Skäms, hur går det för er?

[Shopaholic169]

Behöver bara skriva av mig lite, jag skäms så grovt mycket. Det ligger en skam i att ha ett missbruk av något slag. Jag diskuterade detta häromdagen med några kollegor som vet om att jag har haft spelmissbruk. Svårt att missa liksom, när allt gick åt helvete för några månader sen så stod jag inne på mitt jobb ensam i ett rum med min närmsta kollega och började storböla. Berättade allting, kunde inte hålla en god min längre. Mina släktingar vet om min situation, men inte hur det är nu. Hur varenda litet bakslag blir som ett stort jävla bakslag istället. Tyvärr är jag också den människan som inte tycker om att prata ut om saker. Så jag drar mig oftast till en vän och den vännen får gärna ha 7282 problem mer än mig. Så alla våra diskussioner är om denne person istället för mig, och det har blivit en ond cirkel. För jag tror att man behöver prata med någon, men man skäms ju något förjävligt. Ligger jag back en månad då säger jag inte till någon. Då äter jag nudlar, säljer en pryl. Man har ju någon form av stolthet, som sjunker i botten så fort det inte går bra ekonomiskt. Men framtiden ser ändå ljus ut någonstans. För några månader sen så kändes det som det inte fanns någonting för mig framöver i livet. Nu har jag ändå fått livet på ganska bra fot med extrajobb och snart nytt boende och nya vänner. Hur går det för er? Känns det som att det ändå finns ett litet ljus i tunneln?

 

[Mjau 74]

Behöver bara skriva av mig lite, jag skäms så grovt mycket. Det ligger en skam i att ha ett missbruk av något slag. Jag diskuterade detta häromdagen med några kollegor som vet om att jag har haft spelmissbruk. Svårt att missa liksom, när allt gick åt helvete för några månader sen så stod jag inne på mitt jobb ensam i ett rum med min närmsta kollega och började storböla. Berättade allting, kunde inte hålla en god min längre. Mina släktingar vet om min situation, men inte hur det är nu. Hur varenda litet bakslag blir som ett stort jävla bakslag istället. Tyvärr är jag också den människan som inte tycker om att prata ut om saker. Så jag drar mig oftast till en vän och den vännen får gärna ha 7282 problem mer än mig. Så alla våra diskussioner är om denne person istället för mig, och det har blivit en ond cirkel. För jag tror att man behöver prata med någon, men man skäms ju något förjävligt. Ligger jag back en månad då säger jag inte till någon. Då äter jag nudlar, säljer en pryl. Man har ju någon form av stolthet, som sjunker i botten så fort det inte går bra ekonomiskt. Men framtiden ser ändå ljus ut någonstans. För några månader sen så kändes det som det inte fanns någonting för mig framöver i livet. Nu har jag ändå fått livet på ganska bra fot med extrajobb och snart nytt boende och nya vänner. Hur går det för er? Känns det som att det ändå finns ett litet ljus i tunneln?

Absolut finns det ljus i tunneln
Att ha ett missbruk är bannemej inte lätt, man ska fajtas med den lille fan som sitter på axeln och predikar i tid och otid. Den dagen man inser att man mår dåligt och har ångest över några futtiga bortspelade kronor, den dagen har man kommit långt.. är man spelmissbrukare kan man inte spela bort ens en 100-lapp, liksom en alkoholist inte kan dricka en öl då och då. Det är antingen eller som gäller!
Kämpa på med din löneutmätning och OM du har möjlighet betala in extra på den minsta skulden du har så går det fortare.
Jag vet att det går och jag hejar på dig!

