Skuldsaneringstråden

[Linnean]

Hur kan du betala så mycket till Skusan förstår jag inte?

Själv betalar jag 17.428kr/mån med en månadslön på ca 41.000kr/mån, boendekostnad 6.700kr, buffert 800kr och är ensamstående...

Jisses va bra d blev @Kimsan72

Hur kan du betala så mycket till Skusan förstår jag inte?

Själv betalar jag 17.428kr/mån med en månadslön på ca 41.000kr/mån, boendekostnad 6.700kr, buffert 800kr och är ensamstående...

I eftermiddag ringde min handläggare mig, hon bad så mycket om ursäkt för att det blivit fel jag har själv varit så slut efter att all stress la sig och inte själv reflekterat över att jag betalade mycket. Det visar också att man verkligen klarar sig. Jag tog också upp ang omvårdnadsbidrag som jag har till juni nästa år, jag tog upp den som en sidoinkomst, men den ena delen är skattefri och ska inte räknas in. Så efter mitt samtal så låg jag 6000 plus/mån. Tack @Kimsan72 du är bäst ❤️

 

[Kimsan72]

Jisses va bra d blev @Kimsan72

I eftermiddag ringde min handläggare mig, hon bad så mycket om ursäkt för att det blivit fel jag har själv varit så slut efter att all stress la sig och inte själv reflekterat över att jag betalade mycket. Det visar också att man verkligen klarar sig. Jag tog också upp ang omvårdnadsbidrag som jag har till juni nästa år, jag tog upp den som en sidoinkomst, men den ena delen är skattefri och ska inte räknas in. Så efter mitt samtal så låg jag 6000 plus/mån. Tack @Kimsan72 du är bäst ❤️

...men åhhh... jag tackar allra ödmjukast för att ja kunde vara till hjälp bara genom att ja helt enkelt inte kunde få ihop siffrorna som du redovisade.
Bra att Du tog kontakt med Skusan och att dom rättade upp detta...

 

[Peach]

Jag har iaf kontaktat kronofogden som tyckte jag skulle skicka in en omprövning och nu har jag gjort det och skrev helt enkelt som det var.

Att jag informerade budgetrådgivaren om att jag hade o.b men hon bad mig aldrig räkna ut ett snitt att lägga på grundlönen så då trodde jag såklart att man inte behövde det.

Blir en lång väntetid med en massa ångest framöver...

Ja, nu har det gått 3 veckor sen jag skickade in min omprövning.

Har inte hört ett ord än och dagarna går otroligt sakta, väntetiden är det värsta. Känns som att man befinner sig i limbons bakgård.

Suck!

 

[HallonGroda]

En sak som kan göra mig ledsen över detta med skusan är ju att de som man har lånat pengar av så hårdnackat _vägrat_ att gå med på någon sorts uppgörelse när man själv har försökt lägga upp högt rimliga förslag. Utan man har hellre låtit saken få gå så pass långt att gäldenären aldrig någonsin kommer att bli fri.

Hade mina borgenärer gått med på mitt förslag, som jag erbjöd dem om och om igen från jan 2018 fram tills jag gav upp i början på detta år och ansökte om skusan, så hade de fått som lägst hela kapitalbeloppet av mig. Nu ... så får varje borgenär enbart 44% dvs ... deras drag om att neka mig en vettig uppgörelse innan allt skickades till inkasso och sedan KFM blev ju ändå en förlust för dem. Inte ens när jag släppte allt till inkasso och sedan KFM och när jag verkligen flaggade för samtliga att chansen att de får pengar av mig för att täcka lån plus ränta är obefintlig så ville de lösa saken.

 

[HallonGroda]

Ja, nu har det gått 3 veckor sen jag skickade in min omprövning.

Har inte hört ett ord än och dagarna går otroligt sakta, väntetiden är det värsta. Känns som att man befinner sig i limbons bakgård.

Suck!

Huija! Jag kan förstå den där känslan om "limbons bakgård" ... hoppas verkligen att du får svar snart och (!) att det är ett positivt svar!

 

[PALLEpaul]

En sak som kan göra mig ledsen över detta med skusan är ju att de som man har lånat pengar av så hårdnackat _vägrat_ att gå med på någon sorts uppgörelse när man själv har försökt lägga upp högt rimliga förslag. Utan man har hellre låtit saken få gå så pass långt att gäldenären aldrig någonsin kommer att bli fri.

Hade mina borgenärer gått med på mitt förslag, som jag erbjöd dem om och om igen från jan 2018 fram tills jag gav upp i början på detta år och ansökte om skusan, så hade de fått som lägst hela kapitalbeloppet av mig. Nu ... så får varje borgenär enbart 44% dvs ... deras drag om att neka mig en vettig uppgörelse innan allt skickades till inkasso och sedan KFM blev ju ändå en förlust för dem. Inte ens när jag släppte allt till inkasso och sedan KFM och när jag verkligen flaggade för samtliga att chansen att de får pengar av mig för att täcka lån plus ränta är obefintlig så ville de lösa saken.

Hm... Ja visst är det märkligt... Tanke slog mig dock att låneföretagen i sin tur skulle ha någon ”försäkring” eller något som i sin tur räddar upp kreditskulder...

