- Blev medlem
- 18 Mars 2022
- Meddelanden
- 37
- Mottagna reaktioner
- 5
- Poäng
- 32
Hej alla!
Jag skriver detta med ett tungt hjärta och en själ som kämpar varje dag.
Sedan 2021 har jag burit på en skuld som idag uppgår till omkring 600 000 kronor. Jag har inte varit slarvig – tvärtom. Jag har kämpat, slitit, hållit ihop det som gick. Men livet tog en oväntad vändning när mitt förhållande tog slut, och därefter har det varit en kamp i motvind.
För att klara mig tog jag extra jobb, jag offrade kvällar och helger bara för att hålla huvudet ovanför ytan. År 2023 lyckades jag samla alla mina skulder i två större lån – ett steg jag var stolt över. Men precis när det kändes som om jag började få kontroll, förlorade jag jobbet.
Jag tvingades flytta till en annan stad, tre timmar bort, i hopp om att hitta arbete och rädda min ekonomi. Det funkade – ett tag. Men efter några månader stod jag återigen arbetslös. Och som ett hån från ödet kom ett återkrav från Försäkringskassan på 54 000 kronor. Jag höll på att gå sönder.
Jag var deprimerad. Mörka tankar smög sig på. Jag gick till läkare, vi kom överens om att jag skulle arbetsträna för att sakta ta mig tillbaka. Det gjorde jag – jag kämpade mig upp, lite i taget. Men det missförstods, och plötsligt stod jag där – tvungen att ta ett nytt lån bara för att betala tillbaka återkravet. Jag betalade. Det är gjort. Men priset har varit högt.
Idag har jag a-kassa som enda inkomst. Jag är trött. Inte bara fysiskt – själsligt. Jag känner mig sliten och trasig inombords. Jag har tagit kontakt med kommunens budget- och skuldrådgivare, som var vänlig och gav mig råd. Jag kontaktade även banken för att försöka få en tillfällig lättnad – men fick avslag. Det kändes som att få ett slag i magen.
Någon föreslog att jag skulle släppa allt till Kronofogden och ansöka om skuldsanering. Men jag är rädd. Rädd för att få ett nej. Rädd för att allt jag försökt bygga upp ska rasa fullständigt.
Jag är över 45 år. Jag tar mediciner, antidepressiva. Jag har haft självmordstankar.
Men jag har också kämpat. Jag har:
Eller finns det en annan väg, en sista chans innan jag förlorar allt?
Jag är tacksam för all vägledning, alla råd, alla erfarenheter ni vill dela med er av.
Jag skriver detta med ett tungt hjärta och en själ som kämpar varje dag.
Sedan 2021 har jag burit på en skuld som idag uppgår till omkring 600 000 kronor. Jag har inte varit slarvig – tvärtom. Jag har kämpat, slitit, hållit ihop det som gick. Men livet tog en oväntad vändning när mitt förhållande tog slut, och därefter har det varit en kamp i motvind.
För att klara mig tog jag extra jobb, jag offrade kvällar och helger bara för att hålla huvudet ovanför ytan. År 2023 lyckades jag samla alla mina skulder i två större lån – ett steg jag var stolt över. Men precis när det kändes som om jag började få kontroll, förlorade jag jobbet.
Jag tvingades flytta till en annan stad, tre timmar bort, i hopp om att hitta arbete och rädda min ekonomi. Det funkade – ett tag. Men efter några månader stod jag återigen arbetslös. Och som ett hån från ödet kom ett återkrav från Försäkringskassan på 54 000 kronor. Jag höll på att gå sönder.
Jag var deprimerad. Mörka tankar smög sig på. Jag gick till läkare, vi kom överens om att jag skulle arbetsträna för att sakta ta mig tillbaka. Det gjorde jag – jag kämpade mig upp, lite i taget. Men det missförstods, och plötsligt stod jag där – tvungen att ta ett nytt lån bara för att betala tillbaka återkravet. Jag betalade. Det är gjort. Men priset har varit högt.
Idag har jag a-kassa som enda inkomst. Jag är trött. Inte bara fysiskt – själsligt. Jag känner mig sliten och trasig inombords. Jag har tagit kontakt med kommunens budget- och skuldrådgivare, som var vänlig och gav mig råd. Jag kontaktade även banken för att försöka få en tillfällig lättnad – men fick avslag. Det kändes som att få ett slag i magen.
Någon föreslog att jag skulle släppa allt till Kronofogden och ansöka om skuldsanering. Men jag är rädd. Rädd för att få ett nej. Rädd för att allt jag försökt bygga upp ska rasa fullständigt.
Jag är över 45 år. Jag tar mediciner, antidepressiva. Jag har haft självmordstankar.
Men jag har också kämpat. Jag har:
- Tagit extra jobb för att klara mig
- Lyckats samla lån för att få kontroll
- Sålt personliga tillhörigheter för att amortera
- Flyttat till en ny stad för att jobba
- Kontaktat banken i tid för att hitta lösningar
- Sökt hjälp hos kommun
Eller finns det en annan väg, en sista chans innan jag förlorar allt?
Jag är tacksam för all vägledning, alla råd, alla erfarenheter ni vill dela med er av.