Jag väljer livet!

[leo_nisse1]

Hej!
Gör ett första inlägg mest för att få ut allt i systemet...
Efter 3 år i psykisk ohälsa och en respektive med beroende problematik. Har jag lagt korten på bordet.. resultatet blev utslängd..
Jag har under 3 år haft en väldig prövning inom mitt arbete vilket medförde att jag stängde ut min familj utan att själv veta om det. Jag la allt på att överleva arbetet.
I årsskiftet nådde jag en lösning på jobbet och det tog fram till maj innan jag vaknade upp och såg skadan jag gjort privat. För att kompensera min frånvaro har jag tvingat och närt in min respektive i sin psykiska ohälsa och det mynnade ut i ett shoppingberoende.

Nu när jag vaknat upp så ser jag att det kostat lite drygt 1,5 miljoner... exkl ränta...
Jag har kommit så långt att jag fattat beslut om att släppa och söka skuldsanering. Det för att slippa jakten och hitta livet igen. Jag måste hitta tillbaka för att överleva. Med eller utan min bättre hälft.

Det la jag på bordet idag.. tufft men nödvändigt.. jag hoppas det bara är en shock. Vi har snart 20 år gemensamt. För mina barns skull väljer jag livet.

Jag ser att många har startat en min resa tråd. Det här hoppas jag kommer vara väldigt likt det. Jag har en lön på ca 52500 före skatt min respektive har ca 30000 ändå går vi plus minus 0 efter alla räntehöjningar son varit.

 

[Pojop]

Tråkigt höra,
Varför väljer hon slänga ut dig? För du dolt? Skiljer ni er? Särbos?

Men stressen kommer försvinna o frihet efter löneutmätning vid ev avslag på skuldsanering beskriver många som lycka

 

[leo_nisse1]

Chocken antar jag. Jag förstår det till viss del.. jag ser bara en utväg i detta. Eftersom att jag är redo och har börjat få den hjälp med mitt mående som jag behövt länge.
Jag får bära skulden för detta nu och jag axlar det självmant men jag vet också att grunden till detta har vi lagt gemensamt genom att aldrig stanna upp, aldrig sökt hjälp, inte tagit varningssignaler på allvar.

Jag kan bära skulden 100% för att jag dolt och gjort allt på eget bevåg. Under en period..
Men ska vi kunna ta oss igenom det tillsammans så måste hon också se sig "besegrad" och faktiskt förstå att allt VI har gjort under 15års tid har lett till detta.

Jag har alltid haft ett större grepp om det ekonomiska som varit så kopplat till andra beroenden och sjukdomar. Jag har samtidigt varit så alert och har kunnat se signalerna för att sedan se vad jag kan göra för att det inte ska braka. Den orken har jag inte haft på 3 år. Jag har bara varit i ett överlevnads läge. Jag kan inte gå in djupare i varför och hur. Det är en komplex och lång historia.

Jag var när det var som värst för mig beredd att hitta ett sätt att ge min livförsäkring till familjen för det enda som fanns kvar var glädjen som pengar kunna ge. Nu när jag börjat vakna så hatar jag pengar och skadan det har gjort. Jag måste för att kunna överleva hitta tillbaka till livet och mig själv.

Jag känner också att det här är det bästa som hänt mig på otroligt lång tid. Jag överlevde och jag vet vad jag vill och vad jag måste igenom för att ni dit. Jag hoppas och ber innerligt att vi går igenom det tillsamans som en slags rehabilitering och kommer ut på andra sidan starkare.

Ber om ursäkt om det är lite flummigt skrivet men tankarna bara snurrar. Så det kommer bara ut.

 

[Athena]

Släpp skulden och skammen, den är endast destruktiv. Du har självinsikt inser hur mycket skada ditt shoppingberoende gjort.

Skriv av dig här inne. Psykisk ohälsa är fruktansvärt. Men du är på rätt väg. Du har berättat allt för din partner, du har börjat en förändring och satt bollen i rullning.

Bra att du tagit tag i biten och går och pratar med någon. Fortsätt med att få hjälp med ditt mående och sluta inte för tidigt.

