Tacksamma?

[tigerkatten007]

Tack. Jag hoppas verkligen att den känslan kommer minska för dig. Tror du man har sabbat för sig med flit för att något under uppväxten sattit pränt i psyket? Jag fick ofta höra att jag var värdelös och aldrig skulle bli något och har jobbat på och gjort en massa underbara saker som vuxen men också halkat in på sidospår som att hoppa av utbildninngar, livsval, gett upp lätt, inte sparat, känt mig dålig, spelat bort år i dataspel och senare gått in i spel om pengar. Känns som en inre strid, att man inte vågar lyckas för att man ser sig som dålig.

Kan nog säga att jag kämpat med liknande demoner och en del annat.

 

[Per1975]

Svårt att säga. Jag hade såklart önskat att jag aldrig hade hamnat i den här sitsen då det till viss del förvärrat mitt psykiska mående genom åren. Men å andra sidan har erfarenheterna jag fått med mig på den här resan bidragit till att jag vågat se mer vad jag har framför mig och inte stå och trampa på samma ställe för att jag bara ser ett enda stort mörker. Pengar är såklart bra, men måendet och nära relationer är värt så mycket mer. Och jag är tacksam över att jag tack vare det här har börjat lära mig att sålla bättre bland de jag släpper nära. Framförallt att klippa banden till energitjuvar och börja bygga upp någon form av självförtroende. Hade ännu sämre självförtroende när jag var yngre och det blev lätt att jag inte trodde att någon ville umgås med mig på riktigt om jag exempelvis inte stod för fika, bio mm vilket blev början på en väldigt ond cirkel. Så visst, tacksam över att tillslut kunna reda ut den här soppan, det är jag.

Ja... jag har huggit kontakt med några med. Var också orolig tidigare, bjöd på bio, gav presenter till folk, satte andra före och tyckte alltid att jag mådde rätt bra och ville hjälpa andra. Sparade ingenting. Har levt något hafsverk till liv som bara aldrig sattit gränser och gjort vad som helst för lyx som jag känt att jag behövt unna mig. Kanske sprunget ur att självvärdet varit åt h-vete. Varit bitter och fördömande med och offrat mig inser jag nu. Kanske bra att få sig en smäll.

 

[Per1975]

Kan nog säga att jag kämpat med liknande demoner och en del annat.

Ja, alla tankar påverkar nog omedvetet. Men jag hoppas det går att resa sig. Jag tycker inte att det är dåligt karaktärsdrag eller vad man ska kalla det att du hamnat där i kfm-ronden ett flertal gånger för det kan hända vem som helst nästan. Folk är gärna präktiga när man aldrig gjort fel i en viss situation.

 

[tigerkatten007]

Ja, alla tankar påverkar nog omedvetet. Men jag hoppas det går att resa sig. Jag tycker inte att det är dåligt karaktärsdrag eller vad man ska kalla det att du hamnat där i kfm-ronden ett flertal gånger för det kan hända vem som helst nästan. Folk är gärna präktiga när man aldrig gjort fel i en viss situation.

Så är det ju. Alla har sina demoner. Jag har bara fått lite mer än vad jag kan hantera. Jag är nu rädd att bli likgiltig och därför strunta i allt.

 

[Kimsan72]

Så är det ju. Alla har sina demoner. Jag har bara fått lite mer än vad jag kan hantera. Jag är nu rädd att bli likgiltig och därför strunta i allt.

