Hej!
Jag hoppas att detta är rätt forum för att "bara" skriva av sig (verkar vara så enligt instruktionerna man får som nyreggad). Är nyligen reggad här då jag kände att jag till slut bara behövde få utlopp för allt som rör sig inuti huvudet.
Jag startade en enskild firma för ca. 10 år sedan. Jag var då helt skuldfri (hade inte ens CSN-lån), och bodde tillsammans med mitt ex. Firman gick bra, men vi snackar inga megainkomster. Bokföringen var så pass icke-omfattande att jag "lyckades" sköta den själv under alla år som jag hade detta företag (men det blir komplicerat längre fram).
Något år senare tog det slut med exet, jag flyttade ut då det ej var min lägenhet vi hade sambott i. Till följd av egenföretagandet så var det naturligtvis svårt att få till någon form av bostadslån eller för den delen att hitta ett förstahandskontrakt. De följande åren spenderades som inneboende medan försörjningen gick runt på företagandet. Med betoning på gick runt. Runt 2018 hamnade jag i någon form av svacka och tog en del dumma beslut. Till slut hade intäkterna i företaget ej gått att jämka med skattetrycket etc. Jag började slarva med bokföringen och leva över mina tillgångar med företagets kapital. Skatteskulder uppstod. Då jag ej hade fått några former av offentliga skulder än så kunde jag naturligtvis ta lån (med hög ränta såklart) för att betala av skatteskulderna och betala en del framtida hyror (tänkte jag då). All press och annat, att firman gick dåligt, att jag bodde i andra hand - antar att det påverkade undermedvetet. Jag fick alkoholproblem. Såklart tog jag en ganska stor lånesumma och betalade av de skatteskulderna som fanns för tillfället, men mycket rök på onödig konsumtion. Så dumt, i efterhand. Till slut var lånepengarna slut och nya kommande skatteskulder uppstod, samt det lånet som jag hade tagit. Månatligen lade jag fokus på att betala tillbaka på lånet och lyckades göra det något år till. Sedan stod jag där med eftersläpande skatteskulder på 50.000. Självklart blev jag försatt i personlig konkurs. Då jag ej hade några tillgångar avskrev konkursen någorlunda snabbt (efter några månader till ett halvår). 2019 gick således firman i konken, men där stod jag kvar med skulderna - och nu utan några som helst möjligheter att under överskådlig framtid kunna betala av mina skulder. Fortsatt hemlöshet och arbetslöshet var då vad jag stod i.
Jag var dock ej kvar i träsket vad gäller alkoholproblematik. Än idag kan jag nöja mig med att dricka då och då, för att i övrig tid klara mig utan. Jag bestämde mig för att studera. Och studera gjorde jag. Fem år på raken. Turligt nog hade jag fallenhet för det - och lyckades tajma in att både ta en kandidat och en master på raken. Men självklart gick det att ta CSN under dessa fem år för levernet - därtill kunde jag också under tiden för studierna bo själv i studentlägenhet (vilket gjort underverk för måendet på ett sätt, då jag kunnat ha en fast plats under dessa fem år utan att behöva flytta omkring som inneboende/i andra hand). KFM har gjort granskningar och de har ej kunnat utmäta någonting (jag har ju ej haft lön). Därtill fick jag hjälp av en släkting att betala alla de skatteskulder som legat kvar á ca 70.000 efter ränta. Skönt att slippa ha skatteskulder och staten i hälarna, åtminstone.
Men...nu är studietiden förbi. Och CSN har som sagt hopat sig tillsammans med de skulder som ej betalats sedan innan. Boendet skulle kunna gå att lösa genom att plugga distanskurser på kvällstid i ungefär två år till (nu utan CSN) för att uppnå maxantalet år man har rätt att bo i studentlgh, just endast för att behålla boendet (det krävs kårmedlemskap och 15HP avklarade kurser per termin för att bo kvar). Jag har ej koll på mina totala skulder men jag uppskattar banklånet som snurrat i olika vändor hos inkasso nu gått till KFM och landar på ca. 250000. Några andra konsumtionsskudler från den idiotiska tiden har också skvalpat hos inkasso och ligger nu hos KFM, gissningsvis ej högre än 10000. Och sedan har vi ju CSN som uppgår upp mot 450000. Summa summarum: Runt 700000 tutti.
