Livet (skulder, lån, löneutmätning och relationer)

[Ny2018]

Då jag inom snar framtid kommer att ha löneutmätning så funderar jag mycket på sådant som betyder mycket för mig.
Förhållande och relationer är ett av dem.
Min fråga till er med löneutmätning, stora skulder och skusan är, hur har detta påverkat era relationer ?

Ni som är eller varit singlar hur lätt/svårt är det att träffa någon ?
Ni som är sambo/gifta hur påverkade det er ?
Ni som är/var särbos hur påverkade det er.
Sist men inte minst, ni som ej har skulder, hur ser du på en partner med skulder, löneutmätning och skusan ?

Tacksam för svar och bra diskussioner.

 

[Kimsan72]

Ja Du vännen min... djupa diskussioner men ack så viktiga...
Ja är ju singel idag & vet inte riktigt hur ja ska tackla den delen ännu...
Har ju heller inte mäktat med att berätta för någon om min skuldsättning, men när man har tagit upp det i generella ordalag med vänner, så har stormen blossat upp duktigt...vilket har gjort mig än mer rädd att berätta...
Just nu känns min stundande löneutmätning som en regelrätt ”dödsdom” på en massa olika plan...
Ja har ju lätt för att träffa män, men tror att dom hade lagt benen på ryggen fortare än kvickt om dom visste min situation...för helt sanningsenligt, så hade ja nog gjort samma sak om situationen hade varit omvänt...

Ja menar, de e ju NU, vid vår ålder som vi ska kunna ”blomma” ut...med vuxna barn, inga åtaganden... Vi borde kunna resa, och inta andra livsbejakande saker... inte sitta som evighetsgäldenärer hos KF...
SHIT asså... mina egna rader gjorde att ja dog...igen!

 

[Ny2018]

Det heter ju i nöd och lust. Vem vill endast ha nöden undrar jag då ?

 

[hopeless]

Jag tror att skuld, löneutmätning, inkasso etc är något som 35-40 plussare känner skam över. Detta är inget statistiskt kontrollerbart men när jag pratar med mina elever om privatekonomi och samhällsekonomi så är det inget konstigt att "strunta" i att betala en räkning då och då om man behöver pengar till annat. De har en mer avslappnad/korkad syn på ekonomi är oss födda på 60-70-80 talet. Vi är upplärda hemifrån att man skall göra rätt för sig, betala i tid och inte få skulder. D

Det är därför jag också tror av vi känner en större skuld när detta händer, d.v.s. att vi hamnar i skuldfällan me eventuell löneutmätning, anmärkningar, KF m.m. Detta gör oss också känslomässigt blockerade. T.ex. när dessa saker tas upp i grupp och någon klankar ner på skuldsatte så vågar vi inte säga ifrån eller berätta att jag är skuldsatt för i våran ryggmärg finns DNA:t som lärde oss att detta ska inte hända. Den stora frågan är ju vad vi ska göra för at ta oss ur detta antisociala tänkandet. Jag är singel, ni som läst min historia vet varför, och jag känner inte att jag är redo än. Dock så ska vi väl inte behöva stänga in oss för det finns trångsynthet och förutfattade meningar i livet. Vi behöver bara förstå att det finns fler än jag som har dessa problem, jag är inte ensam.

När det gäller att träffa en ny, vad man ska berätta eller inte tycker jag är individuellt men om jag säger så här. Träffar du en kille eller tjej som du fattar tycke för berätta så fort som möjligt. Varför? Jo för om du ger personen möjlighet att tidigt få tillgång till info, och han eller hon väljer att gå så kan du bara peka finger och säga Fu Biatch…. För att om du väljer att inte satsa på en tjej eller kille för en sådan sak, potentiellt ge upp möjligheten till kärlek du aldrig upplevt förr så tycker jag bara synd om den personen. Det är väl för fan andra saker än en persons privatekonomi som spelar roll eller??

