi ju inte hur deras situation ser ut. Jag hade ett vuxet hemmavarande barn under en del av skuldsaneringen. Han kraschade när han precis börjat plugga på universitetet (egentligen tidigare men höll masken). Depression, ångest, självmordstankar mm. Fick flytta hem. Ingen försörjning, föll mellan precis alla stolar. Fick ingen hjälp av vården pga kö, kunde inte skrivas in på arbetsförmedlingen pga ej frisk, kunde ej få försörjningsstöd pga ej inskriven på af. Först nu, efter typ 7 år i limbo har han fått viss hjälp av vården och ska få hjälp att söka försörjningsstöd.