Skuldsatt pga ett spelberoende?

[2pac]

Hej. Jag är själv spelmissbrukare och varit det under snart 4 år. Jag har kraschat 3 gånger nu, senaste gången var för 4 veckor sen, och det här är min sista krasch. Jag lever med min sambo och två barn. Vi fick vårat senaste barn i somras, när jag var mitt uppe i ett återfall. Det som jag hatar mest med mig själv just nu är, att under dom första veckorna, eller tills för 4 veckor sedan, så kände jag absolut ingenting för vårat barn. Allt kretsade kring spel, jag tappade alla känslor som går att tappa. Förutom för min äldste grabb, han har varit den enda som har fått mig att kunna gå upp på morgonen och se något ljus här i livet. Dom tidigare "krascherna" jag har fått, så har jag aldrig varit 100% ärlig mot min familj, eller mina föräldrar, om exakt skuldsaldo. Jag tror det är där väldigt många gör fel. När man väl bestämmer sig för att berätta hur allt ligger till, så är man fortfarande inte 100% ärlig. Så var det ialllfall inte i mina två tidigare fall.
Jag var aldrig ärlig. Visst, en sten lättade alltid första dagarna, när man har fått grina ut och fått stöd från familj, och man har lovat att man har talat sanning denna gång iallfall. Men när dagarna rullar vidare, så kommer den ångesten som ett brev på posten, just för att man aldrig har varit 100% ärlig mot sin omgivning, och emot sig själv.

Ett annat väldigt stort problem är hur lite folk egentligen vet vad spelmissbruk handlar om. Hur hårt missbruket griper tag om en, och har man väl hamnat i dom där jävla klorna så är man totalt fast. Sitter man inte och spelar, så snurrar tankarna att man vill spela, för att kunna lösa alla skitlån man har dragit på sig. Och dom gångerna man vinner en summa, så tänker man alltid i den första sekunden; fan vad skönt, nu är ALLT löst, nu betalar jag av mina skulder och slutar spela. För jag är ju ingen missbrukare? Jag ska bara spela ner till ett jämt tal. Och vips, efter en stund är man nere på noll igen. Och man inser då igen att man är en missbrukare.
Det är så det funkar. Vinner man så har man inget som helst spelmissbruk. Förlorar man, så skapas en panik igenom hela kroppen, och man vet att man kan inte berätta för någon, för då riskerar man att förlora precis allting. Därför måste man spela mera i tron att du kommer vinna igen. Men saken är den, vi missbrukare spelar inte för att vinna våra pengar. Vi spelar endast för våra förluster. Det är vid förlusterna som missbruket visar sig i sin renaste form, desperationen till att lösa ett problem som är omöjligt att lösa på egen hand.
Jag skulle nog kunna säga att jag har varit så långt ner på botten jag har kunnat komma inom mitt missbruk.

Den dagen folk förstår att spelmissbruk är minst lika, om inte farligare än te.x heroin, så kommer det vara mycket enklare för oss. Det är te.x inte en slump att självmords-statistiken inom alla former utav missbruk är REJÄLT över-repressenterad inom spelmissbruk, men det läser man tyvärr ingenstans om.

Min sista sväng tog stopp för 4 veckor sen. Jag hade 3 väntade uttag på 120k, som jag såg som min sista räddning att släcka alla småbränder med, och slippa berätta för alla närstående en sista gång. Men, jag spelade bort 120k på ca 10 timmar(inom loppet av 48 timmar). Hade 48000 kvar på mitt spelkonto, 2500kr på mitt privata bankkonto. Klockan var ca 2 på natten, jag skulle upp till jobbet 05.00. och jag spelade bort 48000 på någon timme. Inser då att nu är det slut. Nu orkar jag inte med livet något mera. Jag sjukskriver mig på jobbet, men säger till min sambo att jag ska till jobbet. Tar min bil och åker ut till min båt, och är fast besluten om att ta mitt liv denna gång. Väl ute vid båten, så kör jag ut, långt, väldigt långt ut i ytterskärgårn. Sätter mig mitt ute på öppet vatten och knyter mitt ankare runt mina fötter, och sätter mig längs relingen. Hela min kropp skakar, och jag tänker bara på mina två barn. i ena sekunden så går tankarna att dom kommer ha det bättre utan mig, och den andra sekunden så stoppar jag mig själv för att jag inte kan svika dom.
Och sen, likt i en jävla hollywood-film så ringer min telefon, och det är en nära bekant till mig, som har vetat om mitt missbruk, och som jobbar tillsammans med mig. Jag svarar i telefonen och bryter ihop totalt. Han övertalar mig att åka i land igen, och under tiden ordnar han nummer till uppsalas-spelmissbruk. Jag får nummer, ringer till världens vänligaste kvinna som frågar mig hur jag mår, och jag berättar i korta drag om mig själv. Det enda hon säger till mig är att - jag vill att du kommer till uppsala nu, jag kommer att hjälpa dig.
Jag hoppar in i min bil och åker direkt till uppsala. Och DÄR kom min vändning. Jag går nu varje torsdag, och jag ser fram emot att åka dit varje dag. Jag trodde inte gruppsamtal skulle hjälpa ett dugg. Men så fel jag hade. Att få sitta och prata med folk som har gått igenom samma sak med en är så jävla skönt. För under alla dom här åren så har man känt sig så ensam inombords, och sen helt plötsligt sitta och lyssna på folks berättelser, som är slående lika varandras. Jag väntar även en 10 veckors behandling med start i slutet på september.
Min sambo och mina föräldrar har nu insett spelmissbruk som den sjukdom den är, och ska gå föreläsningar och anhörighets-stöd. Vilket känns så otroligt skönt.
Mitt spelsug finns fortfarande kvar såklart, det har ju knappt gått en månad. Men nu är det mycket lättare att hantera den, för att min familj är förstående, och jag kan berätta för dom när jag är spelsugen, så jag får prata av mig. Det är den bästa medecinen mot den här sjukdomen, prata, prata, prata. Och även lyssna på dina anhöriga.

