Kan ju hoppas.. har prövat två gånger och de har inte funkat direkt. Dock har jag inte berättat nåt. Min mamma sa alltid att.. din man är ingen snäll människa. Då försvara jag honom, nu vet jag att han är inte snäll.Men nu vet du bättre. Och människor kan ju välja att förlåta.
Du e inte ensam på jorden.. och värd mer än guld. kramar ❤Det jobbigaste med att vara skuldsatt är när man inser att man är ganska ensam på den här jorden. Man är inte värd ett skit. Man är fullständigt låst som människa. Både från bank- och myndighets håll. Man ses som en belastning bland vänner och resultatet blir att man föraktar sig själv.
Problemet var litet från början, men systemet utnyttjade min dumhet tills det blev ohållbart. Sedan var det bara att kasta nyckeln...tyvärr.
Vad tycker ni är jobbigast med att vara skuldsatt och hanterar ni det?
Just nu är jag nästan utbränd. Orkar och vill ingenting.
På min arbetsplats och speciellt min arbetsgrupp har alla det jättebra ställt på så många sätt. Det är svårt att varje dag lyssna på deras konsumtionsproblem.
Det bryter ner min självkänsla ännu mer men kan inte göra något åt saken.
Så sant! Bra skrivet!Någonstans runt 7-10% av alla mellan 18-70 är överskuldsatta. Det är med största sannolikhet så att fler än du på din arbetsplats är skuldsatta, och gör allt för att dölja det precis som du. Så tro inte på allt som sägs, när man pratar privatliv på arbetet är det lite som Facebook, man ser bara den sida av myntet som de vill visa upp. För även om de inte är skuldsatta så får du höra om en fantastisk semester på Kreta, när verkligheten var att han eller hon bråkade med sin partner större delen av tiden och skilsmässan är nära...
Instämmer. Skenet kan bedra. Tufft ändå att dag ut och dag in lyssna på det när man själv drunknar. Att vara skuldsatt är inte det värsta som kan hända och det kan hända vem som helst men vägen ut ur det är ett helvete. Det är det som är frustrerande för mig. Det spelar ingen roll ibland hur mycket man kämpar med blod, svett och tårar. Systemet är inte gjort så att man ska klara det.Någonstans runt 7-10% av alla mellan 18-70 är överskuldsatta. Det är med största sannolikhet så att fler än du på din arbetsplats är skuldsatta, och gör allt för att dölja det precis som du. Så tro inte på allt som sägs, när man pratar privatliv på arbetet är det lite som Facebook, man ser bara den sida av myntet som de vill visa upp. För även om de inte är skuldsatta så får du höra om en fantastisk semester på Kreta, när verkligheten var att han eller hon bråkade med sin partner större delen av tiden och skilsmässan är nära...
Det absolut svåraste är vetskapen om att jag kommer leva på existensminimum resten av livet, även när jag är helt skuldfri om fem år, på grund av att jag har en väldigt låg månadsinkomst (under fattigdomsgränsen i Sverige) som förtidspensionär, med endast garantipension på 7 093 kr i månaden. Bostadstillägget täcker inte på långa vägar hyran, då hyran höjts med runt 1600 kr sen jag flyttade in i min lägenhet för ca tio år sedan, medan nivån på bostadstillägget stått stilla. Jag får mindre än en hundralapp mer i pension varje år. Det är mindre än hyreshöjningen, för att inte nämna höjningen på prisindex på allt annat i samhället (allt från mat till el, osv). Så vi fattigpensionärer får bara mindre och mindre kvar i plånboken varje år. Mina skulder är helt och hållet mitt eget ansvar och något jag tar mitt fulla ansvar för, men det känns för jävligt att vi är hundratusentals fattigpensionärer - mest kvinnor - som är helt förbisedda av politikerna. Jag har vid nödfall, innan jag blev skuldsatt, vänt mig till kyrkan i ren desperation för att pengarna inte räcker till.
Jag är förhållandevis ung - strax över 30 - och har rätt många månader kvar i livet att vakna svettig av ångest i vargtimmen av stressen över att få ekonomin att gå ihop. Det är svårt nog att överleva månad för månad redan nu, men oron för oförutsedda utgifter i framtiden är källan till den värsta oron.
