- Blev medlem
- 27 Juli 2021
- Meddelanden
- 20
- Mottagna reaktioner
- 54
- Poäng
- 152
Skriver av mig lite här, då jag följt detta forum sen en tid tillbaka utan att göra särskilt mycket väsen av mig.
Först och främst, en eloge till alla här som kämpat på med sitt. Till alla er som kommit tillbaka från situationer ni aldrig trott ni kunde ta er ur. En eloge till alla er med diverse missbruk som drabbats av återfall men som inte gett upp, utan kämpat på ändå. En eloge till alla er som fortfarande kämpar, till er som inte vågat yttra orden "Jag behöver hjälp" eller "Jag är en missbrukare". En eloge till alla er som hjälper till.
Min resa började en bra bit innan jag fyllde 18, dock mig ovetandes. Uppväxt i en stor familj, om än rätt så sargad. Ekonomin var aldrig ett ämne vi pratades högt om, och det enda jag kunde lära mig av mina föräldrar var att när man väl hade pengar så skulle de förbrukas snarast möjligast. Inte minst när de öppnade födelsedagskuverten från släktingar innehöll grattiskort utan innehåll. De slantarna hade någon vuxen lagt handskarna på och spenderat på sitt missbruk.
Vill minnas att det på min 18-årsdag ringde en person från kronofogden och frågade om jag hade 15 000 kr att betala till en skuld jag hade till en idrottsförening. "Nej" svarade jag förvånat och fick till svar att det var minsann synd, jag hade nu en betalningsanmärkning, och genast gick luften ur. Min "pappa" hade under flera år inte betalat medlems-, tränings- och deltagaravgifter till den förening jag tillhört. Inte heller betalat in de pengarna jag samlat in till klubben genom bingolottsförsäljning. Och nu blev det min börda. Min allena.
Jag kämpade med gymnasiet, med ett psykiskt mående som var i botten, med tankar om det suicidala, och mina första stapplande steg som myndig, nu med skulder. Flyttade från liten till större stad, skaffade mig mina första tveksamma jobb. Mentalt ostabil och några mindre tveksamma arbetsgivare gjorde att jag var mindre lyckosam att ordna upp ekonomin för mig. Istället blev det arbetslöshet, en mindre lyckad eftergymnasial studieperiod och både CSN-skulder, räkningar från sjukhusvistelser och psykiatrin som jag inte hade förmåga att betala och den ekonomiska spiralen som djupdök. Betalningsanmärkningarna samlades på hög, likaså de oöppnade breven från KFM som fyllde min brevlåda. Ett spelberoende hjälpte inte heller till att spara de få slantarna som trillade in.
När jag väl tog mig in stadigare på arbetsmarknaden och hittade ett stabilt heltidsjobb tog det inte lång tid innan löneutmätningen fastställdes. Jag hade ingen koll på hur mycket som skulle vart, allt jag kände var att det aldrig skulle ta slut. Jag hade för dålig koll. Jag skulle leva resten av livet med löneutmätning och betalningsanmärkningar fortsatte trilla in då jag fortfarande hade ingen koll på att betala senaste psykiatribesöket, eller den senaste sjukhusvistelsen.
Men flera år och några arbetserfarenheter senare hade jag jobbat upp mig till en lön då jag äntligen kände att "Vafan, jag kanske skulle försöka ta mig ur den här kampen". Till det hade jag precis också träffat en tjej som på riktigt gav mig hopp om livet. Men när hon pratade om hur "vi" skulle köpa en bostad för att flytta ihop, högg det till i bröstet. Jag hade ju inte förutsättningar för det. Inte att köpa, inte att hyra. Jag var beroende av någon kreditvärdig, av henne. Och jag ville inte vara det. Så jag började kolla mig för, vad var det som skulle krävas? Ett byte av arbete med uppsving av lön gjorde att löneutmätningen upphörde tillfälligt. Den här gången duckade jag inte. Jag började ringa runt, kolla upp och betala av. Jag pratade med KFM, CSN och flera inkassobolag för att lösa skulderna. Undvek flera nya betalningsanmärkningar och följde alla avbetalningsplaner. Till slut var skulderna hos KFM bara borta. 0. Och till slut försvann dem även på alla andra ställen (CSN kom jag till slut äntligen ikapp och nu legat i fas med månatliga betalningar sen över två år tillbaka).
Jag har sett min UC gå från 38 till 3.9 på de senaste åren. Och har nu vara 16 dagar kvar tills den absolut sista betalningsanmärkningen är ett minne blott. Om 16 dagar kommer jag att på riktigt vara en människa igen, med möjligheter jag aldrig trodde att jag skulle få.
Det hade inte gått utan att man kämpat, men inte heller utan människor runtomkring mig som varit så stöttande, förstående och inspirerande. Som den där tjejen som ville flytta ihop med mig. Vi har inte köpt, men vi hyr. I förstahand. Nu står bara hon på kontraktet, men snart kommer vi att skriva in mig också. Vi har en fantastisk dotter sen 4 månader tillbaka som jag är redo att ge en bättre ekonomisk framtid än den jag först fick av mina föräldrar. Jag har varit helt spelfri i två år! Och jag är 16 dagar bort från slutet på ett 18 år långt kapitel. Ser fram emot att börja skriva på resten av boken, men med ovikta blad, en ny färsk penna och med ett högt huvud, en större ekonomisk förståelse och det bästa måendet jag haft i hela mitt liv.
Tack till er, på det här forumet som gör så mycket för er själv och för andra.