Men jag vet inte alls... Bara spekulationer... Väldigt konstigt är det iallafall

 

[Lasseman]

Hm... Ja visst är det märkligt... Tanke slog mig dock att låneföretagen i sin tur skulle ha någon ”försäkring” eller något som i sin tur räddar upp kreditskulder...

Men jag vet inte alls... Bara spekulationer... Väldigt konstigt är det iallafall

Dom kan göra avdrag på kreditförluster

 

[Peach]

Varning, långt inlägg!


Pepp i all ära men jag skulle vilja skriva ett inlägg om skuldsaneringens baksida.


För egen del har det gått 1 år och 7 månader sen jag fick min skuldsanering inledd. Med andra ord har jag en ganska lång väg kvar i dessa bojor.


Som för så många andra, har åren före inledandet varit allt annat än en dans på rosor. Skuldsättningen skedde inte över en dag utan över år. Det har varit år med ångest, självförakt och inte minst social isolering. Man ska hålla det för sig själv, ingen får veta för det är ju något att ”skämmas” för. Man kämpar med en ekonomi som bara blir sämre för var dag som går och redan där tappar man en del av samhörigheten med andra.


Lägg då till för egen del att orsaken till sitsen man befinner sig i beror på ett spelande som började p g a en dag fylld av tristess och som senare ledde till personlig konkurs.


Så man har nu gått igenom ett antal år som man i efterhand knappt kan förstå att man överlevde. Men det var ju just det ENDA man gjorde, överlevde.


Sen när man uttömt alla andra möjligheter och inser att man inte kommer kunna reda ut allt på egen hand och tar hjälp till att söka skuldsanering, ja då börjar en ny variant av helvetet visa sig.


Man är självklart evigt tacksam till att ges möjligheten att om några år få starta ett nytt liv från noll, man är hoppfull, man ser ljuset i tunneln och man bestämmer sig för att det här ska jag fan klara av. Man har ju redan överlevt ett helvete så nu kan man övervinna allt.


Det känns bra att ha en betalplan att följa och veta att för varje inbetalning kommer man närmare målet, det finns ett slut att sträva mot.


Plötsligt eller kanske mer smygandes inser man att man helt plötsligt står still, medans världen runt omkring fortsätter pågå. Problemet är bara att du inte är delaktig.


Kompisarna ska ta en AW och du kan inte följa med (du föreslår ett glas vin på hemmaplan men det ger inte samma känsla) kollegan ska ta tjänstledigt och börja plugga och ta CSN lån (du vantrivs på ditt jobb och vill inget hellre än att skola om dig), syskonet flyttar till ett nytt boende och du är fast i din lägenhet tack vare (dina anmärkningar). Din partner vill åka på en utlandsresa och du har inte råd, det ändras till en weekend och du har (fortfarande inte råd). Din partner vill bli sambos (du är rädd för att bli hemlös om ni går isär). När du väl unnar dig en lunch på stan med en påstridig vän (får du ångest över att den hundringen borde gå till en buffert nu när du lever på nåd). Du funderar på att skaffa barn, för du är

till åren kommen (men vem skulle frivilligt föda ett barn direkt in i fattigdom?).


Dina skor är trasiga, men du drar dig för kostnaden med nya. Dina tänder behöver lagas men du står ut med ilandet lite längre. Du börjar känna dig deppig över tillvaron men ett läkarbesök gör hål i din ansträngda budget. Så du biter ihop, om och om igen.


Sen vaknar du en dag och inser att det finns ett slut på resan, du vet att ljuset i tunneln finns men du kan inte se det. Du ska BARA ta dig igenom några månader till, 41st för att vara exakt och du faller, djupare för var dag som går.


Ekorrhjulet de flesta av oss befinner sig i blir bara större i skuggan av skuldsaneringen och hastigheten du behöver springa i för att komma i mål blir outhärdlig. Du stupar gång på gång.


Tunnelseendet slår in och du blir fokuserad, du ska fixa det och du ska fixa det med bravur. Du ska laga billigaste maten, du ska bojkotta reorna, du ska dra in extra pengar (samla pant om det så krävs), du ska glädjas åt minsta lilla för om du gör det går du inte miste om något. MEN det är precis vad du gör.


Du njuter bitvis av sommaren, semestern som för tredje året i rad enbart spenderas på hemmaplan. Sen inser du att det kommer gå tre höstar, vintrar, vårar och somrar innan allt tar slut och luften går ur dig.


Din partner undrar vad som är fel, varför du är uppäten av situationen när lösningen är så nära och du inser att INGEN annan människa kommer förstå vad du går igenom om dom inte själv gått i dina skor. Verkligheterna krockar och du dör lite inombords ännu en gång. Inte ens dina närmaste förstår vilken resa du går igenom och hur den förändrar dig dag för dag.


Skuldsaneringen har ett slut, den varar endast i 5 år. Sen är det över.

Det är 1825 dagar som var och en kan förändra ditt liv på ett ögonblick, men oavsett hur det går så måste du alltid ta din skuldsanering i beaktning först för om du förlorar den är det över.


