Snart händer det

[2pac]

Hör gärna fler synpunkter och take på min situation Resonerar jag galet?

 

[2pac]

Jag tror jag kanske vet varför jag föll tillbaka i spelandet. Jag tror att jag inte kunnat förlåta mig själv, och känt sådan enorm skam, ångest, självhat och känslomässig skuld. Det är på en sådan extrem nivå att ingen annan än en spelmissbrukare kan förstå det. Varje gång jag fallit tillbaka i spelandet har jag stängt av mina känslor vilket varit skönt (vem vill liksom känna det jag beskrivit ovan på en absurd nivå).

Jag har inte kunnat acceptera min situation och jag har trott att pengar har varit viktigt. Hur konstigt det här än kommer låta med tanke på hur spelmissbruk påverkar ens anhöriga så har jag även bara brytt mig om andra och aldrig mig själv. För mig själv har bara varit ångestförknippat och aldrig känt att jag varit värd något.

Jag skriver det här för det är vad jag inser nu och det är vad jag har framför mig innan jag kan börja känna andra känslor. Jag har inte känt mycket hos mig själv på väldigt väldigt länge och vid varje krasch är det dessa känslor som jag börjar med att känna och som försvinner ibland men som ibland kommer från ingenstans 1 år senare tillbaka när man har det tufft med vad som helst. När man slutar spela får man på riktigt förstå och måste ta i tu med den situation man skapat, går inte att bara trycka bort det. Hjälper inte att få någon att betala alla skulder, känslorna finns fortfarande där och verkligheten är icke desto mindre densamma.

 

[2pac]

Jag har försökt förklara för anhöriga det jag skrivit ovan och att jag behöver inga pengar. Jag kommer behöva stöd framöver. Att vara sur på mig, att bli superledsen, eller att vara spydig och "läxa upp" mig kommer inte hjälpa mig utan bara spä på alla dessa känslor som jag pratar om.

För att ska jag ta mig ur det här helt både känslomässigt och ekonomiskt behöver jag folk i min närhet som uppmuntrar mig och får mig att se ljust på framtiden. Detta är dock svårt att banka in i någons huvud som inte är spelare och som inte förstår hur jävla illa man känner sig. Vi spelare är tillräckligt duktiga på att hata oss själva, behövs inte fler som gör det.

 

[Hw77]

Jag trodde själv i många år att spelmissbruk egentligen bara var ett tecken på dålig karaktär och bristande ansvarskänsla och konsekvenstänk. En skatt för idioter.

Vad fel man kan ha.

Det är din insikt som är viktig, har du kommit fram till det du skrev ovan själv har du kommit ytterligare en bit på vägen.
Du kan hoppas att andra ska förstå men det är inte ens i närheten av vikten att du själv förstår.

Ha tilltro till dina egna insikter och försök att inte ta åt dig av kommentarer från dem som inte riktig kommit dit än.
Du gör ett bra jobb, höger fot, vänster fot.
Du är på rätt väg!

 

[2pac]

Har lyssnat på denna 3 gånger i rad nu:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1386201?programid=4572

Blir gråtfärdig när jag lyssnar.

 

[Blenda]

Ja jag med, vilken historia.

 

[2pac]

Ja, känns som jag har en lång resa framför mig...

Såhär ser min situation ut:
Pengar in efter skatt: 40-70 tkr
Pengar ut för lån varje månad: 25621 kr
Total skuldebörda: 1692559,22 kr
Antal krediter: 10

4 större krediter utgör: 1324928,41 kr
Månadskostnad för dessa: 14608 kr

Förväntar mig kunna amortera under 2020 med amortering i månadsbetalningar inräknat och inklusive skatteåterbäring: 302526 kr

Bett om att få ta med anhörig på möte med spelförening.

Update:

Pengar ut för lån varje månad: 24721,14
Total skuldebörda: 1659598,33
Antal krediter: 9

 

[2pac]

Hur hade ni resonerat kring mina lån, i vilken ordning hade ni betalat?

