- Blev medlem
- 5 Juni 2022
- Meddelanden
- 497
- Mottagna reaktioner
- 329
- Poäng
- 477
Jag misstänkte att det var så, då jag känner igen din historia bland de jag träffat så många ggr tidigare.Du har helt rätt
Jag fick tidigt i livet ta hand om min mammas mående och fick lära mig att inte ta plats, inte vara besvärlig
Fick hot om att om jag var jobbig så ville hon ta livet av sig
Håller på o letar traumaterapeut nu som inte kostar så mycket
Kan inte vara i en kärleksrelation då jag inte kan ge långre
Så måste få nya en väg att förstå mig själv och bygga upp mitt g själv
Vad tänker du att en ny terapeut ska tillföra dig?
Jag har arbetat med många personer som har genomgått trauma. En av de stora sakerna vi fick lära oss inom psykiatrin var just traumamedveten omsorg, hur man bland annat behöver skapa en trygg miljö, bygga tillitsfulla relationer och arbeta med metoder som främjar återhämtning och egenmakt. Exempel på detta kan vara att integrera traumamedveten yoga, mindfulness och andra kroppsinriktade metoder som hjälper individen att återknyta till sin kropp, minska stress och stärka sin självreglering
Det du har genomgått i livet, skulle jag misstänka att du redan pratat igenom. En av anledningarna till varför det inte helt hjälper, är att om man genomgått trauman är kroppen ofta fast i ett stressat läge, där man inte själv helt vet hur man ska kontrollera den, eller känner allt man borde.
Du nämner det även själv, du får ångest och försöker fixa det genom snabba dopmainkickar.
Istället för att ta hand om det du känner i kroppen.
När man som liten genomgår trauma, så ställer kroppen om sig på överlevnad och stänger av funktioner som inte är lika viktiga. Känsel är sällan en del som är prioriterat i ett sådant läge. Under långvarig stress lär sig kroppen att stänga av detta helt och det kopplas inte på av sig självt igen. Kopplingarna finns helt enkelt inte
Du skriver att du är sjuksköterska, skulle tro att du är superbra under stress eller akuta situationer. Varför? Jo för att under sådana situationer är det _överlevnad_ som gäller och du är säkert väldigt skärpt då, då känslorna är bortkopplade till din kropp. Medans andra kanske gråter eller blir handlingsförlamade under en akut situation, klarar du den galant.
En typisk fråga jag brukade ställa förut var bland annat
Vad känner du i kroppen, om du föreställer dig att du står på en väg och en lastbil är påväg rakt emot dig?
Här kan svaret bli väldigt olika
En del kan svara att de känner, hjärtklappning, stress, panik, en klump i magen, att adrenalinet kickar in osv.
Sedan har vi den andra kategorin som oftast säger
- vadå känner? Jag kliver väl åt sidan.
Ett typiskt exempel på hur en människa som inte är i kontakt med sin kropp och hur den känns svarar. Nästan alltid en person som varit utsatt för trauma svarar så.
Om du gillar böcker, så kan du läsa boken "kroppen håller räkningen". En bok som ingick i vår utbildning.
Jag vill påpeka att jag _inte_ är emot att du vill träffa en ny terapeut. Däremot skulle jag be dig leta efter en som kan hjälpa dig arbeta med din kropp och inte bara vill prata.
Man behöver båda för att lyckas
Åh ja. Jag har yogat på rättpsyk, med de inom tvångsvården osv. Det hjälper.