Berätta eller inte berätta

[Jonte8710]

Även jag velade länge, nu har jag dragit av plåstret för andra gången. Extremt tufft, men ack så viktigt!
Tänkte berätta vid 200 tkr, men gick bara inte, fick inte fram ett ord när jag försökte. Nu senare med skulder över miljonen har jag berättat.

 

[Dukemo]

Efter ännu en sömnlös natt med mycket velande har jag bestämt mig att berätta ikväll för min moder efter jobbet.

Återkommer om jag fortfarande lever.

 

[2pac]

Efter ännu en sömnlös natt med mycket velande har jag bestämt mig att berätta ikväll för min moder efter jobbet.

Återkommer om jag fortfarande lever.

du kommer leva och det kommer gå bra. Var ärlig, lägg dig platt bara och äg det. Det kommer kännas bra och dåligt i början men i längden kommer det bli mycket mycket bättre.

Och snälla ta inga återfall. Inget positivt kommer från spel för oss.

 

[Dukemo]

du kommer leva och det kommer gå bra. Var ärlig, lägg dig platt bara och äg det. Det kommer kännas bra och dåligt i början men i längden kommer det bli mycket mycket bättre.

Och snälla ta inga återfall. Inget positivt kommer från spel för oss.

Tack så mycket för svar, 2pac. Jag vet att detta blir det bästa i längden, skulle även bli lättare att hålla sig spelfri känner jag då man känner att någon annan räknar på en. Har verkligen ingen koll på hur detta kommer bemötas dock, vi får se hur det går.

 

[2pac]

Tack så mycket för svar, 2pac. Jag vet att detta blir det bästa i längden, skulle även bli lättare att hålla sig spelfri känner jag då man känner att någon annan räknar på en. Har verkligen ingen koll på hur detta kommer bemötas dock, vi får se hur det går.

hur har det gått?

 

[Dukemo]

hur har det gått?

Jag pratade precis en timme med mamma. Kom innanför dagen och hon frågade direkt hur min dag hade varit på jobbet då hon hörde på min röst direkt. Jag sa att jag är frisk och att ingenting har hänt idag men att vi måste prata.

Jag släppte på allt, berättade varje detalj och förklarade hur forumet har blivit min enda vän som jag vågar prata med. Hon var bara glad för att jag berättade och sa att jag inte ska känna skam, att jag ska uppdatera henne och låta henne veta om det finns något hon kan göra. Hon kan inte hjälpa mig med allt vilket jag inte heller vill att hon ska göra, hon ville dock att jag ska gå igenom mina månadskostnader och att hon vill lösa det som är akut åt mig (jag berättade att det rör sig om 20-30K för att jag ska slippa behöva ta nya lån varje månad). Vi ska prata imorgon efter att jag har gått igenom.

Känner mig väldigt tom inombords men ändå bra, jag är inte redo att berätta för resten av familjen än men det känns bra att ha berättat för någon. Tack så mycket för dina och era andras ord.

 

[2pac]

Jag pratade precis en timme med mamma. Kom innanför dagen och hon frågade direkt hur min dag hade varit på jobbet då hon hörde på min röst direkt. Jag sa att jag är frisk och att ingenting har hänt idag men att vi måste prata.

Jag släppte på allt, berättade varje detalj och förklarade hur forumet har blivit min enda vän som jag vågar prata med. Hon var bara glad för att jag berättade och sa att jag inte ska känna skam, att jag ska uppdatera henne och låta henne veta om det finns något hon kan göra. Hon kan inte hjälpa mig med allt vilket jag inte heller vill att hon ska göra, hon ville dock att jag ska gå igenom mina månadskostnader och att hon vill lösa det som är akut åt mig (jag berättade att det rör sig om 20-30K för att jag ska slippa behöva ta nya lån varje månad). Vi ska prata imorgon efter att jag har gått igenom.