Min resa är såklart inte slut här. Min resa har precis börjat, vissa dagar mår jag så jävla dåligt, till och med sämre än tiden när jag spelade som värst. Man börjar sakta men säkert vakna upp och inse vad fan man har ställt till med, och alla man har svikit. MEN, när man väl har insett sitt missbruk, och erkänt för sig själv att man måste ha hjälp, och är ärlig mot din omgivning, så kommer man må så mycket bättre.

Detta blev säkert jättesnurrigt skrivet utav mig. Har aldrig skrivit om mitt missbruk, och skriver inte så ofta över huvudtaget, så blir säkert svårläst, men så får det vara.
Detta var väldigt korta drag utav min historia. Så mitt råd till er; var 100% ärliga mot dig själv, dina nära, och prata prata prata prata.

Måväl.

Kul att höra att det går åt rätt håll!

När du har kraschat tidigare har du gått på behandling då också, eller har du trott att du kunnat ta dig ur det hela själv?

 

[jonte111]

Dom två tidigare gångerna så trodde jag att jag klarar detta själv(innerst inne visste jag att jag inte skulle klara det). Plus att jag inte var helt ärlig mot mig själv och min omgivning då. Så jag fick återfall inom loppet av någon månad.
Denna gång är allt annorlunda, MYCKET tack vare grupp-samtalen. Något jag rekomenderar ALLA till.

Jag tror att, har det gått riktigt långt med sitt missbruk, så är det otroligt svårt att klara det på egen hand, och med familjs stöd. Dom som har klarat det den vägen, grattis till dom.
Men jag tror dom flesta faller tillbaka tillslut. Dom anhöriga mår oftast minst lika dåligt dom också, och dom kommer också behöva någon form utav stöd. När man kommer ut ur ett missbruk är det lätt att antingen falla tillbaka, eller att man hamnar i något annat missbruk. Så det bästa är att ta tag i själva missbruks-problemet.
Bara för att man har varit spelfri i 3 månader, så finns det ofta ett stort tomrum inombords som fylls med ånger/rastlöshet osv, som det är viktigt att få hjälp med.
Ens självkänsla är ju verkligen på noll efter en sån här resa.
Mitt råd är att kontakta något missbruks-center i din ort om du har något, annat kolla runt med närliggande. Jag svär, det hjälper fast man kanske inte tror det innan.

 

[Trias]

Dom två tidigare gångerna så trodde jag att jag klarar detta själv(innerst inne visste jag att jag inte skulle klara det). Plus att jag inte var helt ärlig mot mig själv och min omgivning då. Så jag fick återfall inom loppet av någon månad.
Denna gång är allt annorlunda, MYCKET tack vare grupp-samtalen. Något jag rekomenderar ALLA till.