Som alla som är skuldsatta, överskuldsatta på det, mår man ju skit. Man drar sig för att prata om detta. Det påverkar socialt (som berättat innan bor jag osäkert, kan ej få något annat boende med skulderna och anmärkningar). Panikångesten är idag mindre än den var, men mycket psykologiskt och fysiskt lever kvar. Eksem, impotens. För övrigt "vågar" man ej skaffa/leta efter en partner i den sits man sitter i. Livet är mycket ensamt.
Ljuset i tunneln är ju i allafall den kompetens jag tillskansat mig - hoppas på att fixa ett okej jobb så fort som möjligt. Antar att det är löneutmätning som gäller då? Har hört och läst om skräckhistorier att man kan nekas anställning just på grund av skulder? Vet ej om det stämmer. Hursom så antar jag att vägen till att åtminstone börja bli kvitt detta är att komma i jobb och få till någon form av avbetalningsplan. Hur är era erfarenheter av budget- och skuldrådgivare? Hur mycket kan de hjälpa till med?
Gjorde ett test på KFMs hemsida där jag möjligen "uppfyllde kriterierna" för att kunna få skuldsanering (är ej lastgammal men ej heller purung, dessutom är skulderna ganska stora). Dock känner/tänker jag att en del av skulderna är alldeles för "nyuppkomna" för att detta skulle kunna vara aktuellt? Försöker som sagt att tänka positivt, men det är en jävla situation man är i. Mycket beror på hur saker och ting fortgår den närmsta tiden. Det kanske ändrar sig till att bli än mer nattsvart?
Således, det var min historia. Tar tacksamt emot olika former av råd om någon skulle vilja komma med tips. Och får tacka för att jag fick lämpa av mig en hel del som jag faktiskt ej yppat till någon innan utan de allra närmaste - som ni vet är det en oerhörd skam att vara skuldsatt i detta land.
Tack för ordet,
zatar.
Jag hoppas att detta är rätt forum för att "bara" skriva av sig (verkar vara så enligt instruktionerna man får som nyreggad). Är nyligen reggad här då jag kände att jag till slut bara behövde få utlopp för allt som rör sig inuti huvudet.
Jag startade en enskild firma för ca. 10 år sedan. Jag var då helt skuldfri (hade inte ens CSN-lån), och bodde tillsammans med mitt ex. Firman gick bra, men vi snackar inga megainkomster. Bokföringen var så pass icke-omfattande att jag "lyckades" sköta den själv under alla år som jag hade detta företag (men det blir komplicerat längre fram).
Något år senare tog det slut med exet, jag flyttade ut då det ej var min lägenhet vi hade sambott i. Till följd av egenföretagandet så var det naturligtvis svårt att få till någon form av bostadslån eller för den delen att hitta ett förstahandskontrakt. De följande åren spenderades som inneboende medan försörjningen gick runt på företagandet. Med betoning på gick runt. Runt 2018 hamnade jag i någon form av svacka och tog en del dumma beslut. Till slut hade intäkterna i företaget ej gått att jämka med skattetrycket etc. Jag började slarva med bokföringen och leva över mina tillgångar med företagets kapital. Skatteskulder uppstod. Då jag ej hade fått några former av offentliga skulder än så kunde jag naturligtvis ta lån (med hög ränta såklart) för att betala av skatteskulderna och betala en del framtida hyror (tänkte jag då). All press och annat, att firman gick dåligt, att jag bodde i andra hand - antar att det påverkade undermedvetet. Jag fick alkoholproblem. Såklart tog jag en ganska stor lånesumma och betalade av de skatteskulderna som fanns för tillfället, men mycket rök på onödig konsumtion. Så dumt, i efterhand. Till slut var lånepengarna slut och nya kommande skatteskulder uppstod, samt det lånet som jag hade tagit. Månatligen lade jag fokus på att betala tillbaka på lånet och lyckades göra det något år till. Sedan stod jag där med eftersläpande skatteskulder på 50.000. Självklart blev jag försatt i personlig konkurs. Då jag ej hade några tillgångar avskrev konkursen någorlunda snabbt (efter några månader till ett halvår). 2019 gick således firman i konken, men där stod jag kvar med skulderna - och nu utan några som helst möjligheter att under överskådlig framtid kunna betala av mina skulder. Fortsatt hemlöshet och arbetslöshet var då vad jag stod i.
