Hej Lånforum!
Jag är en lurker som snubblade över forumet av en slump. Jobbar vanligen som läkare och har under det senaste året funderat mycket på vad det är som grämer mig angående sådant som inte fungerar i Sverige så som det är uppbyggt idag. När jag började slöläsa lite här på forumet klickade det till, och nu är jag lite nyfiken på er åsikt angående nedanstående påstående:
Sverige har ett system som fostrar en fundamental brist på personligt ansvar hos befolkningen som helhet.
Det gäller allt ifrån att sjukvårdspersonal, speciellt läkare, inte längre har personligt ansvar för patienters vårdprogress, till att vårdgivaren inte känner sig ansvarig att utföra det patienten vill och behöver (det är landstinget som är kunden..), till att patienter inte känner sig personligt ansvariga för sin sociala situation/ekonomiska situation/vårdplan, till att anhöriga inte känner sig ansvariga för att en patient ska typ, kunna ta sig mellan färdtjänsttaxin och ytterdörren när de åker hem.
Som kontrast så kommer min fästmö från Schweiz. Där både allmäna och privata sjukförsäkringar kräver att man först ska betala hela vårdkostnaden själv och sedan få återbetalning. Hur många i sverige skulle klara av att ligga ute med 450.000kr efter en operation och få återbetalt 2mån senare? Nej, här lånar en av åtta pengar för att åka på semester. Schweiz har i själva verket en av OECDs högsta skuldsättningsgrader hos privatpersoner i förhållande till BNP (pga otroligt dyrt att köpa fastigheter). Trots det är det mycket ovanligt med den typen av överskuldsättning utan återbetalningsförmåga pga personliga/sociala problem som blir allt vanligare i Sverige och som gjorde mig direkt mörkrädd när jag läste här på forumet. Fästmön förstod inte ens konceptet ”lönehelg” när jag nämnde det för henne första gången. Kvittar väl när man får lön om alla drillas från ung ålder till att alltid spara flera årslöner i buffert...
Vet inte helt vad jag vill få sagt, men är mycket nyfiken till om de på forumet som är väldigt öppna med sina skuldproblem här på forumet i någon grad tycker att samhället har en delskuld i att ha uppfostrat/uppmuntrat dem till att lita på att det finns tillräckligt med socialt stöd/skyddsnät/institutionell hjälp för dem vilket sedan visat sig vara falskt när situationen blev allvarlig på riktigt? Att varken kommunens socialtjänst, beroendevården eller någon annan myndighet egentligen bryr sig, och att ingen person man möter känner sig ansvarig inför ens situation trots att det ju är deras jobb? Ungefär på samma sätt som att folk tror att högst skattetryck borde ge bäst sjukvård men... eh. Bli inte sjuk på sommaren, liksom.
Är väldigt nyfiken på era funderingar kring denna fråga.
Full disclaimer: hittade ursprungligen detta forum när jag gjorde efterforskningar om huruvida det vore ett smart drag att köpa aktier i kredithanteringsbolag. Intrum Justitia stack iväg med 14% på senaste rapport...
Jag är en lurker som snubblade över forumet av en slump. Jobbar vanligen som läkare och har under det senaste året funderat mycket på vad det är som grämer mig angående sådant som inte fungerar i Sverige så som det är uppbyggt idag. När jag började slöläsa lite här på forumet klickade det till, och nu är jag lite nyfiken på er åsikt angående nedanstående påstående:
Sverige har ett system som fostrar en fundamental brist på personligt ansvar hos befolkningen som helhet.
Det gäller allt ifrån att sjukvårdspersonal, speciellt läkare, inte längre har personligt ansvar för patienters vårdprogress, till att vårdgivaren inte känner sig ansvarig att utföra det patienten vill och behöver (det är landstinget som är kunden..), till att patienter inte känner sig personligt ansvariga för sin sociala situation/ekonomiska situation/vårdplan, till att anhöriga inte känner sig ansvariga för att en patient ska typ, kunna ta sig mellan färdtjänsttaxin och ytterdörren när de åker hem.
Som kontrast så kommer min fästmö från Schweiz. Där både allmäna och privata sjukförsäkringar kräver att man först ska betala hela vårdkostnaden själv och sedan få återbetalning. Hur många i sverige skulle klara av att ligga ute med 450.000kr efter en operation och få återbetalt 2mån senare? Nej, här lånar en av åtta pengar för att åka på semester. Schweiz har i själva verket en av OECDs högsta skuldsättningsgrader hos privatpersoner i förhållande till BNP (pga otroligt dyrt att köpa fastigheter). Trots det är det mycket ovanligt med den typen av överskuldsättning utan återbetalningsförmåga pga personliga/sociala problem som blir allt vanligare i Sverige och som gjorde mig direkt mörkrädd när jag läste här på forumet. Fästmön förstod inte ens konceptet ”lönehelg” när jag nämnde det för henne första gången. Kvittar väl när man får lön om alla drillas från ung ålder till att alltid spara flera årslöner i buffert...
Vet inte helt vad jag vill få sagt, men är mycket nyfiken till om de på forumet som är väldigt öppna med sina skuldproblem här på forumet i någon grad tycker att samhället har en delskuld i att ha uppfostrat/uppmuntrat dem till att lita på att det finns tillräckligt med socialt stöd/skyddsnät/institutionell hjälp för dem vilket sedan visat sig vara falskt när situationen blev allvarlig på riktigt? Att varken kommunens socialtjänst, beroendevården eller någon annan myndighet egentligen bryr sig, och att ingen person man möter känner sig ansvarig inför ens situation trots att det ju är deras jobb? Ungefär på samma sätt som att folk tror att högst skattetryck borde ge bäst sjukvård men... eh. Bli inte sjuk på sommaren, liksom.
Är väldigt nyfiken på era funderingar kring denna fråga.
Full disclaimer: hittade ursprungligen detta forum när jag gjorde efterforskningar om huruvida det vore ett smart drag att köpa aktier i kredithanteringsbolag. Intrum Justitia stack iväg med 14% på senaste rapport...