Tacksamma?

[Kimsan72]

Jag har blivit skuldfri sedan november 2018 och det var så skön känsla att börja på ett nytt ekonomiskt liv. Jag har varit nere på den värsta botten fysisk och psykiskt man kan tänka sej, p g a ekonomin. Vändpunkten kom hösten 2015 när jag blev så sjuk att jag blev tvungen att läggas in på sjukhus och låg i koma i flera dagar, det konstaterades att jag hade Addison, man blir frisk av medicinerna, men det tar ett duktigt tag att få rätt dosering, samt att man kan dö om man inte äter medicinen. Jag förlorade så mycket pengar på min sjukskrivning eftersom vår sjukförsäkring har 90 dagars karens, så allt rasade bara, det fanns ingen ork att ens försöka få detta pusslande att gå ihop. Samtidigt insåg jag att jag måste börja sköta om mej själv annars dör jag i förtid. Jag började med att se till att kroppen fick extremt mycket näring, ja man kan äta mycket mat, men ändå ha brist på näringsämnen, bl a magnesiumcitrat (som jag fortfarande äter) och mat som är extra nyttig. Sömnen kom gradvis tillbaka och när jag kände mej bättre så började jag med långpromenader i raskt tempo. Promenerar än idag 1 mil varje dag efter jobbet. Så småningom allteftersom kom min sinnesro tillbaka trots pågående löneutmätning och även kreativiteten återvände. Jag har alltid varit högpresterande och ytterst funktionell på mitt jobb, fattat helt strategiskt geniala beslut, gav allt för att jag skulle kunna jobba av mina skulder, men det fungerade inte alls. Totalt en riktigt dålig strategi för mej privat, det förstår jag nu när jag har perspektiv på allt. Gradvis har jag blivit mitt "gamla jag", fast med nya erfarenheter och en ödmjukhet inför andra människors problem. Försöker att inte "gräma" mej allt för mycket över alla pengar som gått förlorade på grund av så tokiga val från min sida, det är miljoners miljoner, borde släppt allt till KFM för 25 år sedan... Jag har ju faktiskt gjort en del ekonomiskt goda val trots allt, har lyckats få en hög lön samt en rejäl slant i pensionssparande, så jag kommer att klara mej mycket gott den dagen som jag går i pension. Man måste helt enkelt förlåta sej själv och gå vidare. Insikten kom att jag faktiskt inte var kapabel att fatta vettiga beslut när jag i princip gått helt in i väggen, men att jag reste mej på nio och kom igen med besked. Numera ser jag ljust på min framtid

Du är verkligen BEVISET för att man inte behöver vara en ”korkad” idiot för att man har skulder...
...och DU vet att JAG applåderar Dig & jag unnar Dig sååå innerligt det Du lyckats med... ❤️

 

[Lize]

Du verkar vara en helt otrolig kvinna.❤️
Du inspirerar mig.

Tack! Att kunna inspirera andra ser jag också som mycket värdefullt. Floskeln att man måste nå botten innan man kan kravla sej upp igen, är jag ett levande bevis för. Om jag inte hade lämnat allt till KFM, nu blev jag ju tvungen p g a sjukdom, utan fortsatt i lånekarusellen och pusslandet så hade jag nog inte levt idag. Även om skulderna stiger otroligt när man väl släpper, så fick jag det andrum som jag behövde för att kunna lösa mina ekonomiska problem. Jag alltid haft en bra självkänsla och självförtroende, men det var rejält stukat på hösten 2015, kunde inte tänka en enda redig tanke utom när det rörde jobbet. Löneutmätningen gjorde att jag lyckades rehabilitera mej helt och fick min gamla "bra kaxiga" attityd tillbaka, vilket gjorde att jag faktiskt var brutalt ärlig mot min omgivning, inklusive de som ville att jag skulle jobba för dem. Tidigare hade jag aldrig "vågat" eller tyckt det var en bra idé att ens prata med dem, p g a mina skulder. Jobbet var dessutom högt säkerhetsklassat, men nu struntade jag i det och var brutalt ärlig och det lönade sej!