Jag var dock ej kvar i träsket vad gäller alkoholproblematik. Än idag kan jag nöja mig med att dricka då och då, för att i övrig tid klara mig utan. Jag bestämde mig för att studera. Och studera gjorde jag. Fem år på raken. Turligt nog hade jag fallenhet för det - och lyckades tajma in att både ta en kandidat och en master på raken. Men självklart gick det att ta CSN under dessa fem år för levernet - därtill kunde jag också under tiden för studierna bo själv i studentlägenhet (vilket gjort underverk för måendet på ett sätt, då jag kunnat ha en fast plats under dessa fem år utan att behöva flytta omkring som inneboende/i andra hand). KFM har gjort granskningar och de har ej kunnat utmäta någonting (jag har ju ej haft lön). Därtill fick jag hjälp av en släkting att betala alla de skatteskulder som legat kvar á ca 70.000 efter ränta. Skönt att slippa ha skatteskulder och staten i hälarna, åtminstone.
Men...nu är studietiden förbi. Och CSN har som sagt hopat sig tillsammans med de skulder som ej betalats sedan innan. Boendet skulle kunna gå att lösa genom att plugga distanskurser på kvällstid i ungefär två år till (nu utan CSN) för att uppnå maxantalet år man har rätt att bo i studentlgh, just endast för att behålla boendet (det krävs kårmedlemskap och 15HP avklarade kurser per termin för att bo kvar). Jag har ej koll på mina totala skulder men jag uppskattar banklånet som snurrat i olika vändor hos inkasso nu gått till KFM och landar på ca. 250000. Några andra konsumtionsskudler från den idiotiska tiden har också skvalpat hos inkasso och ligger nu hos KFM, gissningsvis ej högre än 10000. Och sedan har vi ju CSN som uppgår upp mot 450000. Summa summarum: Runt 700000 tutti.
Som alla som är skuldsatta, överskuldsatta på det, mår man ju skit. Man drar sig för att prata om detta. Det påverkar socialt (som berättat innan bor jag osäkert, kan ej få något annat boende med skulderna och anmärkningar). Panikångesten är idag mindre än den var, men mycket psykologiskt och fysiskt lever kvar. Eksem, impotens. För övrigt "vågar" man ej skaffa/leta efter en partner i den sits man sitter i. Livet är mycket ensamt.
Ljuset i tunneln är ju i allafall den kompetens jag tillskansat mig - hoppas på att fixa ett okej jobb så fort som möjligt. Antar att det är löneutmätning som gäller då? Har hört och läst om skräckhistorier att man kan nekas anställning just på grund av skulder? Vet ej om det stämmer. Hursom så antar jag att vägen till att åtminstone börja bli kvitt detta är att komma i jobb och få till någon form av avbetalningsplan. Hur är era erfarenheter av budget- och skuldrådgivare? Hur mycket kan de hjälpa till med?
Gjorde ett test på KFMs hemsida där jag möjligen "uppfyllde kriterierna" för att kunna få skuldsanering (är ej lastgammal men ej heller purung, dessutom är skulderna ganska stora). Dock känner/tänker jag att en del av skulderna är alldeles för "nyuppkomna" för att detta skulle kunna vara aktuellt? Försöker som sagt att tänka positivt, men det är en jävla situation man är i. Mycket beror på hur saker och ting fortgår den närmsta tiden. Det kanske ändrar sig till att bli än mer nattsvart?
Således, det var min historia. Tar tacksamt emot olika former av råd om någon skulle vilja komma med tips. Och får tacka för att jag fick lämpa av mig en hel del som jag faktiskt ej yppat till någon innan utan de allra närmaste - som ni vet är det en oerhörd skam att vara skuldsatt i detta land.
Tack för ordet,
zatar.
.