Går under, släppa allt eller inte...

[Betty]

Jag förstår att det är mycket tankar, men jag blir lite förvirrad över ditt svar. Hur har du råd att åka på semester idag, eller laga pajad bil? Enligt den sammanställning du har lagt upp så kommer du ju inte att ha mindre pengar över för att du har skuldsanering?

 

[ANG]

Nej du Betty… Vet inte alls hur jag får ihop det egentligen. På något sätt har det alltid lyckats lösa sig. Skattepengarna har gått till semester, borde betalat skulder eller haft som buffert, jag vet.
Ja, otroligt rätt för att agera och konsekvenserna av det. Det är väl för att man vant sig vid att stoppa huvudet i sanden. Men även jag ser ju att det inte går längre. Ohållbart.
Senaste lånet var juni 2023.
Gjort ALLT vet jag inte om man kan säga. Jag har ju betalat varje räkning. Aldrig varit sen med betalningarna. Allt annat jag gjort runt om är för att klara mig varje månad. Sålt grejer, betalat in på kreditkortet för att ta ut pengarna direkt då jag behöver de sista kronorna till mat mm.
Jag behöver andas, inse, våga mig till kommunen och i vart fall ta ett samtal med dem.
Ränteavdraget… Fan. Katastrof. Förra året var vår boränta dessutom skit hög. Försvinner de pengarna så är det verkligen kört.

 

[Frågvos]

Du har alltså nu 30500 att röra dig med varje månad.

Av dessa går
9500 hyra
18000+ i lån/krediter

= 27500

Du har alltså 3000 kvar till
Mat
Försäkringar
Mobil
El

din budget går inte ihop alls.

Du har dessutom en 20åring som bor hemma verkar det som.
Dags för denne att flytta?
Din 18åring bör gå ut gymnasiet nästa år om denne ej gått om något år.

Efter det kommer du inte heller ha omvårdnadsbidrag eller underhållsbidrag.

Vilket gör att du sitter med 23000 i inkomst och utgifter på 27500 utan mat osv inräknat.

Ansöker du om skuldsanering och får igenom det får du behålla pengar för

En skälig hyra
6186 (normalbelopp för vuxen 2025)
5290 (normalbelopp för barn över 15 2025)

Det du får behålla för yngsta barnet kommer dock försvinna när denne gått ur gymnasiet.

Du får även behålla ett belopp för sparande varje månad och har 2 betalningsfria månader om året, så att du kan spara detta med till oförutsedda utgifter.

Du skulle alltså ha betydligt mycket mer över till Mat och övriga omkostnader om du genomgår en skuldsanering än vad du har nu.

 

[Debitum Gratis]

Du är långt från ensam om att stoppa huvudet i sanden, vi är många här som gjort det.
Skit i det som varit o titta framåt, vilka alternativ har du rent realistiskt?
Kan vara så att du måste släppa allt o sikta på en skuldsanering längre fram. En långdragen o knepig process men också en möjlighet att vända på en ohållbar situation.
Det finns massor med trådar i forumet med bra info.
Tuff läge förstås men det går att ändra långsiktigt.

 

[Frågvos]

Rent realistiskt så verkar du leva på ruinens brant.

Sällan jag råder någon till detta, men eftersom du har för låg inkomst för att få samlingslån så måste du antingen höja din inkomst drastiskt för att kunna köra snöbollsmetoden


Eller.. Så släpper du allt!
Det ser inte alls bra ut att du betalar in till en kredit och tar ut det direkt igen, detta måste upphöra.
Bestämmer du dig för att släppa allt, så kommer det i slutändan gå till KFM men även med löneutmätning borde du ha mer kvar till Mat på bordet än vad du har idag.

Hade jag varit du, hade jag slutat betala på alla lån/krediter.
Kollat upp vad som är okej hyra för den kommunen jag bor i, när mina barn flyttat och ev bytt boende till ett med en hyra som matchar vad som är skäligt.
Sedan ansökt om skuldsanering och hållit tummarna för att få det.

Gå till roten till varför du fått detta skulder. Vad gjorde att du hamnade här från första början och sök hjälp för det.

