Skuldsaneringstråden

[Ny2018]

Varning, långt inlägg!


Pepp i all ära men jag skulle vilja skriva ett inlägg om skuldsaneringens baksida.


För egen del har det gått 1 år och 7 månader sen jag fick min skuldsanering inledd. Med andra ord har jag en ganska lång väg kvar i dessa bojor.


Som för så många andra, har åren före inledandet varit allt annat än en dans på rosor. Skuldsättningen skedde inte över en dag utan över år. Det har varit år med ångest, självförakt och inte minst social isolering. Man ska hålla det för sig själv, ingen får veta för det är ju något att ”skämmas” för. Man kämpar med en ekonomi som bara blir sämre för var dag som går och redan där tappar man en del av samhörigheten med andra.


Lägg då till för egen del att orsaken till sitsen man befinner sig i beror på ett spelande som började p g a en dag fylld av tristess och som senare ledde till personlig konkurs.


Så man har nu gått igenom ett antal år som man i efterhand knappt kan förstå att man överlevde. Men det var ju just det ENDA man gjorde, överlevde.


Sen när man uttömt alla andra möjligheter och inser att man inte kommer kunna reda ut allt på egen hand och tar hjälp till att söka skuldsanering, ja då börjar en ny variant av helvetet visa sig.


Man är självklart evigt tacksam till att ges möjligheten att om några år få starta ett nytt liv från noll, man är hoppfull, man ser ljuset i tunneln och man bestämmer sig för att det här ska jag fan klara av. Man har ju redan överlevt ett helvete så nu kan man övervinna allt.


Det känns bra att ha en betalplan att följa och veta att för varje inbetalning kommer man närmare målet, det finns ett slut att sträva mot.


Plötsligt eller kanske mer smygandes inser man att man helt plötsligt står still, medans världen runt omkring fortsätter pågå. Problemet är bara att du inte är delaktig.


Kompisarna ska ta en AW och du kan inte följa med (du föreslår ett glas vin på hemmaplan men det ger inte samma känsla) kollegan ska ta tjänstledigt och börja plugga och ta CSN lån (du vantrivs på ditt jobb och vill inget hellre än att skola om dig), syskonet flyttar till ett nytt boende och du är fast i din lägenhet tack vare (dina anmärkningar). Din partner vill åka på en utlandsresa och du har inte råd, det ändras till en weekend och du har (fortfarande inte råd). Din partner vill bli sambos (du är rädd för att bli hemlös om ni går isär). När du väl unnar dig en lunch på stan med en påstridig vän (får du ångest över att den hundringen borde gå till en buffert nu när du lever på nåd). Du funderar på att skaffa barn, för du är

till åren kommen (men vem skulle frivilligt föda ett barn direkt in i fattigdom?).


Dina skor är trasiga, men du drar dig för kostnaden med nya. Dina tänder behöver lagas men du står ut med ilandet lite längre. Du börjar känna dig deppig över tillvaron men ett läkarbesök gör hål i din ansträngda budget. Så du biter ihop, om och om igen.


Sen vaknar du en dag och inser att det finns ett slut på resan, du vet att ljuset i tunneln finns men du kan inte se det. Du ska BARA ta dig igenom några månader till, 41st för att vara exakt och du faller, djupare för var dag som går.


Ekorrhjulet de flesta av oss befinner sig i blir bara större i skuggan av skuldsaneringen och hastigheten du behöver springa i för att komma i mål blir outhärdlig. Du stupar gång på gång.


Tunnelseendet slår in och du blir fokuserad, du ska fixa det och du ska fixa det med bravur. Du ska laga billigaste maten, du ska bojkotta reorna, du ska dra in extra pengar (samla pant om det så krävs), du ska glädjas åt minsta lilla för om du gör det går du inte miste om något. MEN det är precis vad du gör.


Du njuter bitvis av sommaren, semestern som för tredje året i rad enbart spenderas på hemmaplan. Sen inser du att det kommer gå tre höstar, vintrar, vårar och somrar innan allt tar slut och luften går ur dig.


Din partner undrar vad som är fel, varför du är uppäten av situationen när lösningen är så nära och du inser att INGEN annan människa kommer förstå vad du går igenom om dom inte själv gått i dina skor. Verkligheterna krockar och du dör lite inombords ännu en gång. Inte ens dina närmaste förstår vilken resa du går igenom och hur den förändrar dig dag för dag.


Skuldsaneringen har ett slut, den varar endast i 5 år. Sen är det över.

Det är 1825 dagar som var och en kan förändra ditt liv på ett ögonblick, men oavsett hur det går så måste du alltid ta din skuldsanering i beaktning först för om du förlorar den är det över.


