Nu orkar jag inte kämpa mer

[pappadhd]

Varning: Kan bli ett långt inlägg.

TL;DR
- Uppväxt med skilda föräldrar med dålig ekonomi
- Aldrig lärt mig hantera ekonomi
- Inga kompisar, konsumtionslån för att få vänner
- Deprimerad, ångest, utbränd, diagnoserad med svår ADHD som vuxen
- Spelberoende som flykt från jobbiga känslor, stora miljonvinster som sedan spelats bort istället för att ställa allt till rätta
- Nyss blivit pappa, ångest och frustration
- Lånat av min sambo och min pappa, förstört deras ekonomi till följd av det
- Vill inte leva, känner ingen livsglädje, ser inget ljus i slutet av tunneln
- Livsförsäkrad på 1,5 miljoner - enda vägen för att ordna ekonomin för de jag älskar

 

[pappadhd]

Jag föddes på 80-talet och spenderade min barndom på 90-talet. Second hand-kläder, skilda föräldrar, varav mamma alkoholiserad och deprimerad med episoder av våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Minnesbilderna från barndomen är disiga sommarbilder, med uppskrapade bruna knän på en smal pojk-kropp med en noppad t-shirt som överlevt allt för många rundor i tvättmaskinen. Skor som köpts av farmor på ÖoB, gjorda i frigolit i princip.

En förälder som ena stunden vurmar med kärlek och omsorg för att i nästa bli packad och slå sönder fönsterrutor, eller skada sig själv, eller bli slagen av sin sambo framför ögonen på mig. En förälder som efter skilsmässan var djupt deprimerad och inte orkade ta hand om mig, som bara jobbade hela tiden och spenderade den andra tiden med sin musik. Som inte orkade koka spagettin färdigt, som gjorde köttfärssås bestående av: köttfärs, salt, peppar, en halv lök och ketchup. Serverat med den där ofärdiga spagettin som inte ens går att göra till en cirkel eftersom kärnan fortfarande är okokt. Som är ständigt stressad och irriterad.

Två föräldrar med dålig ekonomi, som lever snålt och fattigt. Som ändå på något sätt försöker, men inte riktigt lyckas. Flyttade mycket. Ingen fast punkt, sju olika städer på lika många år. Inga kompisar. Väl etablerad i en och samma stad, mobbad i skolan. Utfryst. Ändå omtyckt, men också klassens retobjekt. "DAMP"-barnet, som inte kunde sitta still. "Han har ju lite spring i benen, den här pojken!" sas det.

På något sätt lyckades jag ändå ta mig igenom livet och in på gymnasiet. Mer omtyckt där, men kanske mest för att jag var äldre än de andra då jag fått gå om två år pga dåliga betyg. Men jag kunde ju iallafall köpa ut på systembolaget och en given gäst på fest för den sakens skull. Tröttnade dock efter ett tag på "kompisarna" och isolerade mig själv framför datorn. Enklare där.

Examen 2008. Ekonomin var kass. Inga jobb fanns. Arbetslös, deprimerad. Bo hemma, bråka. Ingen diagnos fastställd ännu. Exploderande ilska. Manipulation för att få snabbmat istället för den där hemska spagettin. Slå sönder saker. Hittade nätdroger. Spice. Rökte på med några personer som jag ändå såg som riktiga kompisar, som också hade haft det svårt. Härliga tider framför XBOX-en med vodka varje dag, Spice, pizza. Allt på bekostnad av aktivitetsstöd från Arbetsförmedlingen. Inga krav på några räkningar.

Tröttnade på det livet också. Flyttade hemifrån. Kom in på universitet. Pluggade. Var omtyckt. Kände att jag var hemma, mycket fest, blev ordförande i en studentförening. Mer fest. Rökte cannabis. Blev gripen framför nya studenter. Fick ångest. Blev utfryst. Ingen ville ha med mig att göra. Konstig inställning tycker jag. Alla röker väl på? Tydligen inte.

Rökte på mer. Isolerade mig mer. Fick jobb, hoppade av. Jobbade. Hittade ett nytt hem, långt, långt bort hemifrån. Stannade där, försökte komma tillbaka. Det gick inte. Blev introducerad till online-casino där. Spelade för skojs skull. Det var kul. Små insatser. Vann lite. Stor gemenskap. Kände mig behövd. Värdefull. Men saknade något.

Varit på flykt hela livet. Aldrig kommit till ro. Saknade tryggheten, den jag aldrig fått som liten. Träffade en likasinnad - inte den första visserligen, men den jag väljer att berätta om. Vi flyttade ihop, utan att känna varandra egentligen. Vi delade mycket. Tyvärr också de mörka sidorna. Hon var utbränd, arbetslös och deprimerad. Jag jobbade, jobbade jobbade jobbade hårt, hårt och hårt. Jag var trött. Utbränd. Deprimerad. Hennes depression gjorde inte min bättre. Det blev ett mörker. Jag kände en piska på ryggen för att hålla ekonomin uppe.