 

[Lize]

Vilken intressant historia Lize, vore kul att läsa en bok skriven av dig. Du har kunskaper som är viktiga, det är en sak som är säker. Skönt att du mår och har det bättre.

Tack! Ja jag har funderat på det, men som allt annat så måste den tanken mogna först Fram till 1974 levde jag i en riktigt lycklig familj som det 5:e barnet i ordningen och var en riktigt bortskämd "sladdis". Vår familj bodde i de bästa kvarteren i Göteborg i ett stort hus, min pappa hade ett välbetalt jobb, min mamma var hemmafru och ägnade sej åt välgörenhet och att se efter oss barn. Vi hade t o m ett hembiträde. Båda mina föräldrar var mycket intellektuella och moderna i tanken fastän de var födda på tidigt 20-tal. Allt försvann i ett slag när min äldste bror omkom i en mordbrand startad av en pyroman. Min fine pappa började supa och mamma och han kom inte överens längre, skilsmässan var ett faktum och ingen var kapabel att ta hand om minstingen, d v s undertecknad. Mina äldre syskon klarade sej på egen hand nätt och jämt. Jag hamnade i ett superreligiöst fosterhem ute på landet, där det inte fanns en redig tanke mer än att de var frireligiösa. Kan säga att det inte finns i min värld att ens rösta på KD, jag har sett den äckliga baksidan, Ebba deras partiledare kommer från samma miljö... det finns ett så äckligt tänkande, jag var den lägst stående varelsen i deras värld eftersom mina föräldrar misslyckats så och det fick jag höra varje dag, att jag skulle vara tacksam att någon tog hand om mej som var barn till missbrukare. De hade en adoptivson, som hade alla bokstavskombinationer som fanns, som terroriserade mej hela tiden, jag fick sitta inlåst i ett rum för att han inte skulle bita och slå mej, när jag inte var i skolan. Till skillnad från min fosterbror så hade jag det väldigt lätt i skolan, fick lätt kamrater och hade högsta betyg i allt inklusive gymnastik, jag kunde spela både piano och fiol och var händig i både trä- och syslöjd. Man kan ju tänka sej att mina fosterföräldrar skulle varit stolta över mej, men icke, jag fick absolut inte försöka glänsa, då kunde min fosterbror bli ledsen. Efter varje skolavslutning (som ingen gick på) fick jag själv ta mej hem på cykel och gömma mina betyg. Fosterföräldrarna fick bra betalt av socialen för att ta hand om mej, det motsvarade vad en som jobbade på Volvo tjänade, men så fort jag fyllde 18 år så fick jag klara mej själv, jag åkte helt enkelt ut på gatan. En av de få glädjeämnen från denna tid var när jag tog studenten, ingen kom förutom min "riktiga" pappa, som lyckades vara nykter och tagit på sej en kostym. Han tog mej i hand och gratulerade till tagen student, det var stort för mej! Vi gick sedan och åt lunch på ett fint ställe. Det var en av de sista gångerna jag såg honom i livet nykter, han dog något år senare. Jag fick i vuxen ålder reda på att min "riktiga" mamma försökt att få vårdnaden om mej tillbaka, hon hade gått ända till Tingsrätten, men min frikyrkliga familj tillsammans med tanten från socialen (med i samma kyrka) hade ljugit ihop ett vittnesmål från mej om att jag var livrädd för min mamma och absolut inte ville flytta till henne. Istället för vårdnaden om mej fick mamma ett besöksförbud. Vi träffades först igen när jag var myndig och det var jättefint, men det är svårt att få en vanlig relation igen. Så när jag träffade den man, som är orsaken till alla mina ekonomiska problem, så var jag så svältfödd på kärlek att jag gjorde allt för att vara till lags. Ja det blev mycket skrivet, men jag tror att vi är flera som är skuldsatta som har liknande historier om sin barndom i fosterhem.

