- Blev medlem
- 21 September 2016
- Meddelanden
- 232
- Mottagna reaktioner
- 65
- Poäng
- 197
Hej,
Nu är bomben släppts. Efter 10 års hemligheter, blancolån på över en miljoner kronor, en vetskap om att den här dagen skulle komma i flera år men alltid skjutit fram problemet och dragit på mig flera hundra tusen kronor ytterligare i skulder.
I fredags kom dagen då det var kört, dagen då jag blev så pass avslöjad att jag var tvungen att erkänna, fast jag inte vågade.
Min sambo fick slita orden ur mig. Jag fick nästan apatisk ligga och bara nicka eller skaka på huvudet på frågor, tills sambon kunde koppla ihop vad det handlade om.
Sen bara släppte det, jag kunde berätta allt som ingenting. Den där inre spärren bara släppte.
Mina föräldrar fick veta igår och idag, jag gick in till chefen i fredags och berättade allt.
Alla, ALLA jag öppnat mig är så extremt förstående. Så sjukt mycket kärlek jag fått. Inte en arg kommentar utan bara lösningar på problemen som letas fram.
Jag kände mig som den sista i världen som någonsin skulle kunna berätta en sån här sak, senaste åren har jag mått så förbannade uselt så det går inte att förklara.
Nu, med facit i hand, önskar jag att jag hade berättat långt före.
Ingen i er närhet kommer döma er. Tänk er själv, hur hade ni känt om någon i er närhet sa detta till er, hade ni blivit arga? Nej.
Det jag vill säga är:
Öppna upp er, berätta ALLT. Trots att jag kommer behöva betala kanske 12 000 i månaden i 15 år så har jag aldrig mått bättre.
Det är sån enorm lättnad så det finns inte. Samla mod, och berätta för era nära. Bara gör det liksom, det finns inga hinder.
Om jag bara får reda på att en endaste person som läser detta väljer att berätta istället för att stänga inne era känslor så blir jag så otroligt glad. Att veta att någon mer här skulle känna den lättnad jag känner nu... Wow.
Berätta och ta hand om er. Det är BARA pengar.
Nu är bomben släppts. Efter 10 års hemligheter, blancolån på över en miljoner kronor, en vetskap om att den här dagen skulle komma i flera år men alltid skjutit fram problemet och dragit på mig flera hundra tusen kronor ytterligare i skulder.
I fredags kom dagen då det var kört, dagen då jag blev så pass avslöjad att jag var tvungen att erkänna, fast jag inte vågade.
Min sambo fick slita orden ur mig. Jag fick nästan apatisk ligga och bara nicka eller skaka på huvudet på frågor, tills sambon kunde koppla ihop vad det handlade om.
Sen bara släppte det, jag kunde berätta allt som ingenting. Den där inre spärren bara släppte.
Mina föräldrar fick veta igår och idag, jag gick in till chefen i fredags och berättade allt.
Alla, ALLA jag öppnat mig är så extremt förstående. Så sjukt mycket kärlek jag fått. Inte en arg kommentar utan bara lösningar på problemen som letas fram.
Jag kände mig som den sista i världen som någonsin skulle kunna berätta en sån här sak, senaste åren har jag mått så förbannade uselt så det går inte att förklara.
Nu, med facit i hand, önskar jag att jag hade berättat långt före.
Ingen i er närhet kommer döma er. Tänk er själv, hur hade ni känt om någon i er närhet sa detta till er, hade ni blivit arga? Nej.
Det jag vill säga är:
Öppna upp er, berätta ALLT. Trots att jag kommer behöva betala kanske 12 000 i månaden i 15 år så har jag aldrig mått bättre.
Det är sån enorm lättnad så det finns inte. Samla mod, och berätta för era nära. Bara gör det liksom, det finns inga hinder.
Om jag bara får reda på att en endaste person som läser detta väljer att berätta istället för att stänga inne era känslor så blir jag så otroligt glad. Att veta att någon mer här skulle känna den lättnad jag känner nu... Wow.
Berätta och ta hand om er. Det är BARA pengar.