Total skuld:
Re:member kreditkort: 19600/20000 kr
Getdivide: 25000/25000 kr
Betalkoll: 49200/50000 kr
BN: 88750 kr
SBAB: 274610 kr
Collector: 355038,31
Avida: 349098,63
Remember: 346181,47
Klarna: 75180,81
Privatskuld: 110 000 kr

Återbetalningsplan:
Re:member kreditkort: 2-3 år (900 kr månaden)
Getdivide: beror på lägsta belopp cirka 100-200 kr/månad
Betalkoll: ca 3 år (1900 kr månaden)
BN: 11 år (1282 kr månaden)
SBAB: Ca 8 år (4164 kr månaden)
Collector: Ca 14-15 år (3400 kr månaden)
Avida: Ca 14-15 år (3344 kr månaden)
Remember: Ca 14-15 år (3700 kr månaden)
Klarna: 1 år (6700 kr månaden)
Privatskuld: Betalas av sist

Total månadskostnad just nu: 25621,14 kr

Ränta:
Re:member kreditkort: 20,24 %
Getdivide: 2-6 %
Betalkoll: ca 12-13 %
BN: 14,14 %
SBAB: 6,22 %
Collector: 7,96 %
Avida: 6,95 %
Remember: 11 %
Klarna: 11 %
Privatskuld: 0 %

Jag borde ha cirka 30 000 kr över efter nästa lön och funderar på att använda det på Bank Norwegian istället för att betala av Betalkoll, remember kreditkort eller getdivide. Just nu i dessa 1282 kr/månad till BN är det typ 1000 kr ränta resten amortering, det minskar inte. De andra lånen amorteras mer med månadsbetalningarna. Visst kan jag bli av med månadskostnaden för remembers kreditkort men är ca 300 kr i ränta per månad på det till skillnad från BN idag. Klarna blir jag av med på 1 år, större del amortering varje månad.

Hur resonerar ni?

Update:

Total skuld:
Re:member kreditkort: 0/20000 kr (nollad)
Getdivide:24949,13/25000 kr
Betalkoll: 48000/50000 kr
BN: 88750 kr
SBAB: 271940 kr
Collector: 353851,68
Avida: 347558,63
Remember: 345317,54
Klarna: 69558,35
Privatskuld: 110 000 kr

 

[Hmm]

Jag tror jag kanske vet varför jag föll tillbaka i spelandet. Jag tror att jag inte kunnat förlåta mig själv, och känt sådan enorm skam, ångest, självhat och känslomässig skuld. Det är på en sådan extrem nivå att ingen annan än en spelmissbrukare kan förstå det. Varje gång jag fallit tillbaka i spelandet har jag stängt av mina känslor vilket varit skönt (vem vill liksom känna det jag beskrivit ovan på en absurd nivå).

Jag har inte kunnat acceptera min situation och jag har trott att pengar har varit viktigt. Hur konstigt det här än kommer låta med tanke på hur spelmissbruk påverkar ens anhöriga så har jag även bara brytt mig om andra och aldrig mig själv. För mig själv har bara varit ångestförknippat och aldrig känt att jag varit värd något.

Jag skriver det här för det är vad jag inser nu och det är vad jag har framför mig innan jag kan börja känna andra känslor. Jag har inte känt mycket hos mig själv på väldigt väldigt länge och vid varje krasch är det dessa känslor som jag börjar med att känna och som försvinner ibland men som ibland kommer från ingenstans 1 år senare tillbaka när man har det tufft med vad som helst. När man slutar spela får man på riktigt förstå och måste ta i tu med den situation man skapat, går inte att bara trycka bort det. Hjälper inte att få någon att betala alla skulder, känslorna finns fortfarande där och verkligheten är icke desto mindre densamma.

Av min erfarenhet samt hur jag tolkar det utifrån allt man pluggat kring beroende och psykologi så förklarar jag det helt enkelt med grundläggande funktioner i hjärnan. Hur människor själv förklarar situationen varierar, eftersom man själv bygger upp sin berättelse om varför, som är unik utifrån sitt liv men såklart i många fall väldigt likt andras. Jag tror iaf själva beroendet är desamma hos alla, grundläggande funktioner i hjärnan, främst belöning och avsaknad av belöning. Olika slags signalsubstanser.