 

[Ny2018]

Tack! Ja jag har funderat på det, men som allt annat så måste den tanken mogna först Fram till 1974 levde jag i en riktigt lycklig familj som det 5:e barnet i ordningen och var en riktigt bortskämd "sladdis". Vår familj bodde i de bästa kvarteren i Göteborg i ett stort hus, min pappa hade ett välbetalt jobb, min mamma var hemmafru och ägnade sej åt välgörenhet och att se efter oss barn. Vi hade t o m ett hembiträde. Båda mina föräldrar var mycket intellektuella och moderna i tanken fastän de var födda på tidigt 20-tal. Allt försvann i ett slag när min äldste bror omkom i en mordbrand startad av en pyroman. Min fine pappa började supa och mamma och han kom inte överens längre, skilsmässan var ett faktum och ingen var kapabel att ta hand om minstingen, d v s undertecknad. Mina äldre syskon klarade sej på egen hand nätt och jämt. Jag hamnade i ett superreligiöst fosterhem ute på landet, där det inte fanns en redig tanke mer än att de var frireligiösa. Kan säga att det inte finns i min värld att ens rösta på KD, jag har sett den äckliga baksidan, Ebba deras partiledare kommer från samma miljö... det finns ett så äckligt tänkande, jag var den lägst stående varelsen i deras värld eftersom mina föräldrar misslyckats så och det fick jag höra varje dag, att jag skulle vara tacksam att någon tog hand om mej som var barn till missbrukare. De hade en adoptivson, som hade alla bokstavskombinationer som fanns, som terroriserade mej hela tiden, jag fick sitta inlåst i ett rum för att han inte skulle bita och slå mej, när jag inte var i skolan. Till skillnad från min fosterbror så hade jag det väldigt lätt i skolan, fick lätt kamrater och hade högsta betyg i allt inklusive gymnastik, jag kunde spela både piano och fiol och var händig i både trä- och syslöjd. Man kan ju tänka sej att mina fosterföräldrar skulle varit stolta över mej, men icke, jag fick absolut inte försöka glänsa, då kunde min fosterbror bli ledsen. Efter varje skolavslutning (som ingen gick på) fick jag själv ta mej hem på cykel och gömma mina betyg. Fosterföräldrarna fick bra betalt av socialen för att ta hand om mej, det motsvarade vad en som jobbade på Volvo tjänade, men så fort jag fyllde 18 år så fick jag klara mej själv, jag åkte helt enkelt ut på gatan. En av de få glädjeämnen från denna tid var när jag tog studenten, ingen kom förutom min "riktiga" pappa, som lyckades vara nykter och tagit på sej en kostym. Han tog mej i hand och gratulerade till tagen student, det var stort för mej! Vi gick sedan och åt lunch på ett fint ställe. Det var en av de sista gångerna jag såg honom i livet nykter, han dog något år senare. Jag fick i vuxen ålder reda på att min "riktiga" mamma försökt att få vårdnaden om mej tillbaka, hon hade gått ända till Tingsrätten, men min frikyrkliga familj tillsammans med tanten från socialen (med i samma kyrka) hade ljugit ihop ett vittnesmål från mej om att jag var livrädd för min mamma och absolut inte ville flytta till henne. Istället för vårdnaden om mej fick mamma ett besöksförbud. Vi träffades först igen när jag var myndig och det var jättefint, men det är svårt att få en vanlig relation igen. Så när jag träffade den man, som är orsaken till alla mina ekonomiska problem, så var jag så svältfödd på kärlek att jag gjorde allt för att vara till lags. Ja det blev mycket skrivet, men jag tror att vi är flera som är skuldsatta som har liknande historier om sin barndom i fosterhem.

