Jag har ljugit och undanhållit mina skulder för min man!

[Misslyckad]

Hej,
VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!
Vill bara berätta om min historia och situation jag satt mig i. Finns säkerligen någon som känner igen sig. Men just nu känns mycket i livet hopplöst.
Jag har dolt en stor sak för min man (gifta i 8 år och tillsammans totalt 20 år + 2 barn 13 resp 9 år gamla). För cirka 8 år sen började jag handla väldigt mycket saker på kredit. Det var lätt och kändes som en klok sak att kunna göra vid det tillfället. Hade inga som helst lån sen innan förutom vårt bolån. Bra jobb men föräldrarledig just vid tillfället. Jag och min man har alltid delat på allt 50/50 fast vi har väldigt olika löner (han har alltid tjänat betydligt mer än mig) men det har funkat och jag har liksom aldrig sagt något fastän jag kanske vid en del tillfällen känt att jag får betydligt mindre över. Men livet tuffade på och jag betalade av en del men mycket ökade pga räntekostnader sedan att jag kanske betalde in ett betydligt mindre belopp som gjorde att skulden bara ökade. Sedan fick jag den fantastiska idén att skaffa mig ett kreditkort (dumt beslut) så jag maxade totalt och dessutom höjde vid 2 tillfällen. Handlade allt möjligt med detta.
Kläder, mat, inredning ja allt som fick mig att bli glad och jag ville ha vid just det tillfället. Fastän jag fick ångest över att jag handlar med pengar som inte är mina.
Skulden ökade och jag fick panik. Vågade absolut inte säga något till min man för han har alltid varit så ordningsam med sin ekonomi och handlat minimalt. Jag har tagit det största ansvaret hemma med allt gällande vårt hem, mat och barnen. In på det hela så bestämde jag mig att äntligen ta mitt körkort. Det var nu eller aldrig då jag redan var i 30 + åldern. Så jag tog ett lån från Svea Bank som jag hade plan även där att betala in snarast. Vilket inte hände! Skulderna ökade och jag hade mindre och mindre pengar över. Så jag tog ett samlingslån 2017 på 120 000 kr. Betalade av allt men framförallt skulden på kreditkortet som åt upp mina pengar och massa andra små krediter såsom ellos, klarna och Svea Bank lånet. Jag hade en stor förhoppning att återbetala så fort som möjligt och lösa min skuld helt själv. Men så började jag handla på faktura och konto igen.
Problemet här var att jag kunde handla på faktura eller konto och jag och min man delade på kostnaden som kanske avsåg utemöbler dvs stora kostnader men jag betalade in minimumbelopp vilket gjorde ju i slutändan att skulden ökade. Och detta eskalerade nåt så kopiöst! Men vi reste runt på resor och jag höll allt detta inom mig utan att flagga åter igen genom ärlighet att säga att jag har klantat mig rejält och jag har inte råd att åka någonstans. Jag skämdes så mycket och ville absolut inte ge honom en anledning att vara besviken på mig. Så åter igen skulle jag lösa detta. Så jag tog ett nytt samlingslån hos Anyfin 2022 men jag hade fortfarande det andra jag betalade av och som jag dessutom hade utökat vid ett tillfälle. Och för att inte tala om tog jag ett kreditkort hos Norwegian Bank som då min man fick faktiskt veta av mig för att vi skulle kunna tanka och dela på gemensamma saker. Han har ett eget!