Man blir beroende av belöningssystemet (signalsubstanser), spelandet är ju oftast en berg och dalbana av belöningar och motsatsen, eufori och ångest om varannat. Efteråt oftast bara ångest, därav hjärnas fokus att spela igen för att få belöningar. När jag själv vunnit mycket och tänkt att jag inte ska spela så har jag själv ofta haft ett sug att köpa/göra saker för att fortsätta få belöningar, men inget kommer nära som när man vinner, förmodligen att frekvensen inte kommer i närheten. Ibland har det känts som man är beroende av ångesten för det är den man känner starkast, eller iaf reflekterar över. Själva glädjen av att vinna är väldigt övergående efter som man blivit så van/beroende av alla dessa små regelbundna kickar.

Men för övrigt har jag alltid känt samma sak som dig, ångest, självhat och känslomässig skuld och blivit väldigt bra att stänga av dessa känslor. Men alltid ett sug att spela igen, inte för jag kommer ihåg några bra känslor utan mest ångest. I tanken för mig är det att vinna tillbaka alla pengar som man känner skuld i att ha förlorat, för att slippa ångesten, men i eftertanken är det att få kickar av att vinna medan jag spelar, inte för jag reflekterar över det då.

Nikotin och alkohol är nära spelandet för mig, men ger inte alls samma påslag av siginal substanser, bara något som håller en nivå.

 

[2pac]

Jag tycker det är fascinerande hur människan fungerar och hur många trots bristande kunskap och erfarenhet tror sig veta hur psykiska missbruk fungerar och hur de ska behandlas. Jag vet definitivt inte ovan i varje fall, däremot reflekterar jag väldigt mycket generellt i livet.

Jag har gått på självavhjälpsmöten och fortsätter att göra det samt KBT behandling men vad är det som säger att DESSA sätt som finns idag är det bästa sättet att behandla spelmissbrukare på? Är det för att det finns forskare med flera doktorander och utmärkelser som studerat hjärnan som säger det eller för att någon som jobbat på en spelförening i åratal säger det?

Varför är spelföreningar och vården främmande för nytänk (jag upplever det så), varför vågar man inte testa nya metoder och framför allt varför förkastar man helt tankar som ”strider” emot deras egna utan någon eftertanke?

Kan en person i vården som aldrig har varit i ett spelmissbruk tala om för en spelmissbrukare hur den ska behandlas och hålla sig spelfri? En sådan person har aldrig varit i en spelmissbrukares skor och kan ju inte bara förstå sig på vad man går igenom. Jag känner en så stor skillnad på att prata med någon som förstår och någon som inte förstår (känns meningslöst om de inte förstår och sannolikt så är det meningslöst också).

På samma sätt borde det gälla för anhöriga, finns ingen i vården som kan förstå sig på en anhörig om de inte själva har varit anhörig till en spelmissbrukare. Anhöriga är som mest sårbara och mottagliga till intryck, tror jag, när man precis kommit ut med sin ekonomiska situation och spelmissbruk. De tar in och tror på allt de hör blint så länge som det inte kommer från spelmissbrukaren, det är förståeligt och lustigt på en och samma gång. Föreståeligt för att spelmissbrukarens ord är billiga nu och det går inte att tro på dom eller intentionen bakom dom, men lustigt för visst är det spelmissbrukaren som sitter på lösningen på sitt missbruk även fast vi inte vet vad lösningen är?

Spelföreningar och självavhjälpsmöten är bra (tycker det är bra för mig, skönt att få öppna upp sig), man får träffa folk som kan relatera men jag upplever samma sak här. Brist på nytänk, brist på att våga tänka annorlunda och till och med en fientlighet mot det (kultkänsla).

Jag får träffa människor som gått alla möjliga sorters behandlingar och som gått på hundra- och tusentals självavhjälpsmöten men som fortfarande fallit tillbaka i missbrukets händer medan andra har faktiskt lyckats hålla sig spelfria. Vem säger att ju fler och ju mer frekvent man går på självavhjälpsmöten desto snabbare går det att ”tillfriskna”? På samma sätt som man kan överdosera i sin medicinering och det kan ge kroppsliga konsekvenser, ibland till och med dödliga, kan det inte bli för hög dosering av behandlingar och självavhjälpsmöten? Gäller det inte att hitta en lämplig dosering utifrån individen?

Varför är man så fientlig mot nya tankar och reflektioner, framför allt i ett område som är så nytt, det är för mig främmande…