Du har inte kontroll, du är inte fri och hela ditt liv vilar i någon annans händer. Om inte det tar död på själen, what will?

Jag känner igen det du skriver om.
Jag har haft en rejäl dipp under året där jag känner mig som i ett fängelse.
Jag har dock fördelen att tjäna bra så att juni och december ger möjlighet att fylla på Bufferten.
Jag hade också turen att få en ny bostad trots anmärkningarna, jag var öppen med min situation och sa att jag aldrig varit back med hyror eller andra fasta utgifter. Det blev ett lyft med min flytt.
Jag har hittat en fritidssysselsättning som jag mår bra av, cykling. Det är gratis och världens bästa ångestdämpare.
Jag har ingen hjälp av någon ekonomiskt men kämpar på, min särbo är inte så stöttande ekonomiskt trots att han lovat att hjälpa till men jag fixar det och ska fixa det.
Jag har sålt på Tradera och köpsidor allt vad jag kan avvara men även saker jag köpt billigt och sålt lite dyrare, ibland endast småsummor i vinst. Nu tar jag en paus från det då jag hållit på ett år och det har varit ett halvtidsjobb utöver mitt heltidsjobb. Behöver vila i allt och hitta energi till de tre år som är kvar av min skuldsanering.

 

[KassaKon]

Varning, långt inlägg!


Pepp i all ära men jag skulle vilja skriva ett inlägg om skuldsaneringens baksida.


För egen del har det gått 1 år och 7 månader sen jag fick min skuldsanering inledd. Med andra ord har jag en ganska lång väg kvar i dessa bojor.


Som för så många andra, har åren före inledandet varit allt annat än en dans på rosor. Skuldsättningen skedde inte över en dag utan över år. Det har varit år med ångest, självförakt och inte minst social isolering. Man ska hålla det för sig själv, ingen får veta för det är ju något att ”skämmas” för. Man kämpar med en ekonomi som bara blir sämre för var dag som går och redan där tappar man en del av samhörigheten med andra.


Lägg då till för egen del att orsaken till sitsen man befinner sig i beror på ett spelande som började p g a en dag fylld av tristess och som senare ledde till personlig konkurs.


Så man har nu gått igenom ett antal år som man i efterhand knappt kan förstå att man överlevde. Men det var ju just det ENDA man gjorde, överlevde.


Sen när man uttömt alla andra möjligheter och inser att man inte kommer kunna reda ut allt på egen hand och tar hjälp till att söka skuldsanering, ja då börjar en ny variant av helvetet visa sig.


Man är självklart evigt tacksam till att ges möjligheten att om några år få starta ett nytt liv från noll, man är hoppfull, man ser ljuset i tunneln och man bestämmer sig för att det här ska jag fan klara av. Man har ju redan överlevt ett helvete så nu kan man övervinna allt.


Det känns bra att ha en betalplan att följa och veta att för varje inbetalning kommer man närmare målet, det finns ett slut att sträva mot.


Plötsligt eller kanske mer smygandes inser man att man helt plötsligt står still, medans världen runt omkring fortsätter pågå. Problemet är bara att du inte är delaktig.


Kompisarna ska ta en AW och du kan inte följa med (du föreslår ett glas vin på hemmaplan men det ger inte samma känsla) kollegan ska ta tjänstledigt och börja plugga och ta CSN lån (du vantrivs på ditt jobb och vill inget hellre än att skola om dig), syskonet flyttar till ett nytt boende och du är fast i din lägenhet tack vare (dina anmärkningar). Din partner vill åka på en utlandsresa och du har inte råd, det ändras till en weekend och du har (fortfarande inte råd). Din partner vill bli sambos (du är rädd för att bli hemlös om ni går isär). När du väl unnar dig en lunch på stan med en påstridig vän (får du ångest över att den hundringen borde gå till en buffert nu när du lever på nåd). Du funderar på att skaffa barn, för du är

till åren kommen (men vem skulle frivilligt föda ett barn direkt in i fattigdom?).


Dina skor är trasiga, men du drar dig för kostnaden med nya. Dina tänder behöver lagas men du står ut med ilandet lite längre. Du börjar känna dig deppig över tillvaron men ett läkarbesök gör hål i din ansträngda budget. Så du biter ihop, om och om igen.


Sen vaknar du en dag och inser att det finns ett slut på resan, du vet att ljuset i tunneln finns men du kan inte se det. Du ska BARA ta dig igenom några månader till, 41st för att vara exakt och du faller, djupare för var dag som går.