 

[ANG]

Roten har jag redan ”gått” till. Ekonomiskt våld. Jag kom ur äktenskapet med alla skulder i mitt namn. X:et stod inte på något.
Jag skrämmer mig själv med mörka tankar som är SÅ mycket orimligare än skusa. Typ, jag flyr landet och kommer aldrig tillbaka. Tänk om mina föräldrar gick bort så jag ärvde. Tänk om jag vilket 1 miljon på lotto (spelar inte så det är ju en omöjlighet). När jag mådde som sämst tänkte jag att jag kunde dö för att straffa mitt x. Men inte pga av skulderna utan för vad jag utsatts för.
Jag vet att jag inte är ensam och det är ju skönt. Får panik av tanken på om jag måste flytta. Jag flyttade från hus hit och detta är min trygghet. Barnens trygghet.
Jag har ju såklart lika stor, eller större, del i att jag hamnat i den här situationen gällande ekonomin. Om jag satt ner foten. Sagt att vi inte har råd osv. Men när vi levde ihop var det inte svårt att betala lån och krediter, men ensam blev det något helt annat.
Knappt sovit i natt för mina tankar har snurrat kring detta och vad som skrivits här. Efter skilsmässan hade jag otroligt mycket ångest och var väldigt trasig. Nu känner jag en liten del av den ångesten komma krypandes och jag vill aldrig någonsin hamna där igen så alternativen är ju inte så många. Bara så otroligt rädd för att släppa allt. Känns som jag straffar mina barn. Dem kommer lida mer än jag. Kan tänka mig att den äldsta flyttar in 3-4 år. Den yngsta kommer dröja betydligt längre av olika anledningar.
Jag behöver sätta mig ner och läsa på ordentligt. Prata med kommunen. Våga ta steget. Jag vet ju hur fantastiskt det skulle vara att komma ur detta och aldrig hamna där igen.
Att kika på löneutmätning och se att KFM inte kan utmäta något ger mig magont. Samma gäller om en skusa skulle bli aktuell.

 

[Frågvos]

Om äldsta ska bo kvar bör denne börja arbeta och betala för sitt uppehälle så du kan rädda upp din sits.

 

[Betty]

Roten har jag redan ”gått” till. Ekonomiskt våld. Jag kom ur äktenskapet med alla skulder i mitt namn. X:et stod inte på något.
Jag skrämmer mig själv med mörka tankar som är SÅ mycket orimligare än skusa. Typ, jag flyr landet och kommer aldrig tillbaka. Tänk om mina föräldrar gick bort så jag ärvde. Tänk om jag vilket 1 miljon på lotto (spelar inte så det är ju en omöjlighet). När jag mådde som sämst tänkte jag att jag kunde dö för att straffa mitt x. Men inte pga av skulderna utan för vad jag utsatts för.
Jag vet att jag inte är ensam och det är ju skönt. Får panik av tanken på om jag måste flytta. Jag flyttade från hus hit och detta är min trygghet. Barnens trygghet.
Jag har ju såklart lika stor, eller större, del i att jag hamnat i den här situationen gällande ekonomin. Om jag satt ner foten. Sagt att vi inte har råd osv. Men när vi levde ihop var det inte svårt att betala lån och krediter, men ensam blev det något helt annat.
Knappt sovit i natt för mina tankar har snurrat kring detta och vad som skrivits här. Efter skilsmässan hade jag otroligt mycket ångest och var väldigt trasig. Nu känner jag en liten del av den ångesten komma krypandes och jag vill aldrig någonsin hamna där igen så alternativen är ju inte så många. Bara så otroligt rädd för att släppa allt. Känns som jag straffar mina barn. Dem kommer lida mer än jag. Kan tänka mig att den äldsta flyttar in 3-4 år. Den yngsta kommer dröja betydligt längre av olika anledningar.
Jag behöver sätta mig ner och läsa på ordentligt. Prata med kommunen. Våga ta steget. Jag vet ju hur fantastiskt det skulle vara att komma ur detta och aldrig hamna där igen.
Att kika på löneutmätning och se att KFM inte kan utmäta något ger mig magont. Samma gäller om en skusa skulle bli aktuell.

Förstår verkligen att du har haft en tuff situation, och det är bra att du kommit till insikt om att du har utsatts för ekonomiskt våld. Men…. Och nu vill jag absolut inte förringa dig eller trampa på tårna -om du nu ska va tära ärlig, är du säker på att du själv inte har ett konsumtionsmönster som bidragit till den stora lånbördan? Absolut pissigt och inte ok av ex att lämna alla skulder till dig -men varför tog ni lånen från början? Jag frågar utifrån hur du reagerar ex gällande semester, att du inte vill att jobbet ska få veta etc -det låter som att det finns ett överkonsumtionsmönster även i dig. Jag kan ha helt fel, men värt att tänka över så du också bryter det eventuella mönstret.

