Är i samma sits. Exakt. Det är så otroligt jobbigt och tärandeGrät när jag lästa ditt svar nu. Jag vågade aldrig berätta för min sambo då när jag skrev tråden men nu MÅSTE jag verkligen. Har känt mig så ensam, med så mycket ångest och skammen äter upp mig. Tack för att du skrev, jag kände mig lite mindre ensam just nu i en situation som äter upp mig
Jag har försökt varje kväll utan att få ut orden. Känns som jag kommer förstöra hans världen, vilket jag kommer. Samtidigt som han borde sett lite tecken på hur situationen ligger till. Känns som jag lurat in honom i skitenHar du berättat nu och hur togs det emot?![]()
Har du berättat? Eller står du också där och vill så gärna men inte vågar? Om du har berättat, hur togs det emot? Massa styrkekramar! Du är inte ensam heller fastän de kan kännas såÄr i samma sits. Exakt. Det är så otroligt jobbigt och tärande
Förstår att det är svårt, kan du annars skriva ett brev som han får läsa i lugn och ro och att ni tex bestämmer att ni pratar om det dagen efter? När allt har landat liteJag har försökt varje kväll utan att få ut orden. Känns som jag kommer förstöra hans världen, vilket jag kommer. Samtidigt som han borde sett lite tecken på hur situationen ligger till. Känns som jag lurat in honom i skiten
När kommer barnet? Grattis till det 
Vet exakt då jag gjort detta en gång tidigare och fick då till slut berätta. Han blev besviken men var stöttande. Nu blir det att berätta igen och ja. Jag vet inte om han kommer vara lika stöttande denna gång. Jag kommer berätta för mina föräldrar först och se hur de kan/vill hjälpa mig och därefter berätta för min man.Jag har försökt varje kväll utan att få ut orden. Känns som jag kommer förstöra hans världen, vilket jag kommer. Samtidigt som han borde sett lite tecken på hur situationen ligger till. Känns som jag lurat in honom i skiten