Ekorrhjulet de flesta av oss befinner sig i blir bara större i skuggan av skuldsaneringen och hastigheten du behöver springa i för att komma i mål blir outhärdlig. Du stupar gång på gång.


Tunnelseendet slår in och du blir fokuserad, du ska fixa det och du ska fixa det med bravur. Du ska laga billigaste maten, du ska bojkotta reorna, du ska dra in extra pengar (samla pant om det så krävs), du ska glädjas åt minsta lilla för om du gör det går du inte miste om något. MEN det är precis vad du gör.


Du njuter bitvis av sommaren, semestern som för tredje året i rad enbart spenderas på hemmaplan. Sen inser du att det kommer gå tre höstar, vintrar, vårar och somrar innan allt tar slut och luften går ur dig.


Din partner undrar vad som är fel, varför du är uppäten av situationen när lösningen är så nära och du inser att INGEN annan människa kommer förstå vad du går igenom om dom inte själv gått i dina skor. Verkligheterna krockar och du dör lite inombords ännu en gång. Inte ens dina närmaste förstår vilken resa du går igenom och hur den förändrar dig dag för dag.


Skuldsaneringen har ett slut, den varar endast i 5 år. Sen är det över.

Det är 1825 dagar som var och en kan förändra ditt liv på ett ögonblick, men oavsett hur det går så måste du alltid ta din skuldsanering i beaktning först för om du förlorar den är det över.


Du har inte kontroll, du är inte fri och hela ditt liv vilar i någon annans händer. Om inte det tar död på själen, what will?

Jag känner också igen mycket av detta. Har dessutom den gamla skuldsanering utan betalfria månader. Inget andrum alls och för många andra personer som är beroende av att jag levererar. Får inte vara sjuk en enda dag. Har nu bara 8 månader kvar. Måste fixa 8 inbetalningar innan jag är fri. Livet kretsar kring hur allt ska gå ihop, mat för dagen, kläder till sonen. Träffar nästan aldrig släkt och vänner. Inser att de inte finns kvar där på samma sätt som förut och det kommer ju inte ändras när jag är klar. Har nog blivit ganska hård och själlös.

 

[KalleSanering]

Varning, långt inlägg!


Pepp i all ära men jag skulle vilja skriva ett inlägg om skuldsaneringens baksida.


För egen del har det gått 1 år och 7 månader sen jag fick min skuldsanering inledd. Med andra ord har jag en ganska lång väg kvar i dessa bojor.


Som för så många andra, har åren före inledandet varit allt annat än en dans på rosor. Skuldsättningen skedde inte över en dag utan över år. Det har varit år med ångest, självförakt och inte minst social isolering. Man ska hålla det för sig själv, ingen får veta för det är ju något att ”skämmas” för. Man kämpar med en ekonomi som bara blir sämre för var dag som går och redan där tappar man en del av samhörigheten med andra.


Lägg då till för egen del att orsaken till sitsen man befinner sig i beror på ett spelande som började p g a en dag fylld av tristess och som senare ledde till personlig konkurs.


Så man har nu gått igenom ett antal år som man i efterhand knappt kan förstå att man överlevde. Men det var ju just det ENDA man gjorde, överlevde.


Sen när man uttömt alla andra möjligheter och inser att man inte kommer kunna reda ut allt på egen hand och tar hjälp till att söka skuldsanering, ja då börjar en ny variant av helvetet visa sig.


Man är självklart evigt tacksam till att ges möjligheten att om några år få starta ett nytt liv från noll, man är hoppfull, man ser ljuset i tunneln och man bestämmer sig för att det här ska jag fan klara av. Man har ju redan överlevt ett helvete så nu kan man övervinna allt.


Det känns bra att ha en betalplan att följa och veta att för varje inbetalning kommer man närmare målet, det finns ett slut att sträva mot.


Plötsligt eller kanske mer smygandes inser man att man helt plötsligt står still, medans världen runt omkring fortsätter pågå. Problemet är bara att du inte är delaktig.


Kompisarna ska ta en AW och du kan inte följa med (du föreslår ett glas vin på hemmaplan men det ger inte samma känsla) kollegan ska ta tjänstledigt och börja plugga och ta CSN lån (du vantrivs på ditt jobb och vill inget hellre än att skola om dig), syskonet flyttar till ett nytt boende och du är fast i din lägenhet tack vare (dina anmärkningar). Din partner vill åka på en utlandsresa och du har inte råd, det ändras till en weekend och du har (fortfarande inte råd). Din partner vill bli sambos (du är rädd för att bli hemlös om ni går isär). När du väl unnar dig en lunch på stan med en påstridig vän (får du ångest över att den hundringen borde gå till en buffert nu när du lever på nåd). Du funderar på att skaffa barn, för du är

till åren kommen (men vem skulle frivilligt föda ett barn direkt in i fattigdom?).