Jag hade aldrig lärt mig spara. Tog lån för att betala räkningar, hyra och mat till oss två. Betalade körkort åt henne. Började spela. Vann stort. Betalade lån. Tog nytt, mindre lån. Spelade igen. Vann igen. Spelade bort. Tog lån. Vann. Betalade lite lån, spelade mer. Förlorade. Tog nytt lån. Spelade. Vann. Betalade räkningar. Betalade flera månaders hyra i förskott. Betalade tillbaka min pappa. Gav henne pengar, tio tusentals kronor. Vi bråkade mer och mer. Vintermörker. Spelade. Flydde från att vara nära henne i ett litet hus på landet. Spelade, spelade, spelade. Spelade bort lönen. Tog lån för att betala hyra. Spelade för det som var kvar, vann igen. Spelade bort vinsten igen.

Började titta på storvinstvideos. Tittade på casino-streamers. Försökte streama själv. Det gick inte.

Äntligen tog jag beslut att göra slut med henne. Inga större lån, mot vad jag har idag. 350 000 i mitt eget namn. 150 000 hos pappa. Det gick bra. Hade ju jobb. Tjänade bra, kunde betala allt. Hade pengar över. Skönt att slippa henne. Men, så kom covid. Mitt ständiga icke-stillasittande gjorde det problematiskt. Understimulerad. Irriterad. Inget att göra på jobbet. Spelade. Blev deprimerad, konstaterat hos läkare. Utbränd igen. Tredje gången gillt? Vann igen. Spelade mer. Slutade betala på lånen, tog nya lån istället.

Träffade en person, en ny person med ett annat liv. En person som accepterade mig för mina brister. Visste inte om spelandet, men visste om skulderna. Det sa klick. Allt kändes så bra. Aldrig känt så innan. Flög på molnen. Pirr i magen. Lycka, lycka, lycka!
Det gick fort. Vi kollade på hus. Jag var gasen och hon bromsen. Vi hade lånelöfte från banken. Vi hittade ett hus vi förälskade oss i. Men bolån fick vi inte. Jag hade sabbat det. Hon hade hjälpt mig med att få ner månadskostnaden och tagit lån i sitt namn. Det gillade inte banken och det blev inget husköp. Jag gick ner mig. Spelade igen, men hade det ändå under kontroll. Lyckades vinna och betala av hennes lån. Jag sa att jag hade tagit ett nytt lån med bättre ränta. Så var det inte.

Fick nytt jobb - ett toppjobb! Började i samma veva fundera på om jag hade någon diagnos, utöver ångest, depression och utbrändhet då. Samtidigt som nya jobbet gav mycket mer klirr i kassan fick vi även till ett husköp, dock inte tillsammans. Hon köpte det med sin mamma, eftersom jag precis innan köpet gick igenom inte hade fått jobbet bekräftat. Tanken var att jag skulle betala mamman "senare" i livet.

Nytt hus. Köpte ny bil, en drömbil. Allt kändes bra.

Jobbade ihjäl mig, långa dagar och kvällar. Aldrig hemma. Men pengarna rullade in och täckte alla utgifter med alla lån. Vi hade en dröm och ett mål, en plan för hur vi skulle göra mig skuldfri. Hon tog nytt lån i sitt namn för att få ner månadskostnaden. Med hennes hjälp gick jag från nästan 30 000 i månaden på skulder till ~ 14 000kr. Det gav så mycket mer pengar över, till att betala extra. Allt kändes bra. Alla år av slit med lån och spel och allt sådant, såg ut att ta slut.

Jag fick sparken. Jag hade berättat att jag gjorde en utredning för ADHD. Kort därefter fick jag inte vara kvar på mitt topp-jobb. De trodde inte jag skulle kunna hantera "kommande utmaningar".

Jag gick sönder. Höll charaden uppe. Hade panik inne. Spelade. Stängde in mig. Vann stort, över 1 miljon kronor. Såg ljuset. Men det var för sent. Jag var så djupt deprimerad och söndertrasad att jag bara förvärrade situationen. Betalade av lite lån men tog nya med ännu sämre ränta.

Fick min diagnos. Medicinen skulle komma sedan. Kändes hoppfullt, inspirerande nästan att ha ADHD kombinerad form. Lite autism också för den delen.

Till slut gick det inte längre. Erkände för henne, berättade allt. Berättade om skulderna och spelandet. Hon stöttade mig. Jag kände mig falsk, men ändå hoppfull. Vi hade en plan.
Skuldrådgivare rådde mig att släppa till KFM. Jag gjorde det, slutade betala. Hade ju ändå ingen inkomst att betala med. Skatteskuld damp ner på 30 000kr, eftersom jag hade jämkat och glömt ta bort det när jag fick sparken. Någon ränta hade jag ju inte betalat in.

Jag började studera. Tog CSN-lån, men utbildningen skulle vara värt det. Ingångslönen lika hög som topp-jobbet. Det var värt mödan. Ändå pengar in i hushållet, som behövdes för att täcka hennes extrautgifter nu med de lån hon hade tagit för min skull. Det skulle bli svårt, men det skulle gå. Vi väntade barn. Det kändes spännande.

Spelfri nästan ett år, innan jag tog ett återfall. Men sökte hjälp direkt igen, berättade direkt. Det var okej.