In på det hela så glömde jag att vi renoverade vårt kök som vi skulle bekosta själva för jag hade inte mage att berätta att jag inte har några sparade pengar. Jag kunde inte berätta för honom att alla mina pengar går enbart till lån och räntor. Men jag betalade alltid mina skulder och har inte fått en enda påminnelse eller inkasso. Jag höll mig flytande hela tiden. Skulden och skammen växte sig djupare och djupare. Jag började må sjukt dåligt och sova ännu sämre. Tog en livförsäkring för jag tänkte händer det mig något så ska inte min familj för lida för mitt problem. Jag hade försäkring på alla mina samlingslån för där också ifall det händer mig något så ska inte min familj får lida för mina skulder. Men situationen blev ohållbar. Min man kunde ibland ställa frågor om hur mycket jag har sparat osv men jag ville avsluta den diskussionen illa kvickt för jag mådde så dåligt. Min ekonomi var kaos och han hade sparat undan hur mycket som helst och lagt i fonder. Jag skämdes för jag var så misslyckad! I somras kom min första panikångest en natt. Jag klarade inte mer men jag var så fruktansvärt feg att berätta för min man. Jag var livrädd! Jag hade nåt sådan botten att jag orkade inte med mig själv längre. Jag är ingen dålig person. Jag vill alltid väl min familj och tänker på allt och alla mer än mig själv men denna handling var så självisk. Jag stod inte ut med mig själv. Vi hälsade på min mormor som bor utomlands och hon märkte att jag inte var okej fast vi inte ses ofta. Hon frågade mig varför jag är så ledsen. jag viftade bort det hela med att jag är trött. Samma fråga har jag fått av min man många ggr detta året. Men feg som jag är skyllde jag på trötthet. Och en del sanning låg i det för jag var så fruktansvärt trött på mig själv. Så nu i augusti bestämde jag mig för att en gång för alla och detta skulle bli den allra sista gången att ta tag i mitt liv. Jag specade upp alla mina skulder och fick en chock för en sådan klar bild hade jag aldrig haft. Mina skulder låg på 330 000 kr. Men nu hade jag bestämt mig nu fick det fan räcka. Så jag ansökte om ett samlingslån på exakta summan 330 000 kr för jag hade ändå bra rating och som sagt tjänar jag hyfsat bra men mer än halva av min lön gick till skulder och då hade jag inte ens betalat våra gemensamma räkningar. Glömde lägga till i början att vi har separat ekonomi. Fick flera olika erbjudande och kände äntligen ett pyttelitet ljus i tunneln för jag hade äntligen bestämt mig att nu får det vara nog. Men så ligger jag samma kväll med dottern och läser när min man frågar om mina sista siffror i mitt personnummer och jag bekräftar att han har rätt. Efter ett litet tag kommer jag ut och frågar honom varför han ville ha det. Då säger han att vårt billån som dessutom står på honom tänkte att omförhandla till en bättre ränta så han tänkte ta ett nytt med oss båda. Jag fick panik! Men vet ni vad jag teg.. Jag var så jäkla rädd för konsekvenserna. Idag ångrar jag det mer än ni anar. Dagen efter så ringer en kille från låneförmedlingsbolaget och säger till min man att "du din fru tog precis ett lån på 330 000 kr är det något ni inte vill baka in" Och så var min långa lögn ute. Inte kom den fram av mig för jag var den största fegisen på planeten. När han konfronterade mig så la jag alla korten på bordet. På ett sätt var jag lättad men jag skämdes och visste att ni har jag förstört hela min fina familj. Jag har förstört hela mina barns familj och jag har svikit min man på ett sätt som inte går att reparera. Han tog sitt pick och pack och drog. Ville absolut inte ha med mig och göra där och då. Jag var förkrossad för vad jag hade orsakat. Dagen efter ringde jag vårdcentralen och bokade in på samtal. Min man är fruktansvärt sårad och känner en tomhet. Han pendlar upp och ner. Han har sagt att han inte kommer lämna mig för en sådan sak men ser detta som ett enormt svek. De sista dagarna nu har varit extremt tuffa och det har nu gått mer än en månad när allt kom fram. Han visar distans och jag har föreslagit att vi ska gå på parterapi. Han vill men inte just nu. Det gör så fruktansvärt ont att se en person så sårad.

