- Blev medlem
- 20 Augusti 2019
- Meddelanden
- 3
- Mottagna reaktioner
- 3
- Poäng
- 7
Jag sökte desperat efter stöd och hittade det här forumet ikväll..så jag slänger in ett inlägg för jag är så uppgiven..
Jag separerade för 4 år sedan och tog under ett halvår två dyrare lån på 50.000 men blev därefter arbetslös och klarade inte avbetalningarna. Ett drygt halvår senare föll allt samman.
I 1,5 år hände inget för jag ansågs ha för låga inkomster men nu har jag utmätning på ca 4500kr varje månad sedan 1,5 år tillbaka. Ringde KFM för några månader sedan för att höra status och fick veta att typ inget hänt. Allt går till ränta och jag sjönk som en sten.
Jag är 35 år, är ensamstående med 2 barn, 6 och 9 år varannan vecka. Jag är fast anställd men har utöver det inget liv. Från att ha varit levnadsglad och social har jag de senaste 3 åren isolerat mig totalt socialt för att jag dels inte ändå har råd med aktiviteter varken för mig eller barnen men också för att det på något vis är enklast att finna sig i att man inte är en normal vuxen som har råd. Då är det lättare att anamma rollen som den som inte vill umgås med andra och som hellre är ensam. Relationer undviker jag helt och har släppt intresset för det helt och hållet eftersom jag inte vill behöva utsätta mig själv för situationen att bli ratad för att jag har skulder. Självkänslan är så låg. Jag lever m.a.o i en egen bubbla för att jag inte kan, har råd eller orkar annat.
Och så det konstanta dåliga samvetet för att barnen inte kan leva på samma villkor hos mig som andra barn kan eller som de kan hos sin pappa. Är så värdelös helt enkelt och tydligen ska jag leva såhär resten av mitt liv då utmätningen verkar göra noll skillnad.
Är så ledsen. Och där emellan stoppar jag huvudet i sanden och bara försöker leka normal här hemma. Men egentligen är det här ett enormt sår som ingen märker att jag har..
Jag separerade för 4 år sedan och tog under ett halvår två dyrare lån på 50.000 men blev därefter arbetslös och klarade inte avbetalningarna. Ett drygt halvår senare föll allt samman.
I 1,5 år hände inget för jag ansågs ha för låga inkomster men nu har jag utmätning på ca 4500kr varje månad sedan 1,5 år tillbaka. Ringde KFM för några månader sedan för att höra status och fick veta att typ inget hänt. Allt går till ränta och jag sjönk som en sten.
Jag är 35 år, är ensamstående med 2 barn, 6 och 9 år varannan vecka. Jag är fast anställd men har utöver det inget liv. Från att ha varit levnadsglad och social har jag de senaste 3 åren isolerat mig totalt socialt för att jag dels inte ändå har råd med aktiviteter varken för mig eller barnen men också för att det på något vis är enklast att finna sig i att man inte är en normal vuxen som har råd. Då är det lättare att anamma rollen som den som inte vill umgås med andra och som hellre är ensam. Relationer undviker jag helt och har släppt intresset för det helt och hållet eftersom jag inte vill behöva utsätta mig själv för situationen att bli ratad för att jag har skulder. Självkänslan är så låg. Jag lever m.a.o i en egen bubbla för att jag inte kan, har råd eller orkar annat.
Och så det konstanta dåliga samvetet för att barnen inte kan leva på samma villkor hos mig som andra barn kan eller som de kan hos sin pappa. Är så värdelös helt enkelt och tydligen ska jag leva såhär resten av mitt liv då utmätningen verkar göra noll skillnad.
Är så ledsen. Och där emellan stoppar jag huvudet i sanden och bara försöker leka normal här hemma. Men egentligen är det här ett enormt sår som ingen märker att jag har..