Känner mig väldigt tom inombords men ändå bra, jag är inte redo att berätta för resten av familjen än men det känns bra att ha berättat för någon. Tack så mycket för dina och era andras ord.

kul att höra och hon verkar ju ha tagit det riktigt bra. Min familj tog det inte så bra i helhet. Angående att berätta för resten av familjen så upplevde jag att det blev svårare ju mer tid som gick, jag berättade för alla tillslut men var någon månad emellan (jag kände mig inte heller redo). Jag tror kanske inte man blir redo.

jag berättade först för ett syskon och sedan mamma, men sen i ärlighetens namn kände jag inte ett behov av att berätta för någon mer i familjen för egen del. Däremot såg jag hur det tärde på min mamma att hålla det hemligt för min pappa och andra i familjen, och hon mådde inte bra av det. Jag kände att hon ska inte behöva lida/må dåligt för att jag inte vill vara ärlig med resten av familjen och kände att det var inte helt rätt att säga att jag absolut inte vill att någon annan ska veta. Hon fick bära på det själv ett litet tag och det var väldigt jobbigt för henne.

sedan när det gick 1-2 månader och jag berättade igen fast för andra familjemedlemmar då var det extremt jobbigt för mig. Det var som att börja om igen, skämmas, förakta sig själv osv. Hade jag fått göra om det nu såhär i efterhand hade jag dragit av plåstret på samma gång för alla.

säger inte att det är rätt för dig men tål att funderas över. Om du har för avsikt att berätta någon gång överhuvudtaget för andra i familjen så blir det nog inte lättare med tiden men man intalar sig gärna det. Kanske om man gör det några år senare men då kommer familjen sannolikt bli sur över att vissa vet men inte andra osv. Inte helt okomplicerat

sedan ett annat tips är kanske att involvera henne i din ekonomi, kanske i synnerhet om hon vill hjälpa dig.

Det kommer sannolikt svänga med känslorna men det kommer bli bättre ska du se. Riktigt jävla starkt gjort, fortsätt kämpa!

 

[brokoly]

kul att höra och hon verkar ju ha tagit det riktigt bra. Min familj tog det inte så bra i helhet. Angående att berätta för resten av familjen så upplevde jag att det blev svårare ju mer tid som gick, jag berättade för alla tillslut men var någon månad emellan (jag kände mig inte heller redo). Jag tror kanske inte man blir redo.

jag berättade först för ett syskon och sedan mamma, men sen i ärlighetens namn kände jag inte ett behov av att berätta för någon mer i familjen för egen del. Däremot såg jag hur det tärde på min mamma att hålla det hemligt för min pappa och andra i familjen, och hon mådde inte bra av det. Jag kände att hon ska inte behöva lida/må dåligt för att jag inte vill vara ärlig med resten av familjen och kände att det var inte helt rätt att säga att jag absolut inte vill att någon annan ska veta. Hon fick bära på det själv ett litet tag och det var väldigt jobbigt för henne.

sedan när det gick 1-2 månader och jag berättade igen fast för andra familjemedlemmar då var det extremt jobbigt för mig. Det var som att börja om igen, skämmas, förakta sig själv osv. Hade jag fått göra om det nu såhär i efterhand hade jag dragit av plåstret på samma gång för alla.

säger inte att det är rätt för dig men tål att funderas över. Om du har för avsikt att berätta någon gång överhuvudtaget för andra i familjen så blir det nog inte lättare med tiden men man intalar sig gärna det. Kanske om man gör det några år senare men då kommer familjen sannolikt bli sur över att vissa vet men inte andra osv. Inte helt okomplicerat

sedan ett annat tips är kanske att involvera henne i din ekonomi, kanske i synnerhet om hon vill hjälpa dig.

Det kommer sannolikt svänga med känslorna men det kommer bli bättre ska du se. Riktigt jävla starkt gjort, fortsätt kämpa!