Jag tror att, har det gått riktigt långt med sitt missbruk, så är det otroligt svårt att klara det på egen hand, och med familjs stöd. Dom som har klarat det den vägen, grattis till dom.
Men jag tror dom flesta faller tillbaka tillslut. Dom anhöriga mår oftast minst lika dåligt dom också, och dom kommer också behöva någon form utav stöd. När man kommer ut ur ett missbruk är det lätt att antingen falla tillbaka, eller att man hamnar i något annat missbruk. Så det bästa är att ta tag i själva missbruks-problemet.
Bara för att man har varit spelfri i 3 månader, så finns det ofta ett stort tomrum inombords som fylls med ånger/rastlöshet osv, som det är viktigt att få hjälp med.
Ens självkänsla är ju verkligen på noll efter en sån här resa.
Mitt råd är att kontakta något missbruks-center i din ort om du har något, annat kolla runt med närliggande. Jag svär, det hjälper fast man kanske inte tror det innan.

Lycka till! Jag känner igen mig mycket i det du skriver.

 

[jonte111]

Tack allihopa.

 

[Zed]

Sitter själv i en tung sits med skulder upp över öronen pga spelmissbruk, vet i dagsläget inte hur jag ska lösa min situation!! Funderar på att släppa allt till Kfm och vänta på löneutmätning, hur lång tid tar det innan de blir en löneutnätning? Eller ska jag söka skuldsanering innan jag släpper allt till kfm? Har ca 350 tk- blanco & smslån

 

[Wecada]

Sitter själv i en tung sits med skulder upp över öronen pga spelmissbruk, vet i dagsläget inte hur jag ska lösa min situation!! Funderar på att släppa allt till Kfm och vänta på löneutmätning, ång tid tar det innan de blir en löneutnätning? Eller ska jag söka skuldsanering innan jag släpper allt till kfm? Har ca 350 tk- blanco & smslån

Kommer nog ta minst 4 månader innan löneutmätningen kommer igång.
Släpper du allt kommer dröjsmålsräntan. Du kommer bli en slav till dessa ockerbolag. 350 000kr ger ränta på minst 100000kr årligen. Skulden tar nog minst 7 år att lösa om KFM drar 10k månad och under den tiden har du nog betalt in mer än 1 milj kr in till dessa vidriga ockerbolag.

 

[Lasseman]

Om det går så snabbt som det är möjligt kan en löneutmätning vara igång inom en månad. Det är dock inte det vanliga och kräver att mycket klaffar

 

[Zed]

Får ut ca 19.000 efter skatt, känns så tungt att veta att man har så många år framför sig av slit, men man måste väll börja någonstans. Ska man släppa allt till kfm eller vara vissa skulder?
Vad är oddsen för en skuldsanering..?

 

[jonte111]

Vad jag har lärt mig under våra möten inom spelmissbruk. Vill du sluta spela. Sluta SPELA, erkänn ditt problem för dig själv och din omgivning. Fokusera först på endast det du kan påverka. Slutar du inte spela, så kommer skulderna öka. Mitt råd till dig är, skit i skulderna nu, släpp taget om dom helt och hållet. Ta sedan kontakt med spelmissbruks-center, om det finns i din ort(eller i närheten). Och ta hjälp därifrån.
Jag hade samma ångest med skulderna precis i början. TACK OCH LOV så fick jag hjälp av min sambo med dom akuta, så jag slapp KF. Men 8 av 10 på våra möten är hos KF, och alla är överens om den saken - släpp tankarna på hur du ska lösa den ekonomiska biten innan du har tagit tag i problemet som har fått dig att hamna där.

Hade någon sagt till mig för ett par månader sen att jag idag kommer att gå på gruppmöten en gång i veckan, så hade jag bett den personen dra åt helvete.
Jag trodde aldrig att det skulle hjälpa mig, kunde inte se hur det ska hjälpa mig överhuvudtaget. Även skammen jag hade, bara tanken att stiga in på ett sånt gruppsamtal fick mig att må dåligt.
Men tillslut tog det stopp, jag hade en bekant som gick där. Så jag följde det tillslut. Jag hade ändå inget annat att förlora. Och det har varit min totala vändpunkt.

Jag ber er som sitter i en situation som spelmissbrukare, och som vill ta er ur. Sluta tänk att ni ska klara det på egen hand, eller att få stöd ifrån endast anhöriga. Tro mig, det är inte den rätta vägen. Ta hjälp.


Lycka till.

 

[Zed]

Tack för rådet, det tar emot så mycket att sätta sig i en grupp och prata om den största hemligheten man har bland okända människor- i sin egen hemstad dessutom. Bara få i min omgivning som vet om vad jag hamnat i.. ligger sömnlös på nätterna pga av oron vad som kommer ske om jag "släpper allt" låter alla skulder gå till kfm, berätta för nära och kära och arbetet som också kommer få veta. Skönt att man hittat ett forum med människor som vet vad man pratar om.

Det känns så tungt att veta att man förmodligen kommer behöva leva på existensminimum i 6-7 år...