Vi har 20 års historia och vårt förhållande har inte alltid varit guld och gröna skogar. När vi var yngre hade vi det tufft. Vi sårade varandra gång på gång och han lämnade mig ensam konstant. Prioriterade alltid sina vänner före mig fastän vi bodde ihop. Jag var en person som var söndrig inombords. Så att för 15 år sen träffade jag en annan som gav mig en helt annan känsla som såg mig och jag gjorde ett enormt snedsteg. Jag var tom och brydde mig inte om konsekvenserna för min man (då pojkvän) brydde sig inte om mig. Han kom på mig och vi gjorde slut. Vilket vad det bästa! Efter nästan ett år blev vi tillsammans igen för han ville ge oss en ny chans. Vi älskade varandra egentligen men båda var så vilsna innan dess. Så vi gick in i det på nytt. Blev både upp och ner. Vi fick sonen och när han var 2 år så helt plötsligt från ingenstans gjorde min då pojkvän slut med mig. Jag och sonen bodde kvar i då hans lägenhet han hade skaffat efter att vi separerat första gången och jag höll mig på min kant. Efter nån månad saknade han mig och så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Jag föll alltid tillbaka för jag älskade honom så mycket och ville bara visa att jag inte var samma person och är inte än idag. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant som jag gjorde för 15 år sen. Livet rullade på och vi köpte hus tillsammans. Året därpå kom vår fina dotter och han friade till mig. Vi gifte oss och sen hamnade han i en svacka. Sa mycket fula ord till mig och nedvärderade mig som person. Jag förtjänade inte hans efternamn osv. Vi tog oss igenom detta och jag förlät honom. Nåt år senare hade vi samma sak men nu de senaste åren har vi haft en starkt förhållande förutom då mitt svek och hemlighet jag har undanhållit.

Jag vet inte vad jag ska göra för vi har gått igenom så mycket tillsammans och jag älskar honom nåt så fruktansvärt mycket. Står inte ut med tanken att förlora honom men just nu har han tagit avstånd. Han pussar mig på morgonen och kvällen samt kramar mig när jag kommer till honom. Jag skrev till honom igår att jag älskar honom och fick svar "Och jag dig" men jag är en så överanalyserande person att jag dödar mig själv inombords. Gråter konstant och kan absolut inte sova. I natt drömde jag flera gånger om att han lämnar mig. Har börjat gå till en psykolog och har en ny tid inbokad. Skulden jag känner inombords äter upp mig och jag har verkligen nått botten men jag vill inte ge upp min stora förändring för detta måste jag göra för mig själv och mina barn. Jag bara hoppas innerligt att han ger mig chansen att visa att jag är en ärlig person och vill ha ett ärligt liv med honom. Vad ska jag ta mig till?

 

[Gaston]

känner verkligen med dig:-(

Men jag tror verkligen inte att han kommer lämna dig för det här efter allt ni har gått igenom. Däremot vet jag inte om han förtjänar att du stannar hos honom. Förstår att du älskar honom, men jag tycker att han beter sig väldigt illa (underdrift) och visar väldigt lite förståelse för hur du (som ju verkar ha betydligt lägre inkomst men ändå förväntas hålla ihop den gemensamma livsstilen) har hamnat i den här situationen. Jag tycker att han borde ge dig stöd i den här nu, inte straffa dig med avståndstagande och kyla. Men förhoppningsvis är det bara "chocken" och att han tar sitt förnuft till fånga snart. Ni verkar ju ha så mycket fint ihop också och jag ska ju egentligen inte döma någon jag inte känner. Jag tror att ni kommer ta er igenom det här, om han bara får processa det nya läget en period.

Jag förstår att 330 000 känns mycket, det tyckte jag också för typ 10 år sedan när jag hade ungefär det. Nu har jag typ 800000 och bor i hyresrätt, inget sparat, och det känns ändå som om jag har hyffsad koll på det ekonomiska läget. Med det vill jag inte förminska din situation, men hur man känner inför lån är ganska relativt och sitter mycket i huvudet tror jag. Att ha ett blanco/samlingslån på 330000 är "ingenting" idag, det kommer du märka om du läser runt här. Det är psykologiskt viktigt att du inte "gör" problemet ännu större än det är. Då blir det enklare att hantera och angripa.

Det riktigt viktiga är dock att du kommer tillrätta med dit shoppingbeteende och inte börjar fylla på med nya krediter nu när du fått samling, och måste söka nytt samlingslån på 500000 om några år. Det är så lätt hänt att glida iväg. Jag är själv i den processen, men nu har jag bestämt mig att det måste vara nog med mer krediter.

 

[JohanDal]

Det är bra att du pratar med en psykolog. Jag vet att det känns tufft nu, men det kommer bli bättre efter ett (ganska långt) tag.

Måste också säga att din man är lite av en idiot. Visst, du har gjort fel, men han har varit försumlig. Om man har olika lön måste man lägga upp saker på ett speciellt sätt, tex att han betalar mer för renoveringar och resor. Kommunikation är allt. Han har också nöjt sig med att inte veta. Så ni har båda gjort fel, inte bara du.