Hatten av till dig för ditt pepp till honom/henne

 

[Dukemo]

kul att höra och hon verkar ju ha tagit det riktigt bra. Min familj tog det inte så bra i helhet. Angående att berätta för resten av familjen så upplevde jag att det blev svårare ju mer tid som gick, jag berättade för alla tillslut men var någon månad emellan (jag kände mig inte heller redo). Jag tror kanske inte man blir redo.

jag berättade först för ett syskon och sedan mamma, men sen i ärlighetens namn kände jag inte ett behov av att berätta för någon mer i familjen för egen del. Däremot såg jag hur det tärde på min mamma att hålla det hemligt för min pappa och andra i familjen, och hon mådde inte bra av det. Jag kände att hon ska inte behöva lida/må dåligt för att jag inte vill vara ärlig med resten av familjen och kände att det var inte helt rätt att säga att jag absolut inte vill att någon annan ska veta. Hon fick bära på det själv ett litet tag och det var väldigt jobbigt för henne.

sedan när det gick 1-2 månader och jag berättade igen fast för andra familjemedlemmar då var det extremt jobbigt för mig. Det var som att börja om igen, skämmas, förakta sig själv osv. Hade jag fått göra om det nu såhär i efterhand hade jag dragit av plåstret på samma gång för alla.

säger inte att det är rätt för dig men tål att funderas över. Om du har för avsikt att berätta någon gång överhuvudtaget för andra i familjen så blir det nog inte lättare med tiden men man intalar sig gärna det. Kanske om man gör det några år senare men då kommer familjen sannolikt bli sur över att vissa vet men inte andra osv. Inte helt okomplicerat

sedan ett annat tips är kanske att involvera henne i din ekonomi, kanske i synnerhet om hon vill hjälpa dig.

Det kommer sannolikt svänga med känslorna men det kommer bli bättre ska du se. Riktigt jävla starkt gjort, fortsätt kämpa!

Tack så mycket, 2pac!

Jag förstår vad du menar och känner också igen den känslan du nämner. Jag bor just nu ensam med mamma, och pappa bor med en sin nya familj, syskonen bor utomlands eller i andra städer. Det handlar mest om rädslan för hur de ska reagera såklart, främst att berätta för pappa.. Samtidigt så skulle det vara skönt att bli av med all rädsla men du vet som sagt själv hur svårt det är att ta steget. Jag ska tänka på det lite mer i helgen.

Om jag får hjälp av mamma idag kommer jag kunna släcka några bränder vilket skulle innebära att jag bör vara av med 4-5 kreditgivare redan i Februari, det skulle ge mig kring 4K i månaden att kunna attackera resterande lån vilket skulle gå en lång väg. Skatteåterbäringen i April kommer troligen vara över 10K vilket jag kan släcka ytterligare lån med. Jag har nämnt till mamma vad jag kan göra för att sänka mina andra kostnader också (trots att vi har ett delat kreditkort varje månad som jag får använda till mat och annat, till viss gräns såklart) så jag planerar att fixa såna där kort man sätter över pengar på (PFC liknande) så jag kan sätta gränser för mig själv i hur mycket jag t.ex. får spendera på vardagliga saker och liknande i månaden. Hon säger att jag inte heller behöver betala någon hyra till henne sålänge jag är ärlig om hur fortsättningen går. Fortsätt kämpa du också, en dag i taget!

 

[Dukemo]

Efer mycket tänkande senaste dagarna och lite prat med mamma om mer än enbart pengar så sa jag att jag endast ville ha 15K för att komma ikapp lite, att jag vill lösa detta själv då jag tror att det är en del av min återhämtningsprocess som jag behöver. Jag har under lång tid förlitat mig alldeles för mycket på att andra/annat löser mina situationer, har som sagt ett gemensamt kreditkort med mamma jag fortfarande använder flitigt i 24års ålder trots att jag bor hemma (gratis det här året i princip, betalat någon tusenlapp här och där bara). Hon brukar även överaska med parfymer, kläder osv ganska frekvent för mig, bara för att hon är så snäll.

Hon frågade om det bästa vore att hon sökte lån (hon är dock 60+ så vet inte ens chanserna?) på hela summan och löste tillfälligt åt mig vilket lockade men.. Nej, jag har satt mig i skiten och även om hon tycker att jag inte ska vara så hård på mig själv då jag inte valt från början att bli missbrukare så känner jag att jag behöver en smäll av verklighet. Som det ser ut nu är ändå de värsta sakerna lösta under tidigt i våren. Har iallafall skickat iväg alla betalningar för denna månad som tickar in imorgon och kommer nu kunna sova lugnt inatt, det är det mesta jag känner att jag förtjänar just nu. Jag är iallafall positiv och har mål framöver som motiverar, även om det inte låter så.