Du & jag bästa Tigerkatt är redan överens om att våra liv liknar varandra...
Jag resonerar så här att det som bär mig framåt genom detta är mitt kvalificerade arbete där ingen dag är den andra lik - där jag inte hinner grubbla över min ”pengasituation” och att jag har ett starkt socialt nätverk, som ”backar upp mig” när sorgen över situationen likväl kommer över mig !
Jag tror man måste ha ett par olika världar att leva i för att kunna mäkta med detta...
Nu har nog Du levt i detta trauma betydligt längre än vad jag har gjort och jag är påtagligt/plågsamt medveten om vad det kan innebära för en individ. Jag vet inte hur många rapporter jag har läst på ämnet om ”överskuldsättning & ohälsa” och detta skrämmer ”skiten ur mig” - uttryckligen !!!
Ser man aldrig ljuset ur tunneln, så kommer jag till syvende och sist själv hamna där. Sen spelar det nog ingen roll hur mycket ja älskar mitt arbete eller hur många människor som jag har i min närhet som stöttar och peppar.
Att leva på existensminimum var dag, år ut - år in och med den, den ständiga oron för oförutsedda kostnader - är inget LIV !!
...men tills dess...så kommer iallafall JAG vara tacksam över livet, över att saker och ting kunde varit sååååå mycket värre...likväl ❤️

Nu kämpar vi vidare - Happy TUESDAY !

 

[tigerkatten007]

Du & jag bästa Tigerkatt är redan överens om att våra liv liknar varandra...
Jag resonerar så här att det som bär mig framåt genom detta är mitt kvalificerade arbete där ingen dag är den andra lik - där jag inte hinner grubbla över min ”pengasituation” och att jag har ett starkt socialt nätverk, som ”backar upp mig” när sorgen över situationen likväl kommer över mig !
Jag tror man måste ha ett par olika världar att leva i för att kunna mäkta med detta...
Nu har nog Du levt i detta trauma betydligt längre än vad jag har gjort och jag är påtagligt/plågsamt medveten om vad det kan innebära för en individ. Jag vet inte hur många rapporter jag har läst på ämnet om ”överskuldsättning & ohälsa” och detta skrämmer ”skiten ur mig” - uttryckligen !!!
Ser man aldrig ljuset ur tunneln, så kommer jag till syvende och sist själv hamna där. Sen spelar det nog ingen roll hur mycket ja älskar mitt arbete eller hur många människor som jag har i min närhet som stöttar och peppar.
Att leva på existensminimum var dag, år ut - år in och med den, den ständiga oron för oförutsedda kostnader - är inget LIV !!
...men tills dess...så kommer iallafall JAG vara tacksam över livet, över att saker och ting kunde varit sååååå mycket värre...likväl ❤️

Nu kämpar vi vidare - Happy TUESDAY !

Har precis som dig ett kvalificerat arbete som jag tycker är kul och meningsfullt och som tack och lov håller mig så pass sysselsatt om dagarna att jag inte hinner eller kan gräma mig över skulder. Jag har dessvärre ingen att dela mina innersta tankar om min situation med även om jag har många fina härliga nära vänner. Jag vet, med nära vänner ska man kunna dela allt men det går bara inte just nu.
Jag är tacksam för att på vissa sätt inte är värre, absolut. Och för många saker som är bra och fint i livet.
Har bara tappat all kraft för att kämpa men får hoppas att det går att vända på det ❤️

 

[Kimsan72]

Har precis som dig ett kvalificerat arbete som jag tycker är kul och meningsfullt och som tack och lov hållet mig så pass sysselsatt om dagarna att jag inte hinner eller kan gröna mig över skulder. Jag har dessvärre ingen att dela mina innersta tankar om min situation med även om jag har många fina härliga nära vänner. Jag vet, med nära vänner ska man kunna dela allt men det går bara inte just nu.
Jag är tacksam för att på vissa sätt inte är värre, absolut. Och för många saker som är bra och fint i livet.
Har bara tappat all kraft för att kämpa men får hoppas att det går att vända på det ❤️

Vännen min, om Du inte har kraften att kämpa längre, vilket mig veterligen, Du har gjort i åratal....SLÄPP DÅ TAGET !!!
Inse att Du har gjort vad Du kunnat!! Vila i den vetskapen!!
Låt Dina skulder gå till KF...Ja är ganska säker på att Du inom sinom tid, får lite ro i din sargade själ...
Så har det varit för många av oss andra som vandrat i Dina skor... Jag gav upp långt mycket fortare än Dig, men det är kanske därför jag idag mår relativt bra!?
Sorgen sköljer över mig emellanåt - absolut, men all ångest, sömnsvårigheter, etc är som bortblåst !!
Snälla BÄSTA DU - låt det inte bli värre med Din hälsa !!! ❤️