Du har inte kontroll, du är inte fri och hela ditt liv vilar i någon annans händer. Om inte det tar död på själen, what will?

 

[Lasseman]

Varning, långt inlägg!


Pepp i all ära men jag skulle vilja skriva ett inlägg om skuldsaneringens baksida.


För egen del har det gått 1 år och 7 månader sen jag fick min skuldsanering inledd. Med andra ord har jag en ganska lång väg kvar i dessa bojor.


Som för så många andra, har åren före inledandet varit allt annat än en dans på rosor. Skuldsättningen skedde inte över en dag utan över år. Det har varit år med ångest, självförakt och inte minst social isolering. Man ska hålla det för sig själv, ingen får veta för det är ju något att ”skämmas” för. Man kämpar med en ekonomi som bara blir sämre för var dag som går och redan där tappar man en del av samhörigheten med andra.


Lägg då till för egen del att orsaken till sitsen man befinner sig i beror på ett spelande som började p g a en dag fylld av tristess och som senare ledde till personlig konkurs.


Så man har nu gått igenom ett antal år som man i efterhand knappt kan förstå att man överlevde. Men det var ju just det ENDA man gjorde, överlevde.


Sen när man uttömt alla andra möjligheter och inser att man inte kommer kunna reda ut allt på egen hand och tar hjälp till att söka skuldsanering, ja då börjar en ny variant av helvetet visa sig.


Man är självklart evigt tacksam till att ges möjligheten att om några år få starta ett nytt liv från noll, man är hoppfull, man ser ljuset i tunneln och man bestämmer sig för att det här ska jag fan klara av. Man har ju redan överlevt ett helvete så nu kan man övervinna allt.


Det känns bra att ha en betalplan att följa och veta att för varje inbetalning kommer man närmare målet, det finns ett slut att sträva mot.


Plötsligt eller kanske mer smygandes inser man att man helt plötsligt står still, medans världen runt omkring fortsätter pågå. Problemet är bara att du inte är delaktig.


Kompisarna ska ta en AW och du kan inte följa med (du föreslår ett glas vin på hemmaplan men det ger inte samma känsla) kollegan ska ta tjänstledigt och börja plugga och ta CSN lån (du vantrivs på ditt jobb och vill inget hellre än att skola om dig), syskonet flyttar till ett nytt boende och du är fast i din lägenhet tack vare (dina anmärkningar). Din partner vill åka på en utlandsresa och du har inte råd, det ändras till en weekend och du har (fortfarande inte råd). Din partner vill bli sambos (du är rädd för att bli hemlös om ni går isär). När du väl unnar dig en lunch på stan med en påstridig vän (får du ångest över att den hundringen borde gå till en buffert nu när du lever på nåd). Du funderar på att skaffa barn, för du är

till åren kommen (men vem skulle frivilligt föda ett barn direkt in i fattigdom?).


Dina skor är trasiga, men du drar dig för kostnaden med nya. Dina tänder behöver lagas men du står ut med ilandet lite längre. Du börjar känna dig deppig över tillvaron men ett läkarbesök gör hål i din ansträngda budget. Så du biter ihop, om och om igen.


Sen vaknar du en dag och inser att det finns ett slut på resan, du vet att ljuset i tunneln finns men du kan inte se det. Du ska BARA ta dig igenom några månader till, 41st för att vara exakt och du faller, djupare för var dag som går.


Ekorrhjulet de flesta av oss befinner sig i blir bara större i skuggan av skuldsaneringen och hastigheten du behöver springa i för att komma i mål blir outhärdlig. Du stupar gång på gång.


Tunnelseendet slår in och du blir fokuserad, du ska fixa det och du ska fixa det med bravur. Du ska laga billigaste maten, du ska bojkotta reorna, du ska dra in extra pengar (samla pant om det så krävs), du ska glädjas åt minsta lilla för om du gör det går du inte miste om något. MEN det är precis vad du gör.


Du njuter bitvis av sommaren, semestern som för tredje året i rad enbart spenderas på hemmaplan. Sen inser du att det kommer gå tre höstar, vintrar, vårar och somrar innan allt tar slut och luften går ur dig.


Din partner undrar vad som är fel, varför du är uppäten av situationen när lösningen är så nära och du inser att INGEN annan människa kommer förstå vad du går igenom om dom inte själv gått i dina skor. Verkligheterna krockar och du dör lite inombords ännu en gång. Inte ens dina närmaste förstår vilken resa du går igenom och hur den förändrar dig dag för dag.


Skuldsaneringen har ett slut, den varar endast i 5 år. Sen är det över.

Det är 1825 dagar som var och en kan förändra ditt liv på ett ögonblick, men oavsett hur det går så måste du alltid ta din skuldsanering i beaktning först för om du förlorar den är det över.


Du har inte kontroll, du är inte fri och hela ditt liv vilar i någon annans händer. Om inte det tar död på själen, what will?

Varför begärde någon dig i konkurs?

 

[Peach]

Varför begärde någon dig i konkurs?

Ingen har begärt mig i konkurs, jag anser bara själv att en skuldsanering är som en personlig konkurs. Kanske var dåligt ordval.