- Blev medlem
- 27 December 2023
- Meddelanden
- 28
- Mottagna reaktioner
- 19
- Poäng
- 47
Hej!
Jag har haft skulder i tre års tid och har idag cirka 100 000 kronor i skulder.
I februari berättade jag för mina föräldrar att jag hade ekonomiska problem. Det kom fram i samband med att jag inte hade möjlighet att betala min hyra och behövde låna pengar.
Jag har en del lån som jag har halkat efter med. I det skedet frågade de hur mycket lån jag hade och hur situationen såg ut. Jag önskade såklart att jag kunde berätta allt då, men eftersom det var otroligt jobbigt – jag skämdes och ville inte göra dem besvikna – sa jag att det handlade om 30 000 kronor. De hjälpte mig med den summan.
Imorgon har jag tänkt berätta hela sanningen för dem. De dåliga lånen pressar min ekonomi så mycket att det påverkar min vardag med ångest och stress.
Anledningen till att jag skriver här är att det såklart inte är lätt att berätta allt för dem.
Jag hade helst velat lösa situationen själv – "som man bäddar får man ligga".
Men jag vet samtidigt att det här är en summa som egentligen inte hade varit något större problem för dem att hjälpa till med, och det hade underlättat min vardag enormt.
Jag är bara så rädd för att göra dem besvikna – och jag skäms över att behöva ta det steget igen och berätta.
Har någon varit med om liknande situation, tips & råd, stöd?
Jag har haft skulder i tre års tid och har idag cirka 100 000 kronor i skulder.
I februari berättade jag för mina föräldrar att jag hade ekonomiska problem. Det kom fram i samband med att jag inte hade möjlighet att betala min hyra och behövde låna pengar.
Jag har en del lån som jag har halkat efter med. I det skedet frågade de hur mycket lån jag hade och hur situationen såg ut. Jag önskade såklart att jag kunde berätta allt då, men eftersom det var otroligt jobbigt – jag skämdes och ville inte göra dem besvikna – sa jag att det handlade om 30 000 kronor. De hjälpte mig med den summan.
Imorgon har jag tänkt berätta hela sanningen för dem. De dåliga lånen pressar min ekonomi så mycket att det påverkar min vardag med ångest och stress.
Anledningen till att jag skriver här är att det såklart inte är lätt att berätta allt för dem.
Jag hade helst velat lösa situationen själv – "som man bäddar får man ligga".
Men jag vet samtidigt att det här är en summa som egentligen inte hade varit något större problem för dem att hjälpa till med, och det hade underlättat min vardag enormt.
Jag är bara så rädd för att göra dem besvikna – och jag skäms över att behöva ta det steget igen och berätta.
Har någon varit med om liknande situation, tips & råd, stöd?