Dina skor är trasiga, men du drar dig för kostnaden med nya. Dina tänder behöver lagas men du står ut med ilandet lite längre. Du börjar känna dig deppig över tillvaron men ett läkarbesök gör hål i din ansträngda budget. Så du biter ihop, om och om igen.


Sen vaknar du en dag och inser att det finns ett slut på resan, du vet att ljuset i tunneln finns men du kan inte se det. Du ska BARA ta dig igenom några månader till, 41st för att vara exakt och du faller, djupare för var dag som går.


Ekorrhjulet de flesta av oss befinner sig i blir bara större i skuggan av skuldsaneringen och hastigheten du behöver springa i för att komma i mål blir outhärdlig. Du stupar gång på gång.


Tunnelseendet slår in och du blir fokuserad, du ska fixa det och du ska fixa det med bravur. Du ska laga billigaste maten, du ska bojkotta reorna, du ska dra in extra pengar (samla pant om det så krävs), du ska glädjas åt minsta lilla för om du gör det går du inte miste om något. MEN det är precis vad du gör.


Du njuter bitvis av sommaren, semestern som för tredje året i rad enbart spenderas på hemmaplan. Sen inser du att det kommer gå tre höstar, vintrar, vårar och somrar innan allt tar slut och luften går ur dig.


Din partner undrar vad som är fel, varför du är uppäten av situationen när lösningen är så nära och du inser att INGEN annan människa kommer förstå vad du går igenom om dom inte själv gått i dina skor. Verkligheterna krockar och du dör lite inombords ännu en gång. Inte ens dina närmaste förstår vilken resa du går igenom och hur den förändrar dig dag för dag.


Skuldsaneringen har ett slut, den varar endast i 5 år. Sen är det över.

Det är 1825 dagar som var och en kan förändra ditt liv på ett ögonblick, men oavsett hur det går så måste du alltid ta din skuldsanering i beaktning först för om du förlorar den är det över.


Du har inte kontroll, du är inte fri och hela ditt liv vilar i någon annans händer. Om inte det tar död på själen, what will?

Känner SÅ väl igen mig detta.

Förlorat alla vänner och familj pga detta för 4:e året nu, sociala distansiering dessa skulder bär med sig.

Ingen hör av sig längre. Varför skulle dem. Jag har ju inte ringt på 4 år. Ni kanske känner igen er.

I år blir det 4:e året i rad med hemmester och julafton är värst. Men börjar bli van att sitta helt ensam på jul.

I år blir första året med skuldsaneringens betalningsfria månad om det går vägen, inte helt i mål än. Kanske bör åka och hälsa på familjen. Inte haft råd dem är långtväga bort.


Denna ofrivillga ensamhet (även med Covid nu) i flera år är det värsta. Jag kan leva leva fattigt. Riktigt fattigt det har jag blivit proffs på, jag kan svälja dem otroligt höga räntorna jag betalat, jag kan svälja mitt tidigare spelmissbruk och jag kan svälja denna situation. Man har inget annat val.

Men jag kan inte svälja ensamheten längre.

Hur gör ni andra?

Är det någon som vågat berätta för all er omgivning?

Jag kommer att ha förlorat 8 år av mitt liv när detta är klart. Mellan 37 år och 45 år DEN BÄSTA TIDEN I EN UNG MANS LIV. (Enl. mig)

Där dem största resorna görs, där karriären växer så det knakar, man har festat klart barn ska till världen uppfostras och pensionen stadgas som mest under dessa arbetsamma år med sparkonton och investeringar m.m.

Dessa år vet jag att jag kommer förlora. Livrädd över att jag som gubbslrutt på 45 år sen, som ligger back så mycket med allt i livet, någonsin kommer ikapp?


Skulder och spelmissbruk bokstavligt talat stal hela mitt liv från mig. Från oss ALLA. Oavsett orsak till skuldsanering. Det tar flera år av våra liv, några lyckligare än andra.

Men ja, här är några exempel på denna extremt mörka baksida. Håll ut allihopa. Tillsammans, här, där vi kan samtala är det lilla jag har i terapiväg och social väg nu. Läst i flera år här, blev medlem nyligen att kunna skriva inlägg. Tack för att ni finns. Tack för att ni lyssnar.

 

[Kimsan72]

Varning, långt inlägg!


Pepp i all ära men jag skulle vilja skriva ett inlägg om skuldsaneringens baksida.