Sen kom Ryssland och invaderade Ukraina. Ekonomin sket sig. Räntorna på hennes blancolån steg. Barnet kom, med allt vad det innebär. Speciellt för en deprimerad förälder med ADHD. Räntan på bolånet gick upp, från långt under 2% till långt över 4%. Utgifterna ökade med nästan 10 000kr, när vi redan låg på +/- 0.


Vi måste sälja. Vi måste berätta för hennes mamma, för hennes släkt. För allihopa, jag måste blotta mig för världen om vad jag har gjort och hur jag har förstört för henne och vårt barn. Hur jag kämpat så länge i motvind, hur jag aldrig kan få ett break. Hur jag bara gör allt värre. Spelat mer. Inte berättat denna gång. Inga summor att tala om ändå. Men ändå.

Inatt brast det. Jag blev våldsam, slog sönder saker. Skrek. Försökte hänga mig, men vågade inte tillslut. Jobbigt att inte kunna andas. Skrev ett avskedsbrev till mitt barn. Började gråta. Inte gråtit på så länge. Känner inte något hopp om framtiden längre. Vill bara dö. Har en livförsäkring. Det är den enkla vägen ut för att återställa deras ekonomi. Men jag vet att jag inte kommer våga. Det är inte värt det. Det gör mer skada än nytta. Men tankarna går där. Den är där och spökar. Den där jävla djävulen som täcker för ljuset i tunneln.

Har så enormt starka skuldkänslor för hur allt har blivit. Hur fort allt gick från att vara underbart till att vara skit.

Kommer aldrig kunna se min tjejs mamma i ögonen igen. Kommer aldrig kunna känna mig trygg och ha ett självförtroende igen. Jag har sökt hjälp. Finns ingen hjälp att få. Vad ska en psykolog säga? "Det finns 10 miljarder människro i världen, du är inte ensam om att ha sådana här problem och känna så här".

Bla bla, jag har hört allt det där innan.

Någon gång måste det få ett slut.

 

[Myra]

Bra jobbat att ta steget och skriva här! Fr o m NU kan du börja göra små steg i rätt riktning.
Ditt barn har ingen nytta av försäkringspengarna om du dör, ditt barn behöver dig igenom livet och visst kan du ge allt det som inte du själv fick som barn! Absolut ingen tvekan om det. Det går. Om du vill! Och det märks att du vill.
Finns så många här som har varit i en liknande situation som din och har ordnat upp sitt liv.
Varför skulle inte du kunna?!
Ingen kan säga att det kommer att bli lätt men ingen heller kan säga att det är omöjligt.

Skriv ner på ett papper tre stora mål i livet du vill uppnå.
Skriv sen mindre delmål som du tror kan ta dig dit och som du kan uppfylla redan i år.
Börja idag.
Imorgon kommer du att vara ett steg närmare målen.

Fundera över din inställning till att få psykologhjälp. Förstår att du inte tror att det kan ge ngt men tänk om och boka träff.
Du kommer behöva flera olika men den hjälpen gör nytta bara om du innerst inne vill förändra ditt liv.
Gör det för dig själv och för din familjs skull.

 

[Ångestöverlivet]

Jag blir ledsen när jag läser vad du skriver. Men att du skriver här, så känns det som om du vill leva, ta tag i ditt liv. Jag har läst om många här på detta forum som är i liknande situation, även jag själv.
Får du någon hjälp inom vården ? Psykiatrin?
Jag själv har autism och add och bipolär, nyligen fått diagnos .. vet precis hur jobbigt allt är.
men ditt barn vill ha dig i livet, inga pengar kan ändra på det.

 

[Cecilia]

Bra jobbat att ta steget och skriva här! Fr o m NU kan du börja göra små steg i rätt riktning.
Ditt barn har ingen nytta av försäkringspengarna om du dör, ditt barn behöver dig igenom livet och visst kan du ge allt det som inte du själv fick som barn! Absolut ingen tvekan om det. Det går. Om du vill! Och det märks att du vill.
Finns så många här som har varit i en liknande situation som din och har ordnat upp sitt liv.
Varför skulle inte du kunna?!
Ingen kan säga att det kommer att bli lätt men ingen heller kan säga att det är omöjligt.

Skriv ner på ett papper tre stora mål i livet du vill uppnå.
Skriv sen mindre delmål som du tror kan ta dig dit och som du kan uppfylla redan i år.
Börja idag.
Imorgon kommer du att vara ett steg närmare målen.

Fundera över din inställning till att få psykologhjälp. Förstår att du inte tror att det kan ge ngt men tänk om och boka träff.
Du kommer behöva flera olika men den hjälpen gör nytta bara om du innerst inne vill förändra ditt liv.
Gör det för dig själv och för din familjs skull.

Du är fantastisk Myra som kommer med peppande ord och allt Myra och du ger en sån energi att orka

 

[Myra]

Du är fantastisk Myra som kommer med peppande ord och allt Myra och du ger en sån energi att orka

Tack snälla du

 

[Cecilia]

Tack snälla du

Det är du som ger mig positiv energi och framförallt du är inte dömande utan du ser lösningar. Och det ska du ha en eloge för.