 

[Misslyckad]

Jag skulle kanske också flaggat och som sagt varit öppen med att jag inte har råd eller klarar av att betala diverse saker. Eller som sagt erkänt mitt problem att jag kanske "gillar" handla lite för mycket. För visst har han kallat mig för shopaholic vilket vi båda har skrattat åt för att jag inte haft mage och erkänna att det kanske är det som är det stora problemet. Att jag gillar handla lite väl mycket. Många gånger onödiga saker och saker som jag absolut inte behöver. Mycket till mina barn och jag har tyckt även där det har varit roligt. Men det känns ju som sagt bara bra för stunden. Eller att helt plötsligt tycka att jag ska byta färg på väggarna i köket eller tapetsera i hallen eller varför inte köpa en ny matta. Allt sådant har han alltid tyckt har varit så onödigt men det har gjort mig glad. Just inredning har varit en sak jag verkligen mått bra av. Och hela vårt hem är mitt intresse! Så jag vet att jag har överdrivit och jag har haft så många tillfällen att lägga alla kort på bordet men jag har inte vågat. Jag har varit så rädd och framförallt varit så rädd för vad han ska tycka om mig. Något jag definitivt måste lära mig att sluta vara den perfekta människan jag inte är. Att sluta hela tiden försöka vara en person så att alla ska tycka om mig. Jag tycker för fan inte ens om mig själv! Hur kan man utsätta sig för något sådant! Jag har inte ljugit om det minsta sen min lögn för 15 år sen för den personen vill jag aldrig mer se. Den personen är så långt borta och absolut ingen jag är stolt över idag. Jag är en bra människa och det vet jag. Jag är en ärlig men detta kunde jag inte ha mage att berätta. Varför? Jag värdesätter också ärlighet i en relation och tycker det är a och o. Och hade inte min lögn kommit fram så som den gjorde på ett helt vidrigt sätt så kan jag lova att jag hade nog aldrig sagt något. Hade jag inte mage att säga det i början så hade jag aldrig gjort det nu heller. Så pass feg var jag Hemskt!

 

[Gaston]

Vi lever i ett konsumtionssamhälle ständigt omgivna av reklam och (dyr) " livsstilspropaganda" i kombination med att vi matas med erbjudanden till snabba krediter för att ha möjligheter att hänga med. Så har man ett grundläggande intresse för till exempel inredning, och att man vill skapa ett fint/mysigt hem för sin familj är det ju sjukt enkelt och mänskligt att trilla dit. Man planerar ju inte att skulderna ska bli så stora, de växer ju ofta sakta men säkert likt cancer och efteråt funderar man på hur tusan det kunnat bli så mycket som exempelvis 330000. Så döm inte dig själv för hårt för att det har blivit så här, vi är så många som hamnat i samma (eller ännu värre) situation och vi är (i alla fall inte på grund av det) några dåliga människor.

Det är ju också mänskligt att du inte har velat berätta om det här för din man. Det är ju tyvärr väldigt tabu med skulder (märkligt nog med tanke på hur många som är överbelastade) så de flesta av oss håller tyst. Inte minst med tanke på hur "präktig" och fördömande din man tycks vara ifråga om skulder. Jag skulle ha gjort likadant i din situation (rätt eller inte), det tror jag de flesta hade gjort

 

[JohanDal]

Man funkar som man funkar, de dömande orden är inte konstruktiva.

Ditt beteende kommer inte från ingenstans, utan beror på miljö och arv.

Att anklaga sig själv kan också bli ett sätt att inte behöva tänka på vad man vill göra nu av situationen.

Ett förhållande är också väldigt komplicerat och består inte bara av vad du själv kan berätta. Terapi kan hjälpa mycket. Jag slår vad om att din man har duckat när han inte borde. Varför har du inte vågat berätta? Kanske för att han skulle döma dig hårt, precis som han nu gjort.