För egen del har det gått 1 år och 7 månader sen jag fick min skuldsanering inledd. Med andra ord har jag en ganska lång väg kvar i dessa bojor.


Som för så många andra, har åren före inledandet varit allt annat än en dans på rosor. Skuldsättningen skedde inte över en dag utan över år. Det har varit år med ångest, självförakt och inte minst social isolering. Man ska hålla det för sig själv, ingen får veta för det är ju något att ”skämmas” för. Man kämpar med en ekonomi som bara blir sämre för var dag som går och redan där tappar man en del av samhörigheten med andra.


Lägg då till för egen del att orsaken till sitsen man befinner sig i beror på ett spelande som började p g a en dag fylld av tristess och som senare ledde till personlig konkurs.


Så man har nu gått igenom ett antal år som man i efterhand knappt kan förstå att man överlevde. Men det var ju just det ENDA man gjorde, överlevde.


Sen när man uttömt alla andra möjligheter och inser att man inte kommer kunna reda ut allt på egen hand och tar hjälp till att söka skuldsanering, ja då börjar en ny variant av helvetet visa sig.


Man är självklart evigt tacksam till att ges möjligheten att om några år få starta ett nytt liv från noll, man är hoppfull, man ser ljuset i tunneln och man bestämmer sig för att det här ska jag fan klara av. Man har ju redan överlevt ett helvete så nu kan man övervinna allt.


Det känns bra att ha en betalplan att följa och veta att för varje inbetalning kommer man närmare målet, det finns ett slut att sträva mot.


Plötsligt eller kanske mer smygandes inser man att man helt plötsligt står still, medans världen runt omkring fortsätter pågå. Problemet är bara att du inte är delaktig.


Kompisarna ska ta en AW och du kan inte följa med (du föreslår ett glas vin på hemmaplan men det ger inte samma känsla) kollegan ska ta tjänstledigt och börja plugga och ta CSN lån (du vantrivs på ditt jobb och vill inget hellre än att skola om dig), syskonet flyttar till ett nytt boende och du är fast i din lägenhet tack vare (dina anmärkningar). Din partner vill åka på en utlandsresa och du har inte råd, det ändras till en weekend och du har (fortfarande inte råd). Din partner vill bli sambos (du är rädd för att bli hemlös om ni går isär). När du väl unnar dig en lunch på stan med en påstridig vän (får du ångest över att den hundringen borde gå till en buffert nu när du lever på nåd). Du funderar på att skaffa barn, för du är

till åren kommen (men vem skulle frivilligt föda ett barn direkt in i fattigdom?).


Dina skor är trasiga, men du drar dig för kostnaden med nya. Dina tänder behöver lagas men du står ut med ilandet lite längre. Du börjar känna dig deppig över tillvaron men ett läkarbesök gör hål i din ansträngda budget. Så du biter ihop, om och om igen.


Sen vaknar du en dag och inser att det finns ett slut på resan, du vet att ljuset i tunneln finns men du kan inte se det. Du ska BARA ta dig igenom några månader till, 41st för att vara exakt och du faller, djupare för var dag som går.


Ekorrhjulet de flesta av oss befinner sig i blir bara större i skuggan av skuldsaneringen och hastigheten du behöver springa i för att komma i mål blir outhärdlig. Du stupar gång på gång.


Tunnelseendet slår in och du blir fokuserad, du ska fixa det och du ska fixa det med bravur. Du ska laga billigaste maten, du ska bojkotta reorna, du ska dra in extra pengar (samla pant om det så krävs), du ska glädjas åt minsta lilla för om du gör det går du inte miste om något. MEN det är precis vad du gör.


Du njuter bitvis av sommaren, semestern som för tredje året i rad enbart spenderas på hemmaplan. Sen inser du att det kommer gå tre höstar, vintrar, vårar och somrar innan allt tar slut och luften går ur dig.


Din partner undrar vad som är fel, varför du är uppäten av situationen när lösningen är så nära och du inser att INGEN annan människa kommer förstå vad du går igenom om dom inte själv gått i dina skor. Verkligheterna krockar och du dör lite inombords ännu en gång. Inte ens dina närmaste förstår vilken resa du går igenom och hur den förändrar dig dag för dag.


Skuldsaneringen har ett slut, den varar endast i 5 år. Sen är det över.

Det är 1825 dagar som var och en kan förändra ditt liv på ett ögonblick, men oavsett hur det går så måste du alltid ta din skuldsanering i beaktning först för om du förlorar den är det över.


Du har inte kontroll, du är inte fri och hela ditt liv vilar i någon annans händer. Om inte det tar död på själen, what will?