 

[leo_nisse1]

Skaplig ångest idag... har sagt att jag accepterar att vara syndabock i några dagar efter chocken men sen om vi ska hitta en väg framåt så är min respektive tvungen att först inse att vi är 2 i detta. Jag försökte rätta upp situationen i 3 års tid samtidigt som vi inte kunna tumma på livskvaliteten och standard. Jag har gått som i en dimma under tiden där stora delar utav förra året är helt borta. Det spårade ur men det som jag tagit på slutet är inte den stora boven det är för gemensama lån vi tagit 2015, 16,17,18,19. Samlings lån som vi aldrig betade av fullt ut något och dom räntorna blev inte hanterbara. Läget blev låst för när jag nämnde köpstopp och räntor så blev det sängläge och tröstätning. Vilket jag inte mäktade med att se. Så jag dolde det och trodde att jag löste situationen men jag snabbade på allt bara. Vilket jag ser positivt och nyktert på nu. Vi hade kommit hit på sikt det är tydligt i kalkylen..

Nu är vi fast i en ekonomisk fråga från min respektive sida men jag bryr mig inte om pengarna jag vill ha min familj och vårat välmående.

Jag axlar 100 % ansvar fast jag vet någonstans att vi är 2 vuxna. Ångesten är stor och jag är nu självvalt utslängd så länge det är en ekonomisk fråga har jag inget att diskutera..

 

[Efter_kraschen]

Skaplig ångest idag... har sagt att jag accepterar att vara syndabock i några dagar efter chocken men sen om vi ska hitta en väg framåt så är min respektive tvungen att först inse att vi är 2 i detta. Jag försökte rätta upp situationen i 3 års tid samtidigt som vi inte kunna tumma på livskvaliteten och standard. Jag har gått som i en dimma under tiden där stora delar utav förra året är helt borta. Det spårade ur men det som jag tagit på slutet är inte den stora boven det är för gemensama lån vi tagit 2015, 16,17,18,19. Samlings lån som vi aldrig betade av fullt ut något och dom räntorna blev inte hanterbara. Läget blev låst för när jag nämnde köpstopp och räntor så blev det sängläge och tröstätning. Vilket jag inte mäktade med att se. Så jag dolde det och trodde att jag löste situationen men jag snabbade på allt bara. Vilket jag ser positivt och nyktert på nu. Vi hade kommit hit på sikt det är tydligt i kalkylen..

Nu är vi fast i en ekonomisk fråga från min respektive sida men jag bryr mig inte om pengarna jag vill ha min familj och vårat välmående.

Jag axlar 100 % ansvar fast jag vet någonstans att vi är 2 vuxna. Ångesten är stor och jag är nu självvalt utslängd så länge det är en ekonomisk fråga har jag inget att diskutera..

Din situation och berättelse påminner mycket om min med skillnaden att jag aldrig "hann" berätta (läs vågade) och blev konfronterad. Mitt/ vårt problem var inte utgifterna utan sviktande inkomst (jag var företagare), konkurs med infriade av borgen (som jag fortfarande betalar av). Såhär ett år efter att allt kom fram är livet betydligt bättre och vi håller fortfarande ihop som familj. Men chocken som serverades tog tid för partnern att komma över. Månader och ibland kommer det upp ilska osv igen. Så mitt råd: ge det tid, mycket mer tid än några dagar. Men: ta vara på din egen hälsa och nyvunna "energi" i att komma vidare. Frisk luft gör underverk, ta stöd från någon som står utanför er situation som du kan prata med. Tänk som på flyget: syrgasmask på dig själv innan du hjälper nästa.

 

[leo_nisse1]

Tack för input. Det är mycket känslor nu.. av alla slag. Jag har haft ett halvår på mig att analysera och förbereda mig mentalt. Med en del hjälp från arbetsgivaren och företagshälsovård. Så jag ligger längre fram i planeringen och acceptansen.

Jag hoppas bara at det här blir en tråd med en framgångssaga och lyckligt slut för även om jag i slutändan kanske måste göra resan själv så vill jag mer än allt göra den tillsammans. Jag tror starkt på kärnfamiljen och jag tänker och ser ett slut där vi tagit oss igenom detta. Hur starka tillsamans kommer vi inte att vara då! Hur många människor kan vi hjälpa efter det? Jag ser så mycket positivt och känner en enorm glädje i detta, konstigt nog...

 

[Squashen]

Min erfarenhet som spelberoende så skulle jag säga 6-12 månader av syndabocksrollen med känslor som bubblar upp och skuld/anklagelser mm som bara måste svälja. Men efter det första hemska året där man visat med handling att man tar tag i problemen, då kan man börja se framåt och lämna bitterheten bakom sig. Skaka hand på att nu går vi vidare, utan att ta upp det gamla och kasta i ansiktet. För det måste man göra, annars går det inte. Lycka till!

 

[viggeloo]

Tråkigt att folk slänger ut sin partner p.g.a pengar.

 

[wilfrid]

Tråkigt att folk slänger ut sin partner p.g.a pengar.

Tråkigt kanske, men ibland helt nödvändigt