Jag vill inte outa mig helt, men jag lider av en medfödd fysisk sjukdom, som påverkar i princip alla kroppens funktioner förutom hjärnan. Jag är inte i behov av personliga assistans, men sjukdomen är progressiv så det är svårt att veta hur det ser ut i framtiden och i dagsläget så har jag vård- och medicinkostnader (allt täcks inte av högkostnadsskyddet) som oftast äter upp det lilla som blir över efter alla nödvändiga utgifter.
Min skuld som var sexsiffrig löste en släkting ut, som jag nu betalar tillbaka till varje månad. Jag är enormt tacksam över hjälpen, eftersom jag på det sättet slapp Kronofogen och utmätning. Nu blir det som en inofficiell skuldsanering där personen har fått kontroll över min ekonomi och där vi nollar skulden om fem år. Jag hade skött ekonomin prickfritt i alla år, men sjönk ner i en depression för några år sedan och började tröstshoppa och hamnade med en massa kreditlån jag inte kunde betala.
Jag var fattig redan innan "skuldsaneringen", men nu finns det inte en krona extra till något de kommande fem åren. Det mest knäckande just nu är att jag verkligen skulle behöva gå till tandläkaren och få en visdomstand utdragen. Halva tanden är borta pga karies och det gör fruktansvärt ont. Jag skulle även behöva gå till optikern, då synen blivit märkbart sämre nu efter 30. Det här är sådant som alla klagar på är dyra och tråkiga kostnader, och det är det ju, men att inte ha alternativet att betala alls är hemskt.
Det blir även ett utanförskap när man har väldigt dålig ekonomi. För några år sedan så var merparten av mina vänner studerande och levde på CSN, så då var vi mer jämbördiga ekonomiskt och skillnaden i val av livsstil var inte så stor. Nu har alla jobb - många välbetalda sådana - och många bostadsrätter, hus, bil, partners, kan åka på semestrar, osv. De vet såklart om min ekonomiska situation, även om jag aldrig gör någon grej av den, men jag har märkt att det kan leda till en form av omvänd "välvilja", som bara sårar. Att t ex inte bjuda med mig på saker eftersom jag ändå inte har råd. Det hade värmt om folk åtminstone frågat i sådana situationer, istället för att ignorera en. Jag känner att jag ofrånkomligt glider ifrån all form av socialt sällskapsliv som inte utspelar sig hemma, för jag har inte råd att fika eller käka ute, gå på konserter/spelningar, gå ut på krogen, gå till ställen som tar inträden, och absolut inte resa någonstans.
Som många här säkert känner igen sig i så kan förståelsen från omgivningen vara väldigt bristfällig. Många "goda råd" i all välmening, men som helt saknar förståelse för situationen som utblottad. "Men du kan hitta en jättebillig flygbiljett till London för bara några hundra kronor och bara ta med handbagage och sova på ett billigt motell." Jag har oftast inte ens råd med en lokal bussbiljett...
Jag har helt slutat läsa mode-/inredningsmagasin (går att låna gratis på biblioteket), slutat läsa bloggar och stängt av alla sociala medier, för jag orkar bara inte med att se den livsstilen jag själv inte har råd att ha. Det vore kanske en annan sak om jag visste att min situation var temporär, att jag skulle kunna jobba igen och få en vanlig lön efter skuldsaneringen, men jag vet att jag aldrig kommer bli frisk nog att jobba. Även om man skulle hitta ett botemedel i morgon som stoppar sjukdomen från att framskrida, så är skadorna kroppen redan fått permanenta.
Det kommer aldrig bli någon bostadsrätt/hus, inte några barn (är infertil pga sjukdomen och får inte adoptera pga av den), inga utomlandsresor, etc.
Hittar jag en partner i framtiden och blir sambo så kommer han bli försörjningsskyldig och få "täcka upp" ekonomiskt för bostadstillägget som då försvinner. Det känns rent ut sagt för jävligt att vi har så låga pensioner i Sverige att man blir beroende av sin partners välvilja om man flyttar ihop. Man tappar all ekonomisk självständighet. Höj pensionerna istället till en dräglig nivå och skrota det här gammaldags systemet!