Jag måste bara kommentera detta inlägg för jag känner verkligen inte igen mig i detta...eller rättare sagt, ja känner igen mig i den första delen som avser åren innan jag fick skuldsanering. År som var enormt ångest laddade med lån för att kunna betala lånen som redan var tagna, ångesten som uppstod när ja väl tvingades släppa. Ångesten som uppstod när löneutmätningen blev ett faktum och som jag tvingades utstå i 8 månader innan jag faktiskt blev föremål för inledande skuldsanering...

Sedan jag fick skuldsanering har jag bara känt glädje och en enorm tacksamhet...
Inte minst för hade ja tvingats leva med löneutmätning, så hade det varit ett faktum för merparten av mitt resterande liv och gudarna ska veta att det hade inte mitt psyke mäktat med...

Jag känner glädje över att betala till Skusan och dra mitt strå till stacken så att säga...
Jag känner mig faktiskt inte alls låst, men de e väl som @Ny2018 gör gällande; både hon och jag tjänar bra, så de två betalfria månaderna samt semesterersättning gör att vi kan spara undan extra mycket och sedan portionera ut dessa pengar under de 10 lite tuffare månaderna alternativ spara som buffert. Det sistnämnda gör jag, men använder pengarna för att just sätta lite extra guldkant på min tillvaro...

Jag hade mer förstått om Du hade haft den gamla skuldsaneringen som t.ex @KassaKon har. En kvinna som tjänar oerhört bra, men är typ ensamförsörjare av familjen. Som inte har några betalfria månader, men om hon hade haft det, så hade nog hennes stresspåslag varit avsevärt mindre...

Sen handlar det väl oxå mycket om hur man väljer att tänka... Jag väljer att tänka på allt jag faktiskt KAN göra och tänker INTE på det jag inte kan göra, för då kanske även ja hade blivit lite ledsen...

Nu kämpar vi på... vi ser ljuset ur tunneln

Många varma kramar från mig till Er alla

 

[KassaKon]

Jag måste bara kommentera detta inlägg för jag känner verkligen inte igen mig i detta...eller rättare sagt, ja känner igen mig i den första delen som avser åren innan jag fick skuldsanering. År som var enormt ångest laddade med lån för att kunna betala lånen som redan var tagna, ångesten som uppstod när ja väl tvingades släppa. Ångesten som uppstod när löneutmätningen blev ett faktum och som jag tvingades utstå i 8 månader innan jag faktiskt blev föremål för inledande skuldsanering...

Sedan jag fick skuldsanering har jag bara känt glädje och en enorm tacksamhet...
Inte minst för hade ja tvingats leva med löneutmätning, så hade det varit ett faktum för merparten av mitt resterande liv och gudarna ska veta att det hade inte mitt psyke mäktat med...

Jag känner glädje över att betala till Skusan och dra mitt strå till stacken så att säga...
Jag känner mig faktiskt inte alls låst, men de e väl som @Ny2018 gör gällande; både hon och jag tjänar bra, så de två betalfria månaderna samt semesterersättning gör att vi kan spara undan extra mycket och sedan portionera ut dessa pengar under de 10 lite tuffare månaderna alternativ spara som buffert. Det sistnämnda gör jag, men använder pengarna för att just sätta lite extra guldkant på min tillvaro...

Jag hade mer förstått om Du hade haft den gamla skuldsaneringen som t.ex @KassaKon har. En kvinna som tjänar oerhört bra, men är typ ensamförsörjare av familjen. Som inte har några betalfria månader, men om hon hade haft det, så hade nog hennes stresspåslag varit avsevärt mindre...

Sen handlar det väl oxå mycket om hur man väljer att tänka... Jag väljer att tänka på allt jag faktiskt KAN göra och tänker INTE på det jag inte kan göra, för då kanske även ja hade blivit lite ledsen...

Nu kämpar vi på... vi ser ljuset ur tunneln

Många varma kramar från mig till Er alla

Du har helt rätt i att två betalfria månader hade gjort mycket för mig! Det hade blivit 3000 kr mer per månad till buffert eller guldkant. Numera har ju faktiskt maken också ett jobb men i och med hans löneutmätning blev ju summan av det hela att månadsbufferten försvann. Tur att det inte är mer än 8 månader kvar.

 

[Peach]

Jag måste bara kommentera detta inlägg för jag känner verkligen inte igen mig i detta...eller rättare sagt, ja känner igen mig i den första delen som avser åren innan jag fick skuldsanering. År som var enormt ångest laddade med lån för att kunna betala lånen som redan var tagna, ångesten som uppstod när ja väl tvingades släppa. Ångesten som uppstod när löneutmätningen blev ett faktum och som jag tvingades utstå i 8 månader innan jag faktiskt blev föremål för inledande skuldsanering...