Jag har en liknande bakgrund.
Tack för att du delade med dig.❤️

 

[tigerkatten007]

Tack! Ja jag har funderat på det, men som allt annat så måste den tanken mogna först Fram till 1974 levde jag i en riktigt lycklig familj som det 5:e barnet i ordningen och var en riktigt bortskämd "sladdis". Vår familj bodde i de bästa kvarteren i Göteborg i ett stort hus, min pappa hade ett välbetalt jobb, min mamma var hemmafru och ägnade sej åt välgörenhet och att se efter oss barn. Vi hade t o m ett hembiträde. Båda mina föräldrar var mycket intellektuella och moderna i tanken fastän de var födda på tidigt 20-tal. Allt försvann i ett slag när min äldste bror omkom i en mordbrand startad av en pyroman. Min fine pappa började supa och mamma och han kom inte överens längre, skilsmässan var ett faktum och ingen var kapabel att ta hand om minstingen, d v s undertecknad. Mina äldre syskon klarade sej på egen hand nätt och jämt. Jag hamnade i ett superreligiöst fosterhem ute på landet, där det inte fanns en redig tanke mer än att de var frireligiösa. Kan säga att det inte finns i min värld att ens rösta på KD, jag har sett den äckliga baksidan, Ebba deras partiledare kommer från samma miljö... det finns ett så äckligt tänkande, jag var den lägst stående varelsen i deras värld eftersom mina föräldrar misslyckats så och det fick jag höra varje dag, att jag skulle vara tacksam att någon tog hand om mej som var barn till missbrukare. De hade en adoptivson, som hade alla bokstavskombinationer som fanns, som terroriserade mej hela tiden, jag fick sitta inlåst i ett rum för att han inte skulle bita och slå mej, när jag inte var i skolan. Till skillnad från min fosterbror så hade jag det väldigt lätt i skolan, fick lätt kamrater och hade högsta betyg i allt inklusive gymnastik, jag kunde spela både piano och fiol och var händig i både trä- och syslöjd. Man kan ju tänka sej att mina fosterföräldrar skulle varit stolta över mej, men icke, jag fick absolut inte försöka glänsa, då kunde min fosterbror bli ledsen. Efter varje skolavslutning (som ingen gick på) fick jag själv ta mej hem på cykel och gömma mina betyg. Fosterföräldrarna fick bra betalt av socialen för att ta hand om mej, det motsvarade vad en som jobbade på Volvo tjänade, men så fort jag fyllde 18 år så fick jag klara mej själv, jag åkte helt enkelt ut på gatan. En av de få glädjeämnen från denna tid var när jag tog studenten, ingen kom förutom min "riktiga" pappa, som lyckades vara nykter och tagit på sej en kostym. Han tog mej i hand och gratulerade till tagen student, det var stort för mej! Vi gick sedan och åt lunch på ett fint ställe. Det var en av de sista gångerna jag såg honom i livet nykter, han dog något år senare. Jag fick i vuxen ålder reda på att min "riktiga" mamma försökt att få vårdnaden om mej tillbaka, hon hade gått ända till Tingsrätten, men min frikyrkliga familj tillsammans med tanten från socialen (med i samma kyrka) hade ljugit ihop ett vittnesmål från mej om att jag var livrädd för min mamma och absolut inte ville flytta till henne. Istället för vårdnaden om mej fick mamma ett besöksförbud. Vi träffades först igen när jag var myndig och det var jättefint, men det är svårt att få en vanlig relation igen. Så när jag träffade den man, som är orsaken till alla mina ekonomiska problem, så var jag så svältfödd på kärlek att jag gjorde allt för att vara till lags. Ja det blev mycket skrivet, men jag tror att vi är flera som är skuldsatta som har liknande historier om sin barndom i fosterhem.

Stor kram ❤️ och fantastiskt bra jobbat!

Jag kan kortfattat säga att jag blev kvar i min ursprungsfamilj med missbrukande far och psykiskt sjuk mor och önskade ofta att jag hamnat i fosterfamilj. Ena dog och den andra orkade inte ta hand om oss på ett adekvat sätt. Hade också alltid lätt i skolan och trodde att det skulle tas emot med stolthet men det blev inget av det heller. Relationen med den föräldern som är vid liv skadades än mer när jag fick barn och har sen dess varit nästintill obefintlig, likaså relation till vissa andra medlemmar från ursprungsfamiljen.