 

[Ny2018]

Jag tror att skuld, löneutmätning, inkasso etc är något som 35-40 plussare känner skam över. Detta är inget statistiskt kontrollerbart men när jag pratar med mina elever om privatekonomi och samhällsekonomi så är det inget konstigt att "strunta" i att betala en räkning då och då om man behöver pengar till annat. De har en mer avslappnad/korkad syn på ekonomi är oss födda på 60-70-80 talet. Vi är upplärda hemifrån att man skall göra rätt för sig, betala i tid och inte få skulder. D

Det är därför jag också tror av vi känner en större skuld när detta händer, d.v.s. att vi hamnar i skuldfällan me eventuell löneutmätning, anmärkningar, KF m.m. Detta gör oss också känslomässigt blockerade. T.ex. när dessa saker tas upp i grupp och någon klankar ner på skuldsatte så vågar vi inte säga ifrån eller berätta att jag är skuldsatt för i våran ryggmärg finns DNA:t som lärde oss att detta ska inte hända. Den stora frågan är ju vad vi ska göra för at ta oss ur detta antisociala tänkandet. Jag är singel, ni som läst min historia vet varför, och jag känner inte att jag är redo än. Dock så ska vi väl inte behöva stänga in oss för det finns trångsynthet och förutfattade meningar i livet. Vi behöver bara förstå att det finns fler än jag som har dessa problem, jag är inte ensam.

När det gäller att träffa en ny, vad man ska berätta eller inte tycker jag är individuellt men om jag säger så här. Träffar du en kille eller tjej som du fattar tycke för berätta så fort som möjligt. Varför? Jo för om du ger personen möjlighet att tidigt få tillgång till info, och han eller hon väljer att gå så kan du bara peka finger och säga Fu Biatch…. För att om du väljer att inte satsa på en tjej eller kille för en sådan sak, potentiellt ge upp möjligheten till kärlek du aldrig upplevt förr så tycker jag bara synd om den personen. Det är väl för fan andra saker än en persons privatekonomi som spelar roll eller??

Tack för ett bra och fint svar.
Jag håller med om det du skriver men är ändå rädd för att det spelar roll. De komplicerar tex ett ev sammanboende då en ny bostad ej kan skaffas pga anmärkningar och att sambons ekonomi vägs in i din löneutmätning osv. I början är kanske inte kärleken så stark ock då har man ett val, ett val att avstå då det kan bli komplicerat.
Jag har inte svaret än, min utmätning har inte kommit igång, jag är särbo och har varit ärlig. Jag hade bra ekonomi när vi träffades, jag kunde betala lånen åtminstonen. Han vill inte flytta ihop och tycker nog att det är skönt att min ekonomi inte tillåter det.

 

[nyfiken]

För mig var löneutmätning snarast en lättnad efter flera år av stress och "på gränsen". Det gjorde mig lugnare och jag vet att min sambo tyckte att jag blev en behagligare typ. När löneutmätningen var över firade vi. Hur en partner tar emot ett besked av löneutmätning kan dock såklart variera rejält men jag tror verkligen att man kan se det positivt. Det blir tydligare "vad som gäller" och jag tror att det kan svetsa samman par, den "rike" får chansen att hjälpa till och visa sig vara en god partner/medmänniska.

 

[Ny2018]

För mig var löneutmätning snarast en lättnad efter flera år av stress och "på gränsen". Det gjorde mig lugnare och jag vet att min sambo tyckte att jag blev en behagligare typ. När löneutmätningen var över firade vi. Hur en partner tar emot ett besked av löneutmätning kan dock såklart variera rejält men jag tror verkligen att man kan se det positivt. Det blir tydligare "vad som gäller" och jag tror att det kan svetsa samman par, den "rike" får chansen att hjälpa till och visa sig vara en god partner/medmänniska.

Kärlek när den är som bäst. Du kan skatta dig lycklig. -

 

[jobaby]

För mig så blev det mycket bättre när jag fick löneutmätning. Var så stressande att försöka pussla ihop alla räkningar för att bara misslyckas. Med löneutmätning vet man ju vad man får kvar och betslar bara de viktiga räkningar som hyra mm. Inget lyxliv direkt men mer ordning. Är gift och relationen blev betydligt bättre. Har nu skuldsanering.
Kommer ordna sig ska du se!

 

[Ny2018]

För mig så blev det mycket bättre när jag fick löneutmätning. Var så stressande att försöka pussla ihop alla räkningar för att bara misslyckas. Med löneutmätning vet man ju vad man får kvar och betslar bara de viktiga räkningar som hyra mm. Inget lyxliv direkt men mer ordning. Är gift och relationen blev betydligt bättre. Har nu skuldsanering.
Kommer ordna sig ska du se!

Tack snälla för peppningen. -

 

[Zorro90]

Jag är lite nyfiken på hur det har gått för dig nu efter några år. Sitter nämligen i samma sits som du gjorde då och allt känns bara hopplöst…