Sedan jag fick skuldsanering har jag bara känt glädje och en enorm tacksamhet...
Inte minst för hade ja tvingats leva med löneutmätning, så hade det varit ett faktum för merparten av mitt resterande liv och gudarna ska veta att det hade inte mitt psyke mäktat med...

Jag känner glädje över att betala till Skusan och dra mitt strå till stacken så att säga...
Jag känner mig faktiskt inte alls låst, men de e väl som @Ny2018 gör gällande; både hon och jag tjänar bra, så de två betalfria månaderna samt semesterersättning gör att vi kan spara undan extra mycket och sedan portionera ut dessa pengar under de 10 lite tuffare månaderna alternativ spara som buffert. Det sistnämnda gör jag, men använder pengarna för att just sätta lite extra guldkant på min tillvaro...

Jag hade mer förstått om Du hade haft den gamla skuldsaneringen som t.ex @KassaKon har. En kvinna som tjänar oerhört bra, men är typ ensamförsörjare av familjen. Som inte har några betalfria månader, men om hon hade haft det, så hade nog hennes stresspåslag varit avsevärt mindre...

Sen handlar det väl oxå mycket om hur man väljer att tänka... Jag väljer att tänka på allt jag faktiskt KAN göra och tänker INTE på det jag inte kan göra, för då kanske även ja hade blivit lite ledsen...

Nu kämpar vi på... vi ser ljuset ur tunneln

Många varma kramar från mig till Er alla

Hur tungt vissa saker är när man går igenom en skuldsanering beror ju på en mängd olika saker.


Kanske framför allt var i livet man befann sig när allt kraschade. Om man har skaffat familj, har ett jobb man trivs med, ett boende man tycker om, vänner och familj omkring sig. Ja då kanske en skuldsanering bara är en välsignelse att gå igenom.


Är man istället fast i en lägenhet man vill flytta ifrån eller som jag skrev (vill bli sambo men vågar inte p g a utsattheten), kanske funderar på om man ens kommer hinna skaffa några barn (om man nu vill) innan det är försent. Vet att man skulle bli lyckligare av att byta bana i arbetslivet, men är hindrad i o m skulderna och tappar kontakt till vänner eller för den delen undviker sociala tillställningar där det mesta kostar pengar.


Då tänker jag mig att en skuldsanering kan kännas som ett enda långt fängelse och då pratar jag inte ens om bristen på ”pengar”. Det är ju egentligen det minsta bekymret.


Livet fortgår ju för alla andra människor som är fria att göra vad dom vill om det så är vänner, partner eller kollegor. Om man själv är i en fas i livet där man vill göra förändringar så får man ju vackert vänta med det i 5 år, det för mig är själsdödande oavsett positivt/negativt tankesätt.

 

[Kimsan72]

Hur tungt vissa saker är när man går igenom en skuldsanering beror ju på en mängd olika saker.


Kanske framför allt var i livet man befann sig när allt kraschade. Om man har skaffat familj, har ett jobb man trivs med, ett boende man tycker om, vänner och familj omkring sig. Ja då kanske en skuldsanering bara är en välsignelse att gå igenom.


Är man istället fast i en lägenhet man vill flytta ifrån eller som jag skrev (vill bli sambo men vågar inte p g a utsattheten), kanske funderar på om man ens kommer hinna skaffa några barn (om man nu vill) innan det är försent. Vet att man skulle bli lyckligare av att byta bana i arbetslivet, men är hindrad i o m skulderna och tappar kontakt till vänner eller för den delen undviker sociala tillställningar där det mesta kostar pengar.


Då tänker jag mig att en skuldsanering kan kännas som ett enda långt fängelse och då pratar jag inte ens om bristen på ”pengar”. Det är ju egentligen det minsta bekymret.


Livet fortgår ju för alla andra människor som är fria att göra vad dom vill om det så är vänner, partner eller kollegor. Om man själv är i en fas i livet där man vill göra förändringar så får man ju vackert vänta med det i 5 år, det för mig är själsdödande oavsett positivt/negativt tankesätt.

Självklart har Du rätt i det Du skriver och inte minst att var vi står här i livet ser olika ut...

Jag är äldre än Dig alldeles säkert. Jag lyckades precis innan jag tvingades släppa mina skulder byta boende och jag trivs fantastiskt bra. Barn perioden är över för mig då dottern är 21 och självgående.
Jag har turen att ha ett jobb ja älskar och ett stort nätverk av vänner.
Dom allra flesta vet om min situation och backar upp mig till hundra procent.