 

[Per1975]

Tack! Ja jag har funderat på det, men som allt annat så måste den tanken mogna först Fram till 1974 levde jag i en riktigt lycklig familj som det 5:e barnet i ordningen och var en riktigt bortskämd "sladdis". Vår familj bodde i de bästa kvarteren i Göteborg i ett stort hus, min pappa hade ett välbetalt jobb, min mamma var hemmafru och ägnade sej åt välgörenhet och att se efter oss barn. Vi hade t o m ett hembiträde. Båda mina föräldrar var mycket intellektuella och moderna i tanken fastän de var födda på tidigt 20-tal. Allt försvann i ett slag när min äldste bror omkom i en mordbrand startad av en pyroman. Min fine pappa började supa och mamma och han kom inte överens längre, skilsmässan var ett faktum och ingen var kapabel att ta hand om minstingen, d v s undertecknad. Mina äldre syskon klarade sej på egen hand nätt och jämt. Jag hamnade i ett superreligiöst fosterhem ute på landet, där det inte fanns en redig tanke mer än att de var frireligiösa. Kan säga att det inte finns i min värld att ens rösta på KD, jag har sett den äckliga baksidan, Ebba deras partiledare kommer från samma miljö... det finns ett så äckligt tänkande, jag var den lägst stående varelsen i deras värld eftersom mina föräldrar misslyckats så och det fick jag höra varje dag, att jag skulle vara tacksam att någon tog hand om mej som var barn till missbrukare. De hade en adoptivson, som hade alla bokstavskombinationer som fanns, som terroriserade mej hela tiden, jag fick sitta inlåst i ett rum för att han inte skulle bita och slå mej, när jag inte var i skolan. Till skillnad från min fosterbror så hade jag det väldigt lätt i skolan, fick lätt kamrater och hade högsta betyg i allt inklusive gymnastik, jag kunde spela både piano och fiol och var händig i både trä- och syslöjd. Man kan ju tänka sej att mina fosterföräldrar skulle varit stolta över mej, men icke, jag fick absolut inte försöka glänsa, då kunde min fosterbror bli ledsen. Efter varje skolavslutning (som ingen gick på) fick jag själv ta mej hem på cykel och gömma mina betyg. Fosterföräldrarna fick bra betalt av socialen för att ta hand om mej, det motsvarade vad en som jobbade på Volvo tjänade, men så fort jag fyllde 18 år så fick jag klara mej själv, jag åkte helt enkelt ut på gatan. En av de få glädjeämnen från denna tid var när jag tog studenten, ingen kom förutom min "riktiga" pappa, som lyckades vara nykter och tagit på sej en kostym. Han tog mej i hand och gratulerade till tagen student, det var stort för mej! Vi gick sedan och åt lunch på ett fint ställe. Det var en av de sista gångerna jag såg honom i livet nykter, han dog något år senare. Jag fick i vuxen ålder reda på att min "riktiga" mamma försökt att få vårdnaden om mej tillbaka, hon hade gått ända till Tingsrätten, men min frikyrkliga familj tillsammans med tanten från socialen (med i samma kyrka) hade ljugit ihop ett vittnesmål från mej om att jag var livrädd för min mamma och absolut inte ville flytta till henne. Istället för vårdnaden om mej fick mamma ett besöksförbud. Vi träffades först igen när jag var myndig och det var jättefint, men det är svårt att få en vanlig relation igen. Så när jag träffade den man, som är orsaken till alla mina ekonomiska problem, så var jag så svältfödd på kärlek att jag gjorde allt för att vara till lags. Ja det blev mycket skrivet, men jag tror att vi är flera som är skuldsatta som har liknande historier om sin barndom i fosterhem.