Tack till min sambo som höll ut.
Tack till mig, som inte gav upp. Ett extra mycket tack till mig, för det förtjänar jag.
Först och främst, en eloge till alla här som kämpat på med sitt. Till alla er som kommit tillbaka från situationer ni aldrig trott ni kunde ta er ur. En eloge till alla er med diverse missbruk som drabbats av återfall men som inte gett upp, utan kämpat på ändå. En eloge till alla er som fortfarande kämpar, till er som inte vågat yttra orden "Jag behöver hjälp" eller "Jag är en missbrukare". En eloge till alla er som hjälper till.
Min resa började en bra bit innan jag fyllde 18, dock mig ovetandes. Uppväxt i en stor familj, om än rätt så sargad. Ekonomin var aldrig ett ämne vi pratades högt om, och det enda jag kunde lära mig av mina föräldrar var att när man väl hade pengar så skulle de förbrukas snarast möjligast. Inte minst när de öppnade födelsedagskuverten från släktingar innehöll grattiskort utan innehåll. De slantarna hade någon vuxen lagt handskarna på och spenderat på sitt missbruk.
Vill minnas att det på min 18-årsdag ringde en person från kronofogden och frågade om jag hade 15 000 kr att betala till en skuld jag hade till en idrottsförening. "Nej" svarade jag förvånat och fick till svar att det var minsann synd, jag hade nu en betalningsanmärkning, och genast gick luften ur. Min "pappa" hade under flera år inte betalat medlems-, tränings- och deltagaravgifter till den förening jag tillhört. Inte heller betalat in de pengarna jag samlat in till klubben genom bingolottsförsäljning. Och nu blev det min börda. Min allena.
Jag kämpade med gymnasiet, med ett psykiskt mående som var i botten, med tankar om det suicidala, och mina första stapplande steg som myndig, nu med skulder. Flyttade från liten till större stad, skaffade mig mina första tveksamma jobb. Mentalt ostabil och några mindre tveksamma arbetsgivare gjorde att jag var mindre lyckosam att ordna upp ekonomin för mig. Istället blev det arbetslöshet, en mindre lyckad eftergymnasial studieperiod och både CSN-skulder, räkningar från sjukhusvistelser och psykiatrin som jag inte hade förmåga att betala och den ekonomiska spiralen som djupdök. Betalningsanmärkningarna samlades på hög, likaså de oöppnade breven från KFM som fyllde min brevlåda. Ett spelberoende hjälpte inte heller till att spara de få slantarna som trillade in.
När jag väl tog mig in stadigare på arbetsmarknaden och hittade ett stabilt heltidsjobb tog det inte lång tid innan löneutmätningen fastställdes. Jag hade ingen koll på hur mycket som skulle vart, allt jag kände var att det aldrig skulle ta slut. Jag hade för dålig koll. Jag skulle leva resten av livet med löneutmätning och betalningsanmärkningar fortsatte trilla in då jag fortfarande hade ingen koll på att betala senaste psykiatribesöket, eller den senaste sjukhusvistelsen.
Men flera år och några arbetserfarenheter senare hade jag jobbat upp mig till en lön då jag äntligen kände att "Vafan, jag kanske skulle försöka ta mig ur den här kampen". Till det hade jag precis också träffat en tjej som på riktigt gav mig hopp om livet. Men när hon pratade om hur "vi" skulle köpa en bostad för att flytta ihop, högg det till i bröstet. Jag hade ju inte förutsättningar för det. Inte att köpa, inte att hyra. Jag var beroende av någon kreditvärdig, av henne. Och jag ville inte vara det. Så jag började kolla mig för, vad var det som skulle krävas? Ett byte av arbete med uppsving av lön gjorde att löneutmätningen upphörde tillfälligt. Den här gången duckade jag inte. Jag började ringa runt, kolla upp och betala av. Jag pratade med KFM, CSN och flera inkassobolag för att lösa skulderna. Undvek flera nya betalningsanmärkningar och följde alla avbetalningsplaner. Till slut var skulderna hos KFM bara borta. 0. Och till slut försvann dem även på alla andra ställen (CSN kom jag till slut äntligen ikapp och nu legat i fas med månatliga betalningar sen över två år tillbaka).
Jag har sett min UC gå från 38 till 3.9 på de senaste åren. Och har nu vara 16 dagar kvar tills den absolut sista betalningsanmärkningen är ett minne blott. Om 16 dagar kommer jag att på riktigt vara en människa igen, med möjligheter jag aldrig trodde att jag skulle få.
Det hade inte gått utan att man kämpat, men inte heller utan människor runtomkring mig som varit så stöttande, förstående och inspirerande. Som den där tjejen som ville flytta ihop med mig. Vi har inte köpt, men vi hyr. I förstahand. Nu står bara hon på kontraktet, men snart kommer vi att skriva in mig också. Vi har en fantastisk dotter sen 4 månader tillbaka som jag är redo att ge en bättre ekonomisk framtid än den jag först fick av mina föräldrar. Jag har varit helt spelfri i två år! Och jag är 16 dagar bort från slutet på ett 18 år långt kapitel. Ser fram emot att börja skriva på resten av boken, men med ovikta blad, en ny färsk penna och med ett högt huvud, en större ekonomisk förståelse och det bästa måendet jag haft i hela mitt liv.
Tack till er, på det här forumet som gör så mycket för er själv och för andra.
Tack till min sambo som höll ut.
Tack till mig, som inte gav upp. Ett extra mycket tack till mig, för det förtjänar jag.
Senast ändrad:
