Hej, länge sedan jag var här. Har haft skuldsanering i 3 år, 2 år kvar. Min ekonomi har aldrig varit så stabil som nu. Mindre pengar, men mycket stabilt och lugnt.
Träffade en man för ungefär 2,5 år sedan. Vi bor inte med varandra och har såklart varsin ekonomi.
Jag berättade, att jag har haft lån och har betalningsanmärkning. Jag valde att inte berätta om min skuldsanering, då ingen jag känner vet om detta. Det är min ensak och vi bor inte ihop eller delar ekonomi.
Men förra veckan pratade vi om nåt och plötsligt valde jag att vara ärlig och berätta. Det tog emot, jag har inte berättat för nån.
Han blev mycket arg. Jag förstår det. Jag har ljugit/inte berättat om en ganska stor sak. Jag tar det på mig.
Själv var det en stor sak för mig att berätta. Ett stort förtroende för honom att jag vågade vara ärlig. Det var så svårt. Jag berättade om orsaken till min skuldsanering och det var svårt att dra upp allt.
Jag vet inte om han kommer sig över detta, han kanske lämnar mig. Han blev iskall.
Även om jag förklarade, förstår han inte hur jag kunde ta så mycket lån. Han tyckte inte det var normalt (vilket det inte är, men nu blev det så av en anledning). Plötsligt tyckte han att hela mitt liv var inte normalt. Jag har en autistisk son och en dotter med psykisk ohälsa. Men det är stabilt där också nu.
Jag skulle ha berättat i början av vårt förhållande, men det var så privat för mig. Ingen vet om det. Det är en skugga från mitt förflutna på nåt vis. Jag har det bäst med det och klarar mig bra. Jag har arbetat med mig själv och kommer aldrig hamna i lån igen.
Vet inte vad jag vill med detta. Behövde skriva av mig. Det är tufft just nu.
Men ni som kämpar idag: Det bästa jag har gjort är att släppa allt till Kronofogden och ansöka om skuldsanering. Fått jätte fint bemötande hela vägen från Kronofogden.
Träffade en man för ungefär 2,5 år sedan. Vi bor inte med varandra och har såklart varsin ekonomi.
Jag berättade, att jag har haft lån och har betalningsanmärkning. Jag valde att inte berätta om min skuldsanering, då ingen jag känner vet om detta. Det är min ensak och vi bor inte ihop eller delar ekonomi.
Men förra veckan pratade vi om nåt och plötsligt valde jag att vara ärlig och berätta. Det tog emot, jag har inte berättat för nån.
Han blev mycket arg. Jag förstår det. Jag har ljugit/inte berättat om en ganska stor sak. Jag tar det på mig.
Själv var det en stor sak för mig att berätta. Ett stort förtroende för honom att jag vågade vara ärlig. Det var så svårt. Jag berättade om orsaken till min skuldsanering och det var svårt att dra upp allt.
Jag vet inte om han kommer sig över detta, han kanske lämnar mig. Han blev iskall.
Även om jag förklarade, förstår han inte hur jag kunde ta så mycket lån. Han tyckte inte det var normalt (vilket det inte är, men nu blev det så av en anledning). Plötsligt tyckte han att hela mitt liv var inte normalt. Jag har en autistisk son och en dotter med psykisk ohälsa. Men det är stabilt där också nu.
Jag skulle ha berättat i början av vårt förhållande, men det var så privat för mig. Ingen vet om det. Det är en skugga från mitt förflutna på nåt vis. Jag har det bäst med det och klarar mig bra. Jag har arbetat med mig själv och kommer aldrig hamna i lån igen.
Vet inte vad jag vill med detta. Behövde skriva av mig. Det är tufft just nu.
Men ni som kämpar idag: Det bästa jag har gjort är att släppa allt till Kronofogden och ansöka om skuldsanering. Fått jätte fint bemötande hela vägen från Kronofogden.