 

[ANG]

Betty, du har rätt och fel. Jag konsumerade en hel del jag med, för att tex renovera eller åka och shoppa, laga god mat eller åka på semester var det som gjorde situationen dräglig. X var glad och gillade att ”glassa” och jag hängde på. Där har jag dock till mestadels ändrat mitt beteende.
Men! Semester, ja då mår jag piss om det inte skulle bli av för då ”drabbar” det mina barn. Rädslan för att de också ska tro att jag är så dålig som X har sagt. Jag vet inte… en väldigt jobbig och obehaglig känsla bara… Jag vet väl rent tekniskt att jag skulle kunna erbjuda mina barn mer om jag inte hade skulder. Får ångest bara de säger ordet köpa.
Jag överlät huset till X för en summa långt under vad X själv ansåg att det var värt eller som mäklaren värderat det till. Jag hade stått med dubbla boenden i ett års tid. X bidrog med en tredjedel av kostnaderna och kunde mer eller mindre utpressa mig då jag stod på alla avtal och var den som hamnade i skiten om det inte blev betalat. Så pengarna jag fick för huset försvann sen i en rasande takt. X försökte tvinga mig att säga upp mitt nya boende och bo kvar i huset. Men då skulle han fortsatt ha kontroll över mig och det ville jag inte. I slutänden ville jag bara därifrån och komma ur det fängelse jag satt i. Älskar vårt nuvarande boende, en dröm, och trivs så bra.
I vårt relation så ville jag väl hålla X glad och delande inte den ekonomiska bördan, eller nja… X sket i den fullständigt, jag drogs med för att jag visste att jag skulle få skit och var väl rädd att bli lämnad tror jag. Det blev jag ju ändå. När vi var två i hushållet som stod för kostnaderna ”märktes” inte heller lånekostnaderna av. Och jag sa aldrig något av rädsla. Om något gick sönder hemma, typ tvättmaskinen kunde X bli galen och säga att vi får sälja och flytta detta funkar inte. Så jag höll tyst. Att X la minst 5.000kr i månaden på sig själv och nya kläder, frisör, tandblekningar mm sa jag aldrig något om. X handlade och jag betalade med ”våra”/lånade pengar. Jag kunde inte säga nej.
Rädslan för att bli ”outad” grundar sig väl i den fasad vi byggde upp och den fasad jag gick runt och bar på kanske även bär på. Vi var snygga, bodde fint, reste och hade fina kläder mm.
Jag kräks ju på mig själv när jag skriver detta för det är egentligen oviktigt för mig. Totalt oviktigt. Och vem fan vill gå runt med en fasad och vara fullständigt trasig på insidan?
som sagt. Jag blev lämnad på ett fruktansvärt sätt och vår separation var otroligt tuff. Jag ville bara bort till slut. När X fick veta om en av skulderna ”jag” hade så var det tvär nej på att den skulle delas och X skulle ta det så jäkla långt rättsligt det bara var möjligt. Jag stod ju på mig länge. Men när huset inte blev sålt och räntan ökade, kostnaderna ökade blev jag tvungen att göra upp, till min nackdel men jag kände även att X fick en nackdel, vårt hus. Renoveringsbehov och svårsålt. Tänkte att nu kommer det snart börja rasa det ena efter det andra och jag slipper det då. Samt att överlåta till X gav mig frihet från 10 åriga ansvarsregeln. Det blir X problem.
X pressar mig fortfarande ekonomiskt och bidrar så lite det går. Det är inte enligt den överenskommelse vi hade från början men eftersom barnen inte vill bo med eller träffa X så går det ut över mig.
Skuldsanering är det enda rätta. Det fattar jag med. Men rädslan finns ändå där. Mest rädd är jag nog för att släppa allt och sen bli nekad. Då sitter jag riktigt i skiten.

 

[Jessica87]

Lider med dig! Men något av det viktigaste i allt detta är faktiskt din syn på dig själv. Istället för "vad ska alla andra tycka?" så försök landa inåt. Vad hade du själv tyckte om någon som gjort dåliga val men sen försöker på alla sätt att komma på fötter, ta ansvar, stå för det och vända skutan ? Rätt imponerande med sådana människor, tycker jag! Sluta skämmas, försöka gömma och bortförklara dig. Det behövs inte. Lägg den energin på bättre val och att försöka komma ur detta. Styrka till dig!