- Blev medlem
- 18 Augusti 2017
- Meddelanden
- 6 110
- Mottagna reaktioner
- 6 399
- Poäng
- 3 937
Jag har lärt mig.
Satt igår och skrev ett långt inlägg, främst till Mirakel och Terry (Studielån för att täcka utgifter och sedan ta ett samlingslån är en dum ide. I bästa fall skjuter det upp kollapsen ytterligare ett tag) och nu också Kimsan, efter ha läst inlägg från dem. Inlägget var fullt av råd.Välvilja. Ville säga Fler lån, samlingslån eller ej, är för de som nått en viss punkt, inte längre är en lösning. Det bara skjuter upp det oundvikliga, Ville säga att de skulle göra en kalkyl över ”nödvändiga utgifter” enligt eget huvud (Cigg eller husdjur eller 2 bilar kan ingå där) och se vad som blev över varje månad. Sedan fokusera på att betala tillbaka lånen med hög ränta och strunta i resten. Betala av dem i turordning. För eller senare skulle den totala räntekostnaden för samtliga lån komma ner till en nivå som täcktes av ”överskottet” dvs med undantag för om SMS lånen var så många och så stora att det som blev över varje månad inte ens täckte SMS lånens räntor, minska då inkomsten/inkomsterna och vänta något år innan de sökte skuldsanering. Med andra ord, Byt jobb från VD till diskplockare. För nöden har ingen lag.
Jag hade massor av råd. Men så frågade jag mig ifall det hade hjälpt mig att få dessa råd innan det gick käpprätt åt helvete Hade jag följt råden hade jag förstått vart det skulle sluta? (utan el och mat. Vatten från en brunn på gården till ”min andrahandsstuga” mitt i skogen för åkerpris , 20 kvm och full av mögel. (Ja jag duschade utomhus i iskallt vatten med en utomhustemperatur på 5 grader och en inomhustemperatur på mellan 10-13grader. Jag värmde stugan genom att lägga stenar på två grillar under dagen och ta in dem under natten.) Svaret på den frågan var nej. Det var inte förrän jag verkligen nådde botten som jag kunde lägga allt hopp och all oro, ångest, depression, sjukdom(förkylningarna avlöste varandra;-)), trötthet åt sidan och börja gå. Det var vad som krävdes för att jag i djupet av mitt hjärta skulle inse att ingen och ingenting skulle komma och rädda mig, att trygghetssystem är fullt av håll och nedrustat och att jag antingen kunde fortsätta med lyxtillvaron som finns i allt det här med oro, hopp och depression, handlingsförlamning, ingen ork eller jag kunde strunta i det, klamra mig fast vid golvet och börja kravla,( med hjälp av adrenalin förstås) . Bara göra med andra ord. Att allt annat var oviktigt. Kanske att man inte behöver nå så långt som jag gjorde för att inse det och börja förändra sina krav och sin syn på vad som är viktigt utan man hinner stoppa fallet innan det blir så totalt, kanske man stoppar det på vägen ner och stannar i mitten tills man dör. Men hur som helst, Hur kan jag vara så dum att jag kan tro att andra kan lyssna/förstå och ta till sig saker jag själv inte hade kunnat lyssna på, ta till mig eller förstå?
Jag är faktiskt glad idag för att jag nådde botten relativt fort och för att ingen ”halvlösning” presenterade sig för mig på vägen ner. Idag har jag en realistisk syn på mitt ansvar för mig själv, på vad som verkligen räknas och det finns inget ”what if” i mitt huvud. Jag har (vid 50 års ålder) blivit vuxen. Det finns inget jobb jag inte skulle ta om det krävdes, det finns inget jag inte skulle kunna göra avkall på om det krävdes. Jag mår faktiskt psykiskt bättre än jag gjort någonsin i hela mitt liv. Jag känner mig stark och kapabel.
Så varför ge råd som jag själv varken behövde, hade mått bra av eller hade lyssnat på?
Du har sååå rätt Gnetaren... Jag behöver heller inga råd längre... jo, men bara hur jag ”håller huvudet högt och inte tappar min ”SANITY”, men jag valde i våras att släppa mina skulder... ja nådde ”rock bottom” och står nu inför stundande löneutmätning ! Jag känner mig trygg i beslutet, men det betyder inte att sorgen likväl är mindre påtaglig !

Tack för Dina rader likväl