 

[Lize]

Jag har blivit skuldfri sedan november 2018 och det var så skön känsla att börja på ett nytt ekonomiskt liv. Jag har varit nere på den värsta botten fysisk och psykiskt man kan tänka sej, p g a ekonomin. Vändpunkten kom hösten 2015 när jag blev så sjuk att jag blev tvungen att läggas in på sjukhus och låg i koma i flera dagar, det konstaterades att jag hade Addison, man blir frisk av medicinerna, men det tar ett duktigt tag att få rätt dosering, samt att man kan dö om man inte äter medicinen. Jag förlorade så mycket pengar på min sjukskrivning eftersom vår sjukförsäkring har 90 dagars karens, så allt rasade bara, det fanns ingen ork att ens försöka få detta pusslande att gå ihop. Samtidigt insåg jag att jag måste börja sköta om mej själv annars dör jag i förtid. Jag började med att se till att kroppen fick extremt mycket näring, ja man kan äta mycket mat, men ändå ha brist på näringsämnen, bl a magnesiumcitrat (som jag fortfarande äter) och mat som är extra nyttig. Sömnen kom gradvis tillbaka och när jag kände mej bättre så började jag med långpromenader i raskt tempo. Promenerar än idag 1 mil varje dag efter jobbet. Så småningom allteftersom kom min sinnesro tillbaka trots pågående löneutmätning och även kreativiteten återvände. Jag har alltid varit högpresterande och ytterst funktionell på mitt jobb, fattat helt strategiskt geniala beslut, gav allt för att jag skulle kunna jobba av mina skulder, men det fungerade inte alls. Totalt en riktigt dålig strategi för mej privat, det förstår jag nu när jag har perspektiv på allt. Gradvis har jag blivit mitt "gamla jag", fast med nya erfarenheter och en ödmjukhet inför andra människors problem. Försöker att inte "gräma" mej allt för mycket över alla pengar som gått förlorade på grund av så tokiga val från min sida, det är miljoners miljoner, borde släppt allt till KFM för 25 år sedan... Jag har ju faktiskt gjort en del ekonomiskt goda val trots allt, har lyckats få en hög lön samt en rejäl slant i pensionssparande, så jag kommer att klara mej mycket gott den dagen som jag går i pension. Man måste helt enkelt förlåta sej själv och gå vidare. Insikten kom att jag faktiskt inte var kapabel att fatta vettiga beslut när jag i princip gått helt in i väggen, men att jag reste mej på nio och kom igen med besked. Numera ser jag ljust på min framtid

 

[Ny2018]

Jag har blivit skuldfri sedan november 2018 och det var så skön känsla att börja på ett nytt ekonomiskt liv. Jag har varit nere på den värsta botten fysisk och psykiskt man kan tänka sej, p g a ekonomin. Vändpunkten kom hösten 2015 när jag blev så sjuk att jag blev tvungen att läggas in på sjukhus och låg i koma i flera dagar, det konstaterades att jag hade Addison, man blir frisk av medicinerna, men det tar ett duktigt tag att få rätt dosering, samt att man kan dö om man inte äter medicinen. Jag förlorade så mycket pengar på min sjukskrivning eftersom vår sjukförsäkring har 90 dagars karens, så allt rasade bara, det fanns ingen ork att ens försöka få detta pusslande att gå ihop. Samtidigt insåg jag att jag måste börja sköta om mej själv annars dör jag i förtid. Jag började med att se till att kroppen fick extremt mycket näring, ja man kan äta mycket mat, men ändå ha brist på näringsämnen, bl a magnesiumcitrat (som jag fortfarande äter) och mat som är extra nyttig. Sömnen kom gradvis tillbaka och när jag kände mej bättre så började jag med långpromenader i raskt tempo. Promenerar än idag 1 mil varje dag efter jobbet. Så småningom allteftersom kom min sinnesro tillbaka trots pågående löneutmätning och även kreativiteten återvände. Jag har alltid varit högpresterande och ytterst funktionell på mitt jobb, fattat helt strategiskt geniala beslut, gav allt för att jag skulle kunna jobba av mina skulder, men det fungerade inte alls. Totalt en riktigt dålig strategi för mej privat, det förstår jag nu när jag har perspektiv på allt. Gradvis har jag blivit mitt "gamla jag", fast med nya erfarenheter och en ödmjukhet inför andra människors problem. Försöker att inte "gräma" mej allt för mycket över alla pengar som gått förlorade på grund av så tokiga val från min sida, det är miljoners miljoner, borde släppt allt till KFM för 25 år sedan... Jag har ju faktiskt gjort en del ekonomiskt goda val trots allt, har lyckats få en hög lön samt en rejäl slant i pensionssparande, så jag kommer att klara mej mycket gott den dagen som jag går i pension. Man måste helt enkelt förlåta sej själv och gå vidare. Insikten kom att jag faktiskt inte var kapabel att fatta vettiga beslut när jag i princip gått helt in i väggen, men att jag reste mej på nio och kom igen med besked. Numera ser jag ljust på min framtid