 

[Misslyckad]

Jag vet mycket riktigt vad jag vill göra av situationen det kan jag lova er.
Detta ska jag fixa på bästa sätt och aldrig utsätta mig för detta igen. Som sagt för första gången i mitt liv gjorde jag en kalkyl över min ekonomi. Specade upp alla skulder som nu är betalda sen en månad tillbaka. Lagt upp flera överföringar till att spara. Lagt upp en plan på att återbetala lånet och alla räkningar gemensamma samt egna vilket inte är många nu sen samlingslånet samt vad som är kvar att leva på. Samt barnens barnbidrag in på deras konto som jag använder vid nödvändiga kostnader till saker de behöver. Har ett gemensamt till båda sen överför jag månadspeng, resterande har jag till diverse saker de behöver vid behov annars sparas pengarna där. Och denna planen kommer följas. Spärrat mig från alla krediter och kommer aldrig mer ta något mer på faktura eller konto. Börjat sälja av en massa onödigt jag har samt lagt det på ett konto som sparas till att betala av lånet. Jag behöver inte shoppa för jag har saker så det skriker om det. Kläder har jag i massor och skor ska vi inte ens tala om. Detta är min plan och det är det enda i mitt liv som känns bra. Sen att jag känner en enorm skuld det kan jag tyvärr inte bara vifta bort. Jag mår inte bra av detta och jag måste få känna allt detta för att kunna resa mig upp. Vilket jag vet att jag kommer göra men det kommer ta tid. Så att allt detta jag skriver med vad jag har gjort ovan har jag aldrig gjort under mina 8 år. Det är mitt stora steg mot en stor förändring! Men jag saknar stödet från min man. Jag känner mig straffad och han känner ett tomt håll samt enormt sviken. Jag vill inget annat än att vi ska ta oss igenom detta men jag antar att jag får ge honom tid att tänka och hoppas på att han kommer vilja söka hjälp med mig så att vi åtminstone ger det en chans att kämpa.

 

[Misslyckad]

Man funkar som man funkar, de dömande orden är inte konstruktiva.

Ditt beteende kommer inte från ingenstans, utan beror på miljö och arv.

Att anklaga sig själv kan också bli ett sätt att inte behöva tänka på vad man vill göra nu av situationen.

Ett förhållande är också väldigt komplicerat och består inte bara av vad du själv kan berätta. Terapi kan hjälpa mycket. Jag slår vad om att din man har duckat när han inte borde. Varför har du inte vågat berätta? Kanske för att han skulle döma dig hårt, precis som han nu gjort.

Gällande din fråga varför jag inte vågat berätta har varit ren rädsla. Rädslan vad han ska tro om mig att han kommer lämna mig. Tycka jag är dum i huvudet. Rena lyxfällan osv. Ville absolut inte ge honom en anledning till att bli besviken på mig och kanske för att jag skämdes nåt så enormt med tanke på att vi alltid haft det bra ställt har han trott då. Jag var rent ut sagt för feg! Och ju längre tiden gick desto mer höll jag mig undan från att berätta.

 

[Xix]

Hur har ni gjort med saker till barnen resp. ert gemensamma hem? Låter som du köpt det mesta där för det varit ”ditt intresse”.. men sånt borde ju, tycker jag, också tas gemensamt. Och betala 50/50 är ju inte rättvist när man tjänar väldigt olika. Som ngn skriver är det inte rimligt att du förväntas kunna ha samma livsstil, spara mkt etc., om ni valt att göra så istället för att kanske dela saker procentuellt utifrån er inkomst.

 

[Misslyckad]

Hur har ni gjort med saker till barnen resp. ert gemensamma hem? Låter som du köpt det mesta där för det varit ”ditt intresse”.. men sånt borde ju, tycker jag, också tas gemensamt. Och betala 50/50 är ju inte rättvist när man tjänar väldigt olika. Som ngn skriver är det inte rimligt att du förväntas kunna ha samma livsstil, spara mkt etc., om ni valt att göra så istället för att kanske dela saker procentuellt utifrån er inkomst.

Eftersom det är jag som får barnbidraget har jag stått för alla saker gällande barnen. Det enda vi har delat på är kostnader vid aktiviteter. Sen givetvis om min man velat handla något själv till barnen så har han stått för detta själv men jag har skött hela den biten. Givetvis har han varit givmild med mycket gällande saker han själv köpt eller när vi varit ute och ätit osv men det har jag också eftersom jag har ju levt likgiltigt. Men jag har varit lika glad att handla till mina barn som mig själv eller hemmet. Till och med till min man.