- Blev medlem
- 29 April 2017
- Meddelanden
- 30
- Mottagna reaktioner
- 17
- Poäng
- 52
Hej
Jag har, i hela mitt liv, levt över mina tillgångar. Jag spelar inte, jag köper varken kläder eller andra saker, tror faktiskt att det är ca 3 år sedan jag köpte en tröja...
Jag är uppväxt i ett fattigt hem med mycket kärlek, jag har arbetat sedan jag var 15 år och har arbetat sedan dess, jag har aldrig varit arbetslös.
Lik förbannat så har jag hamnat i skuldträsket och jag vet knappt hur det hände..
Jag skriver nu här för att försöka bena ut hur det kunde gå så här, min skam är allt för stor för att våga berätta för sambo/vänner/familj. Jag har gjort det en gång förut och fick då hjälp att lösa allt och ändå så klantar jag till det igen.
Jag är i dag 51 år, jag tog mitt första lån på det glada 80-talet, kommer inte ihåg summan men det användes inte till något vettigt iallafall.
Sen rullade det på, jag TROR att jag lånade för att passa in, jag har/hade inget högavlönat jobb, de vänner jag hade ville alltid göra saker jag egentligen inte hade råd med. Konserter, kryssningar och andra roliga saker.
Jag lånade för att kunna följa med..
När jag blev äldre och jag och mina vänner mognade på så fortsatte min karusell, blev sambo, han behövde pengar, jag ville vara snäll och LÅNADE!
Vårat förhållande tog slut och där stod jag, idioten, med en massa lån som jag inte hade råd att betala.
Vågade inte be om hjälp så jag hamnade hos kronofogden. Vilket förmodligen blev räddningen DEN gången. Mina vänner hjälpte mig att reda ut situationen och jag är evigt tacksam för det. Jag slutade inte att ta lån i vilket fall MEN jag har aldrig satt någon annan i skiten utom mig själv. Jag har betalat tillbaka varenda krona till mina vänner.
Nu har jag dock klantat till det IGEN.
Jag träffade min sambo för några år sedan, han ville resa och äta ute mm. Istället för att berätta för honom om hur jag ställt till det förut så fortsatte jag att ta lån, så dumt så jag vet inte vad, för att hänga med på dessa grejer.
Gick såklart åt skogen.
Berättade för honom och han hjälpte mig, han var minst sagt, inte glad. Jag vågade tyvärr inte berätta om alla skulder då han blev så otroligt arg. Jag tog på mig förnekelsekepsen och tänkte att nu när han hjälpt mig så kan jag fixa resten själv.
Jag kan säga att det går inte så bra, jag har betalat tillbaka nästan allt till min sambo, skulle göra vad som helst för att han ska få sina pengar och det kommer han att få.
Nu är det nära att jag hamnar hos kronofogden igen pga att jag inte mäktar med att betala mina skulder till inkasso, jag är helt slut och har tappat all livsglädje av denna livslånga jakt.
Det positiva är att jag slutade låna samma dag som jag träffade min sambo.
Ni behöver inte kalla mig idiot, det har jag redan konstaterat att jag är. Vad är det som gör att man har ett sådant här självskadebeteende?
Har någon något tips på hur man kommer ur det här tänket?
jag har alltid velat gjort rätt för mig och jag har alltid arbetat hårt för att kunna göra det. Nu går det inte längre
Mår så extremt dåligt, hur ska man orka?
Jag har, i hela mitt liv, levt över mina tillgångar. Jag spelar inte, jag köper varken kläder eller andra saker, tror faktiskt att det är ca 3 år sedan jag köpte en tröja...
Jag är uppväxt i ett fattigt hem med mycket kärlek, jag har arbetat sedan jag var 15 år och har arbetat sedan dess, jag har aldrig varit arbetslös.
Lik förbannat så har jag hamnat i skuldträsket och jag vet knappt hur det hände..
Jag skriver nu här för att försöka bena ut hur det kunde gå så här, min skam är allt för stor för att våga berätta för sambo/vänner/familj. Jag har gjort det en gång förut och fick då hjälp att lösa allt och ändå så klantar jag till det igen.
Jag är i dag 51 år, jag tog mitt första lån på det glada 80-talet, kommer inte ihåg summan men det användes inte till något vettigt iallafall.
Sen rullade det på, jag TROR att jag lånade för att passa in, jag har/hade inget högavlönat jobb, de vänner jag hade ville alltid göra saker jag egentligen inte hade råd med. Konserter, kryssningar och andra roliga saker.
Jag lånade för att kunna följa med..
När jag blev äldre och jag och mina vänner mognade på så fortsatte min karusell, blev sambo, han behövde pengar, jag ville vara snäll och LÅNADE!
Vårat förhållande tog slut och där stod jag, idioten, med en massa lån som jag inte hade råd att betala.
Vågade inte be om hjälp så jag hamnade hos kronofogden. Vilket förmodligen blev räddningen DEN gången. Mina vänner hjälpte mig att reda ut situationen och jag är evigt tacksam för det. Jag slutade inte att ta lån i vilket fall MEN jag har aldrig satt någon annan i skiten utom mig själv. Jag har betalat tillbaka varenda krona till mina vänner.
Nu har jag dock klantat till det IGEN.
Jag träffade min sambo för några år sedan, han ville resa och äta ute mm. Istället för att berätta för honom om hur jag ställt till det förut så fortsatte jag att ta lån, så dumt så jag vet inte vad, för att hänga med på dessa grejer.
Gick såklart åt skogen.
Berättade för honom och han hjälpte mig, han var minst sagt, inte glad. Jag vågade tyvärr inte berätta om alla skulder då han blev så otroligt arg. Jag tog på mig förnekelsekepsen och tänkte att nu när han hjälpt mig så kan jag fixa resten själv.
Jag kan säga att det går inte så bra, jag har betalat tillbaka nästan allt till min sambo, skulle göra vad som helst för att han ska få sina pengar och det kommer han att få.
Nu är det nära att jag hamnar hos kronofogden igen pga att jag inte mäktar med att betala mina skulder till inkasso, jag är helt slut och har tappat all livsglädje av denna livslånga jakt.
Det positiva är att jag slutade låna samma dag som jag träffade min sambo.
Ni behöver inte kalla mig idiot, det har jag redan konstaterat att jag är. Vad är det som gör att man har ett sådant här självskadebeteende?
Har någon något tips på hur man kommer ur det här tänket?
jag har alltid velat gjort rätt för mig och jag har alltid arbetat hårt för att kunna göra det. Nu går det inte längre
Mår så extremt dåligt, hur ska man orka?