Oj vilket öde. Tack, det är så bra att sånt här kommer ut även om vi är ett fåtal som läser. En del av hur det gått till i samhället. Känns som att det inte skapar superförutsättningar. Jag har inte haft det lika knivigt med något fosterhem eller så... var äldst att fyra syskon och hade massor av kärlek tills föräldrarna separerade när jag var tre. En helsyster kom några år efter det, sen kom styvpappan och två nya syskon in i bilden och alla personer, föräldrarnas heltidsjobb, husdjur och allt gjorde väl att uppväxten blev lite hafsig. Fick saker och resor men inte så mycket vägledning och kramar. Min mamma som jag oftast kommer bra överens med idag var ganska hatisk mot mig under min uppväxt till och från och jag förstod inte varför. Hon stod inte ut med att se mig ens för att det gjorde henne så förbannad. Det har resulterat i att jag har svårt att lita på folk och är ängslig att göra rätt och duga. Det gör att människor ofta tycker att jag framstår som osäker vilket jag kan bli förbannad och ledsen över ibland. ÄR stolt över mig själv och medveten om problemområden jag ska jobba på men tar så otroligt illa upp om någon säger "du verkar osäker". Världens akilleshäl. Min pappa lever nytt familjeliv, min mamma karriärar och har en dotter som är 21 år yngre än mig och min syster vill inte ha kontakt just nu som är en av tre jag kan prata djupt med. Tråkigt.

Jag hade förövrigt svårt i skolan för att jag inte kunde fokusera och alla sade att jag aldrig skulle bli något men jag har jobb och har pluggat vidare i tio år nu.

 

[Lize]

Tack för att ni delar med er! Har lärt mej jättemycket här på forumet.
Jag är en av alla de vanvårdade fosterbarn som fick 250 tkr för sveda och värk av staten, dessa pengar gick oavkortat till mina skulder, men det hjälpte likt förbannat inte, hade behövt en större summa pengar för att fixa det värsta då 2013. Jag tror att det i slutändan var mindre än 50% av de som sökt som fick ersättningen. Jag valde att åka upp till nämnden i Stockholm (det var frivilligt) och berätta min historia för nämnden. Det var på en onsdag och på fredagen hade jag ersättningen på kontot, så jag tror att det redan var beslutat innan jag kom till nämnden. Det kändes skönt att berätta, men jag glömmer aldrig att en av nämndemännen eller ja kvinna, kom fram för att ta i handen när vi skulle skiljas åt och sa att det gått väldigt bra för mej trots allt, varpå jag blixtsnabbt replikerade; "att allt är relativt, förmodligen hade jag varit Nobelprisvinnare om jag inte råkat ut för denna fosterhemsplacering" . Nu tror jag inte att hon menade något illa, utan tvärtom ville ge en komplimang. Man kan säga att av alla fosterbarn som jag träffat i det sammanhanget har varit mänskliga vrak som befinner sej långt i från samhället och ett kärleksfullt sammanhang. Så med det i tanke så är mina ekonomiska problem ingenting och att jag faktiskt har kommit undan med blotta förskräckelsen.

 

[Skogsmulle]

Jag vill motsatt inte trampa på er som ser detta som positivt. Jag har lärt mig mycket och blivit mer härdad men samtidigt mer förstörd psykiskt och hade gärna haft detta ogjort. Men det har kanske att göra med hur lång tid jag levt med detta och hur livet varit innan dess (hårt). Alltid varit positiv och energisk men nu endast ett skal av det forna jag.

Håller med dig men vi eftersom vi kämpar så kanske vi är starkare och har bättre psyke än vi tror

 

[Myra]

Visst har jag blivit mer tacksam för det jag har som tak över huvudet, underbara barn etc, sånt som de flesta tar för givet. Har varit jättesjuk några dagar med hög feber och igår när jag gick och la mig så kände jag mig så tacksam för att jag har en säng att lägga mig i och tänkte på alla hemlösa som inte har det.
Men samtidigt så lever jag under en sådan enorm psykisk påfrestning att jag har blivit märkt för lång tid framöver... undviker att umgås, tänker konstant på räkningar, hjärnan har jour 24/7. Det är nedbrytande! Önskar ingen att gå igenom sånt.