 

[Per1975]

Behöver bara skriva av mig lite, jag skäms så grovt mycket. Det ligger en skam i att ha ett missbruk av något slag. Jag diskuterade detta häromdagen med några kollegor som vet om att jag har haft spelmissbruk. Svårt att missa liksom, när allt gick åt helvete för några månader sen så stod jag inne på mitt jobb ensam i ett rum med min närmsta kollega och började storböla. Berättade allting, kunde inte hålla en god min längre. Mina släktingar vet om min situation, men inte hur det är nu. Hur varenda litet bakslag blir som ett stort jävla bakslag istället. Tyvärr är jag också den människan som inte tycker om att prata ut om saker. Så jag drar mig oftast till en vän och den vännen får gärna ha 7282 problem mer än mig. Så alla våra diskussioner är om denne person istället för mig, och det har blivit en ond cirkel. För jag tror att man behöver prata med någon, men man skäms ju något förjävligt. Ligger jag back en månad då säger jag inte till någon. Då äter jag nudlar, säljer en pryl. Man har ju någon form av stolthet, som sjunker i botten så fort det inte går bra ekonomiskt. Men framtiden ser ändå ljus ut någonstans. För några månader sen så kändes det som det inte fanns någonting för mig framöver i livet. Nu har jag ändå fått livet på ganska bra fot med extrajobb och snart nytt boende och nya vänner. Hur går det för er? Känns det som att det ändå finns ett litet ljus i tunneln?

Du klarar det! Det finns ett helt hav av strålkastare i tunneln om du väljer att titta. ^_^

 

[Blenda]

Behöver bara skriva av mig lite, jag skäms så grovt mycket. Det ligger en skam i att ha ett missbruk av något slag. Jag diskuterade detta häromdagen med några kollegor som vet om att jag har haft spelmissbruk. Svårt att missa liksom, när allt gick åt helvete för några månader sen så stod jag inne på mitt jobb ensam i ett rum med min närmsta kollega och började storböla. Berättade allting, kunde inte hålla en god min längre. Mina släktingar vet om min situation, men inte hur det är nu. Hur varenda litet bakslag blir som ett stort jävla bakslag istället. Tyvärr är jag också den människan som inte tycker om att prata ut om saker. Så jag drar mig oftast till en vän och den vännen får gärna ha 7282 problem mer än mig. Så alla våra diskussioner är om denne person istället för mig, och det har blivit en ond cirkel. För jag tror att man behöver prata med någon, men man skäms ju något förjävligt. Ligger jag back en månad då säger jag inte till någon. Då äter jag nudlar, säljer en pryl. Man har ju någon form av stolthet, som sjunker i botten så fort det inte går bra ekonomiskt. Men framtiden ser ändå ljus ut någonstans. För några månader sen så kändes det som det inte fanns någonting för mig framöver i livet. Nu har jag ändå fått livet på ganska bra fot med extrajobb och snart nytt boende och nya vänner. Hur går det för er? Känns det som att det ändå finns ett litet ljus i tunneln?

Du är inte ensam
Några känner till mina tidigare skulder som dom hjälpte mig ur (så tacksam) men inte hjälpte det mig att bli fri från mitt spelberoende tyvärr..Nu har jag lyckats få ännu mer skulder och håller allt för mig själv.. tungt men redo att kämpa, känner att jag måste ta igenom det själv för att det ska få kännas ordentligt denna gång även för jag ska kunna förlåta mig själv..Samtidigt brottas jag med ångesten att hålla detta hemligt för mina närmaste.. vad hände liksom, hur kan man vara så dum.. Jag har valt nu att vara den bästa jag kan vara, gjort är gjort nu kan man bara se framåt. Lycka kommer inifrån och man har själv ansvar för sin egen lycka. Försök hitta små glädjeämnen och le mycket! Det bidrar till små lyckokänslor mitt i misären. Jag själv känner att jag kan klara allt när jag sätter på bra musik! Så jag gör det så ofta jag kan. Tänk på att det bästa har ännu inte kommit bara Du är ung, det kommer bli bra! Kämpa på!

 

[ettib]

Det krävs mod att berätta om sitt missbruk. För mig handlar det om skam. Ingen kan tro detta om mig o därför håller jag det för mig själv. Hade mina föräldrar levt hade jag nog vågat berätta för min mamma. Har två döttrar....varför ska jag berätta för dom? Förstöra för dom....näfy. Håller det för mig själv o hoppas det går bra. Är helt spelfri sen januari o det känns lättare för varje vecka. Är nöjd jag har pengar kvar på kontot när nästa lön kommer även om det inte är nån större summa. Innan va lönen slut senast den 27e varje månad. Vi kämpar på allihop ❤️