Budget & ekonomitips under löneutmätning

[Jessica87]

Har du provat en sån där "stödkrage" fast för handleden?

Om du menar en ortos så ska det provas ut på fredag, men kommer variera mellan den och lindning.
Stabilisering har varit en bra avlastning men tyvärr inte smärtreducerande.

 

[Jessica87]

Idag har jag fått en ortos utprovad för att stödja handleden. Tyvärr så kvarstår misstanken om ligamentskada. TFCC för den som är bekant med den terminologin.
Jag blev tillsagd att ställa in mig på att detta kan ta "månader" men väljer fortsatt att hålla worst case ifrån mig så länge jag inte vet.
Hursomhelst så har jag tittat över ekonomin lite mer, och om det är så att jag behöver ansöka om sjukpenning framöver så är det ju ändå 80% av inkomsten. Dessutom har vi ytterligare 10% från arbetsgivaren via kollektivavtal. Så 90% totalt. Utifrån det så borde det gå att dra runt ett par tre månader iallafall, och alltså fortsätta betala rätt belopp på skuldsaneringen.

Någonstans i detta så känner jag en stor tacksamhet. Det här hade kunnat hända i ett betydligt sämre läge. När jag fortfarande spelade som mest kanske jag inte ens hade haft mer än några hundra på kontot, tvn kunde ha varit såld och räkningar uppskjutna. Jag kommer uppenbarligen aldrig att glömma den tiden. I någon mån kommer den alltid att vara mitt perspektiv på vad det verkligen är att ha det dåligt ekonomiskt.
Ja, det suger att vara sjukskriven och att behöva ta pengar man tänkt unna sig en weekend för, till annat. Men om man vänder på det. Jag har ett jobb. Rätt till sjukpenning. Jag har pengar så jag klarar mig. Jag kan ta mig ut till en grannstad och promenera i solen, vill jag så har jag råd att ta lunchen ute. Jag får inte hjärtat i halsgropen av alla läkarbesök och kostnader. Jag har det bra. Perspektiv.

 

[annlo]

Håller tummarna att det läker snabbt! Skönt att du har en bra inställning. Du fixar detta

 

[Jessica87]

20 månader har idag gått sen jag valde att lämna livet som spelmissbrukare bakom mig. Så tacksam för att jag lägger alltmer distans till den tiden. Livet kommer med utmaningar så det räcker, man behöver inte sätta sig själv i skiten dessutom. Mitt destruktiva sätt att leva känns inte längre som jag.

 

[Maria N]

20 månader har idag gått sen jag valde att lämna livet som spelmissbrukare bakom mig. Så tacksam för att jag lägger alltmer distans till den tiden. Livet kommer med utmaningar så det räcker, man behöver inte sätta sig själv i skiten dessutom. Mitt destruktiva sätt att leva känns inte längre som jag.

Heja dig!

 

[Jessica87]

Det har varit en lång vecka. Ortopeden idag var osäker kring om det kan vara en ligamentskada i handen eller inte, så det är skickat en remiss för magnetröntgen, som ska göras inom en månad. Oerhört surt att gå hemma sjukskriven i väntan på att det ska bedömas om det behövs, typ. Men innan det är uteslutet så ska handleden inte belastas. Dom övervägde gips men landade i att det nu är så länge sen skadan uppstod att det räcker med en annan ortos med mer stabilitet. Tar en vecka i taget och försöker lugna alla känslostormar som blossar upp. Vad ska andra tycka? Tänk om någon har en åsikt pga detta? Ses jag som klen? Löser det sig med sjukpenning? Med skuldsanering? Tänk om det blir problem? Om det finns en skada, tänk om den tar för lång tid att läka så försäkringskassan tycker att jag ska byta jobb?
Jag har levt ett liv som är långt ifrån vad dom flesta ens kan föreställa sig. Många gånger har det känts hopplöst. Varje gång har det löst sig. Statistiken är solklar. Varför litar jag ändå inte på att saker löser sig? Jag vet att jag numera gör mitt bästa genuint och helhjärtat. Jag vet att jag inte kan göra mer. Ändå är känslorna som vågor på ett stormigt hav. Det är lite tröttande ibland.

 

[Myra]

Jag kan verkligen relatera till det du beskriver... hur många fasansfulla storm har jag inte navigerat igenom... ändå blir man orolig vid nästa storm. Det är nog mänskligt. Man lär sig ngt ändå, och skulle vi istället ta allting med en klackspark så hamnar man antagligen i samma fallgropar.
Hoppas innerligt att det löser sig för dig med handen, att det inte bli ngt långvarigt.

 

[Jessica87]

Jag kan verkligen relatera till det du beskriver... hur många fasansfulla storm har jag inte navigerat igenom... ändå blir man orolig vid nästa storm. Det är nog mänskligt. Man lär sig ngt ändå, och skulle vi istället ta allting med en klackspark så hamnar man antagligen i samma fallgropar.
Hoppas innerligt att det löser sig för dig med handen, att det inte bli ngt långvarigt.

Tack @Myra , ibland är det värdefullt att veta att fler kan känna samma

 

[Jessica87]

Så kom till slut beskedet. ADHD. Och ett gäng andra, inte diagnoser, men problem, som behöver tas tag i. Stora svårigheter på många fronter. Att jag står upp och ändå lever ett ganska normalt liv är banne mig en bedrift i sig när man sätter det i sitt verkliga sammanhang. Den personen som dom berättade om, den personen som utlåtandet handlar om, hade lika gärna kunnat gått under på vägen.
Stolt över mig själv som har gått från att vara livrädd för psykologer, diagnoser osv, till att stå kvar genom en 3 år lång(sam) utredning.
Det är mycket känslor att hantera. Det kommer att bli en ny resa nu, med medicin, terapi osv. Jag är trött, men fast besluten att vara öppen för all typ av hjälp som finns att tillgå för att bli den bästa och tryggaste versionen av mig själv.

"Säg vad man vill om mig, men aldrig någonsin att jag inte försökte."

 

[Jessica87]

Dag 16 av sjukskrivningen. Väntar på att kunna ansöka om sjukpenning. Enligt arbetsgivaren så är det inrapporterat men det syns inte på mina sidor hos FK så jag kan inte ansöka. Någon som vart med om liknande kanske?
Nu när det börjar gå mot slutet av månaden så kryper stressen kring ekonomin såklart inpå mig. .
Eftersom misstanken om skada i handen kvarstår så är risken också att det blir en längre sjukskrivning. Om det blir det så kommer jag inte kunna betala in till skuldsaneringen enligt plan.
Tanken är att avvakta lite. Först behöver jag se om/att jag får sjukpenning. Ett svar på om nåt är trasigt i handen och således en prognos för när jag kan börja jobba. Sen får jag ta beslut kring vad jag kan prioritera ekonomiskt. Tänker att jag får ta mitt förbehållsbelopp och sen spara resterande om det blir så.
Fortsätter försöka tro på och lita på processen.
Det som är jobbigast är ovissheten. Att hela tiden försöka slå undan tankar på ekonomi, och på en eventuellt lång rehab om något är trasigt.