Du verkar vara en helt otrolig kvinna.❤️
Du inspirerar mig.

 

[Per1975]

Jag har blivit skuldfri sedan november 2018 och det var så skön känsla att börja på ett nytt ekonomiskt liv. Jag har varit nere på den värsta botten fysisk och psykiskt man kan tänka sej, p g a ekonomin. Vändpunkten kom hösten 2015 när jag blev så sjuk att jag blev tvungen att läggas in på sjukhus och låg i koma i flera dagar, det konstaterades att jag hade Addison, man blir frisk av medicinerna, men det tar ett duktigt tag att få rätt dosering, samt att man kan dö om man inte äter medicinen. Jag förlorade så mycket pengar på min sjukskrivning eftersom vår sjukförsäkring har 90 dagars karens, så allt rasade bara, det fanns ingen ork att ens försöka få detta pusslande att gå ihop. Samtidigt insåg jag att jag måste börja sköta om mej själv annars dör jag i förtid. Jag började med att se till att kroppen fick extremt mycket näring, ja man kan äta mycket mat, men ändå ha brist på näringsämnen, bl a magnesiumcitrat (som jag fortfarande äter) och mat som är extra nyttig. Sömnen kom gradvis tillbaka och när jag kände mej bättre så började jag med långpromenader i raskt tempo. Promenerar än idag 1 mil varje dag efter jobbet. Så småningom allteftersom kom min sinnesro tillbaka trots pågående löneutmätning och även kreativiteten återvände. Jag har alltid varit högpresterande och ytterst funktionell på mitt jobb, fattat helt strategiskt geniala beslut, gav allt för att jag skulle kunna jobba av mina skulder, men det fungerade inte alls. Totalt en riktigt dålig strategi för mej privat, det förstår jag nu när jag har perspektiv på allt. Gradvis har jag blivit mitt "gamla jag", fast med nya erfarenheter och en ödmjukhet inför andra människors problem. Försöker att inte "gräma" mej allt för mycket över alla pengar som gått förlorade på grund av så tokiga val från min sida, det är miljoners miljoner, borde släppt allt till KFM för 25 år sedan... Jag har ju faktiskt gjort en del ekonomiskt goda val trots allt, har lyckats få en hög lön samt en rejäl slant i pensionssparande, så jag kommer att klara mej mycket gott den dagen som jag går i pension. Man måste helt enkelt förlåta sej själv och gå vidare. Insikten kom att jag faktiskt inte var kapabel att fatta vettiga beslut när jag i princip gått helt in i väggen, men att jag reste mej på nio och kom igen med besked. Numera ser jag ljust på min framtid

Vilken intressant historia Lize, vore kul att läsa en bok skriven av dig. Du har kunskaper som är viktiga, det är en sak som är säker. Skönt att du mår och har det bättre.