- Blev medlem
- 10 Februari 2026
- Meddelanden
- 24
- Mottagna reaktioner
- 20
- Poäng
- 86
Jag är en nykter spelberoende. Som så många andra svenskar hamnade jag otroligt snabbt och djupt i ett destruktivt spelmissbruk. Det som gör att jag sticker ut i statistiken är att jag är kvinna, akademiskt utbildad och inte har eller haft något annat missbruk. Mitt beroende tog fart under min studietid till sjuksköterska. En utbildning som jag har drömt om sedan jag var liten, men pga en odiagnostiserad ADHD, låg självkänsla, prestationsångest och trauma från barndomen inte trodde skulle vara möjligt för mig.
På något sätt lyckades jag kombinera livet som fyrabarnsmamma, varav tre med npf-diagnoser med plugg för att få behörighet att söka in. När jag blev antagen var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag sökte till VC för att få göra en npf-utredning och fick lagom till sjuksköterskeutbildningen startade min ADHD-diagnos och fick medicin. Nu var livet perfekt tänkte jag. 38 år, kommit in på min drömutbildning, gift med världens bästa man, barnen växer och frodas, husägare….
Så fel jag hade 😢 Covid kom. Studierna flyttades mer och mer till hemma- plugg och jag lämnades ensam till att studera och hålla takten med mina kursare. Prestationsångesten var fruktansvärd.
En dag när jag satt hemma i min pyjamas och scrollade på telefonen kom en casinoreklam upp och jag hade utan att egentligen hinna tänka satt in 200 kr. Vann 6900. Efter det var jag fast. För att inte väggen av text ska bli hur lång som helst så snabbspolar jag fram till när den sista kraschen kom 5 år senare. Då hade jag arbetat som sjuksköterska i två år. Skött mitt arbete prickfritt och var en omtyckt kollega. Jag hade också över en miljon i lån där varenda krona gått till spel. Jag har ljugit, dragit mig undan från allt som inte var absolut måste, lovat min man hundra gånger att sluta spela, varit vaken hela nätter otaliga gånger. Nu kunde jag inte låna mer och min relation hängde på en skör tråd.
Sjukskrev mig från jobbet och kom inte hur sängen på tre dygn. Ringde sen VC med hjälp av min man och fick en tid. Träffade en läkare som inte alls förstod och tittade på mig med avsky, men remitterade mig ändå till beroendeenheten i vår kommun.
Jag fick fantastisk hjälp där och påbörjade ganska snart en beroendebehandling i grupp som pågick ett år. Fick lära mig om hur beroendesjukdomar fungerar och att ett spelberoende i mångt och mycket är precis lika som ett substansberoende. Fick även lära känna och tycka om mig själv.
Jag förstod att jag började spela för att dämpa ångest och fly från känslan över att inte göra andra besvikna. Alla dom som sa att jag är så duktig. Jag orkade inte vara duktig jämt, men kände att det bara var då som jag dög och var älskad. Även min man fick jättefin hjälp och stöd via beroendevården.
Valde i samband med kraschen att släppa alla lån och krediter till kfm i samråd men min man som också stod som medlåntagare på två av de största lånen. Jag kände att det ekonomiska får komma i andra hand. Jag måste få hjälp med mitt beroende först och bli starkare. Skulderna växte otroligt snabbt efter att de kom till kfm och vi skulle aldrig kunna bli skuldfria på egen hand. Löneutmätning startade när jag gått i behandling ca sex månader och vi chansade på att redan då skicka i en ansökan om skuldsanering för oss båda. Sista lånet togs 7 månader innan ansökan. Vid tillgångsutredning beräknades husets övervärde till ca 250.000 men det bedömdes ändå sakna utmätningsbart värde.
Vi fick inledande skuldsanering i mars -25 och beslutad i augusti, med betalplan på fyra år. Tacksamheten är oändlig, men även sorgen över vad jag, eller rättare sagt mitt beroende har orsakat.
Tack för att du har läst denna vägg av rörig text ❤️ jag behövde få skriva av mig.
På något sätt lyckades jag kombinera livet som fyrabarnsmamma, varav tre med npf-diagnoser med plugg för att få behörighet att söka in. När jag blev antagen var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag sökte till VC för att få göra en npf-utredning och fick lagom till sjuksköterskeutbildningen startade min ADHD-diagnos och fick medicin. Nu var livet perfekt tänkte jag. 38 år, kommit in på min drömutbildning, gift med världens bästa man, barnen växer och frodas, husägare….
Så fel jag hade 😢 Covid kom. Studierna flyttades mer och mer till hemma- plugg och jag lämnades ensam till att studera och hålla takten med mina kursare. Prestationsångesten var fruktansvärd.
En dag när jag satt hemma i min pyjamas och scrollade på telefonen kom en casinoreklam upp och jag hade utan att egentligen hinna tänka satt in 200 kr. Vann 6900. Efter det var jag fast. För att inte väggen av text ska bli hur lång som helst så snabbspolar jag fram till när den sista kraschen kom 5 år senare. Då hade jag arbetat som sjuksköterska i två år. Skött mitt arbete prickfritt och var en omtyckt kollega. Jag hade också över en miljon i lån där varenda krona gått till spel. Jag har ljugit, dragit mig undan från allt som inte var absolut måste, lovat min man hundra gånger att sluta spela, varit vaken hela nätter otaliga gånger. Nu kunde jag inte låna mer och min relation hängde på en skör tråd.
Sjukskrev mig från jobbet och kom inte hur sängen på tre dygn. Ringde sen VC med hjälp av min man och fick en tid. Träffade en läkare som inte alls förstod och tittade på mig med avsky, men remitterade mig ändå till beroendeenheten i vår kommun.
Jag fick fantastisk hjälp där och påbörjade ganska snart en beroendebehandling i grupp som pågick ett år. Fick lära mig om hur beroendesjukdomar fungerar och att ett spelberoende i mångt och mycket är precis lika som ett substansberoende. Fick även lära känna och tycka om mig själv.
Jag förstod att jag började spela för att dämpa ångest och fly från känslan över att inte göra andra besvikna. Alla dom som sa att jag är så duktig. Jag orkade inte vara duktig jämt, men kände att det bara var då som jag dög och var älskad. Även min man fick jättefin hjälp och stöd via beroendevården.
Valde i samband med kraschen att släppa alla lån och krediter till kfm i samråd men min man som också stod som medlåntagare på två av de största lånen. Jag kände att det ekonomiska får komma i andra hand. Jag måste få hjälp med mitt beroende först och bli starkare. Skulderna växte otroligt snabbt efter att de kom till kfm och vi skulle aldrig kunna bli skuldfria på egen hand. Löneutmätning startade när jag gått i behandling ca sex månader och vi chansade på att redan då skicka i en ansökan om skuldsanering för oss båda. Sista lånet togs 7 månader innan ansökan. Vid tillgångsutredning beräknades husets övervärde till ca 250.000 men det bedömdes ändå sakna utmätningsbart värde.
Vi fick inledande skuldsanering i mars -25 och beslutad i augusti, med betalplan på fyra år. Tacksamheten är oändlig, men även sorgen över vad jag, eller rättare sagt mitt beroende har orsakat.
Tack för att du har läst denna vägg av rörig text ❤️ jag behövde få skriva av mig.