Kanske därför jag mår så bra som jag gör?
Men naturligtvis har även jag dagar då ja känner mig låg/arg, men då beror de mest på andra ting...

Som idag t.ex när de rasslar in mail och sms från hyresgäster som kräver att jag sätter in portabla a/c hos dom för det har dom minsann läst att det kan man kräva av fastighetsägaren...

 

[KassaKon]

Hur tungt vissa saker är när man går igenom en skuldsanering beror ju på en mängd olika saker.


Kanske framför allt var i livet man befann sig när allt kraschade. Om man har skaffat familj, har ett jobb man trivs med, ett boende man tycker om, vänner och familj omkring sig. Ja då kanske en skuldsanering bara är en välsignelse att gå igenom.


Är man istället fast i en lägenhet man vill flytta ifrån eller som jag skrev (vill bli sambo men vågar inte p g a utsattheten), kanske funderar på om man ens kommer hinna skaffa några barn (om man nu vill) innan det är försent. Vet att man skulle bli lyckligare av att byta bana i arbetslivet, men är hindrad i o m skulderna och tappar kontakt till vänner eller för den delen undviker sociala tillställningar där det mesta kostar pengar.


Då tänker jag mig att en skuldsanering kan kännas som ett enda långt fängelse och då pratar jag inte ens om bristen på ”pengar”. Det är ju egentligen det minsta bekymret.


Livet fortgår ju för alla andra människor som är fria att göra vad dom vill om det så är vänner, partner eller kollegor. Om man själv är i en fas i livet där man vill göra förändringar så får man ju vackert vänta med det i 5 år, det för mig är själsdödande oavsett positivt/negativt tankesätt.

Det går att byta jobb och flytta under skuldsaneringstiden! Man måste kanske anstränga sig lite mer än andra för att åstadkomma det, men det är inte omöjligt. Själv bytte jag jobb, sålde huset och flyttade 70 mil efter skuldsaneringsansökan skickats in. Bytte jobb igen 2,5 år in i skuldsaneringen, då på annan ort och fixade dubbelt boende under 1,5 år. Tröttnade på lång dyr pendling och dubbelt boende och skaffade nuvarande boende och flyttade med hela familjen. Man måste tänka långsiktigt och inte bara stanna upp sin utveckling!

 

[Kimsan72]

Det går att byta jobb och flytta under skuldsaneringstiden! Man måste kanske anstränga sig lite mer än andra för att åstadkomma det, men det är inte omöjligt. Själv bytte jag jobb, sålde huset och flyttade 70 mil efter skuldsaneringsansökan skickats in. Bytte jobb igen 2,5 år in i skuldsaneringen, då på annan ort och fixade dubbelt boende under 1,5 år. Tröttnade på lång dyr pendling och dubbelt boende och skaffade nuvarande boende och flyttade med hela familjen. Man måste tänka långsiktigt och inte bara stanna upp sin utveckling!

Ja att byta arbete borde väl inte innebära några konstigheter... ?! Jo, men bara om man byter till lägre lön. Det ser nog inte borgenärerna med blida ögon på under en pågående skuldsanering.

Däremot att flytta är nog desto svårare. Här nere vet jag inte ett enda fastighetsbolag som godkänner skuldsanering ! T.o.m det kommunala bostadsföretaget har nu skrivit till att dom inte accepterar det...

 

[Peach]

Det går att byta jobb och flytta under skuldsaneringstiden! Man måste kanske anstränga sig lite mer än andra för att åstadkomma det, men det är inte omöjligt. Själv bytte jag jobb, sålde huset och flyttade 70 mil efter skuldsaneringsansökan skickats in. Bytte jobb igen 2,5 år in i skuldsaneringen, då på annan ort och fixade dubbelt boende under 1,5 år. Tröttnade på lång dyr pendling och dubbelt boende och skaffade nuvarande boende och flyttade med hela familjen. Man måste tänka långsiktigt och inte bara stanna upp sin utveckling!

Ja jag förstår att det kanske går att flytta och byta jobb.

För egen del har det handlat om frågan att bli sambo, jag har dock inte vågat det för om det skulle skita sig på något sätt så kanske jag inte har någonstans att ta vägen. Jag skulle inte orka leva med den rädslan.

Nu verkar det dock inte bli något problem när min relation just tog slut.

När det gäller jobb så pratar jag främst om att studera för att kunna jobba med något helt annat och den ekvationen tycker jag inte är helt enkel.