Att be om hjälp

[ljht]

Hej! Hur har ni andra som hamnat i en hemsk ekomisk situation där ni inte lyckas få några samlingslån gjort? Har ni bett släkt och vänner om hjälp att stå med som medlåntagare på ett lån? Jag har själv en väldigt liten släkt och det finns inte någon som skulle vara aktuell som medlåntagare pga av egna ekonomiska bekymmer. Frågade en vän häromdagen men av olika anledningar kunde/ ville hon inte ställa upp, vilket jag har full förståelse för. Min man är inte aktuell då jag dragit på oss för många förfrågningar, allt pga mig. Funderar och försöker skaffa mod till att prata med mina svärföräldrar. De har det mycket fott ekonomiskt men jag vet inte om jag törs. Vi har en fin relarion idag mem de är ocksp de mest ekonomiska människorna jag träffat. Är rädd för att hela relationen skulle bli förstörd, då de inte i sina vildaste fantasier skulle kunna tro det här om mig. Vet att de skulle bli fly förbannade men det finns en liten chans att de skulle kunna hjälpa till. Kanske inte för min skull men för barnens och min man.

Snälla, ge mig lite inputs! Är det bästa att stå sitt kast och låta det gå till kfm ( hur stor är risken att de tar huset?) Eller ska jag krypa till korset och fråga med chans att bli avvisad och oomtyckt för all framtid. Hur hade ni gjort?

 

[Lize]

Hej! Hur har ni andra som hamnat i en hemsk ekomisk situation där ni inte lyckas få några samlingslån gjort? Har ni bett släkt och vänner om hjälp att stå med som medlåntagare på ett lån? Jag har själv en väldigt liten släkt och det finns inte någon som skulle vara aktuell som medlåntagare pga av egna ekonomiska bekymmer. Frågade en vän häromdagen men av olika anledningar kunde/ ville hon inte ställa upp, vilket jag har full förståelse för. Min man är inte aktuell då jag dragit på oss för många förfrågningar, allt pga mig. Funderar och försöker skaffa mod till att prata med mina svärföräldrar. De har det mycket fott ekonomiskt men jag vet inte om jag törs. Vi har en fin relarion idag mem de är ocksp de mest ekonomiska människorna jag träffat. Är rädd för att hela relationen skulle bli förstörd, då de inte i sina vildaste fantasier skulle kunna tro det här om mig. Vet att de skulle bli fly förbannade men det finns en liten chans att de skulle kunna hjälpa till. Kanske inte för min skull men för barnens och min man.

Snälla, ge mig lite inputs! Är det bästa att stå sitt kast och låta det gå till kfm ( hur stor är risken att de tar huset?) Eller ska jag krypa till korset och fråga med chans att bli avvisad och oomtyckt för all framtid. Hur hade ni gjort?

Jag har ingen släkt att fråga. Min sambo som har helt fläckfritt ekonomiskt record har stått som medlåntagare när jag försökte att få ett samlingslån för några år sedan, men det gick inte. Förmodligen hade det gått bättre om han ansökt ensam, men eftersom han inte får låna till hela min skuld (han tjänar mycket mindre än jag) så ville jag inte det, det är onödigt att vi bägge hamnar i ekonomisk knipa. Innan du eventuellt pratar med dina svärföräldrar, har du pratat med din man om vad han tror?

 

[ljht]

Jag har ingen släkt att fråga. Min sambo som har helt fläckfritt ekonomiskt record har stått som medlåntagare när jag försökte att få ett samlingslån för några år sedan, men det gick inte. Förmodligen hade det gått bättre om han ansökt ensam, men eftersom han inte får låna till hela min skuld (han tjänar mycket mindre än jag) så ville jag inte det, det är onödigt att vi bägge hamnar i ekonomisk knipa. Innan du eventuellt pratar med dina svärföräldrar, har du pratat med din man om vad han tror?

Ja, har pratat med min man. Och han säger att han tror att de eventuellt ställer upp men att det kommer att skada vår relation. Han skämms helt enkelt för mig, vilket jag förstår. Så det gör mig inte så mycket klokare. Han har också sagt att isf får jag fråga och förklara själv, vilket jag givetvis accepterar, det är ju jag som ställt till det och inte han. Vet inte vad jag ska välja, känns som pest eller kolera.

 

[Exxon]

Ja, har pratat med min man. Och han säger att han tror att de eventuellt ställer upp men att det kommer att skada vår relation. Han skämms helt enkelt för mig, vilket jag förstår. Så det gör mig inte så mycket klokare. Han har också sagt att isf får jag fråga och förklara själv, vilket jag givetvis accepterar, det är ju jag som ställt till det och inte han. Vet inte vad jag ska välja, känns som pest eller kolera.

Jag tycker du ska fråga dig själv: "Hade vi hjälpt dom om dom hade frågat oss om hjälp?"
Om svaret från din sida hade varit ett ja, men svaret från dom blir ett nej, kan du se er relation som något du kan vara utan.

Får du ett nej, så är det ett nej. Om dom dömmer dig hårt pga det så får det stå för dom. Man ska aldrig vara rädd för att be om hjälp.

 

[ljht]

Jag tycker du ska fråga dig själv: "Hade vi hjälpt dom om dom hade frågat oss om hjälp?"
Om svaret från din sida hade varit ett ja, men svaret från dom blir ett nej, kan du se er relation som något du kan vara utan.

Får du ett nej, så är det ett nej. Om dom dömmer dig hårt pga det så får det stå för dom. Man ska aldrig vara rädd för att be om hjälp.

Jag hade absolut sagt ja, utan tvekan om jag hade haft möjlighet. Men det hade jag gjort även för min vön som jag frågade. Det må hända att det är jag som är naiv. Ska tänka på det här med mina svärföräldrar ett varv till. Vi har som sagt en bra relation men jag tror inte att någon av dem har upplevt några större "problem" under livets gång och vet att de kan vara extremt dömmande. De är verkligen jätte fina människor så missförstå mig rätt. Men jag ör oerhört rädd för att bli dömd för resten av livet.

 

[Exxon]

Jag hade absolut sagt ja, utan tvekan om jag hade haft möjlighet. Men det hade jag gjort även för min vön som jag frågade. Det må hända att det är jag som är naiv. Ska tänka på det här med mina svärföräldrar ett varv till. Vi har som sagt en bra relation men jag tror inte att någon av dem har upplevt några större "problem" under livets gång och vet att de kan vara extremt dömmande. De är verkligen jätte fina människor så missförstå mig rätt. Men jag ör oerhört rädd för att bli dömd för resten av livet.

Vi lever för kort tid på denna jord för att vi ska gå runt och oroa sig för hur vi blir dömda i folks ögon. Det mest viktiga i livet är att respektera sig själv. Ibland behöver man hjälp, så enkelt är det.

Jag hoppas stort att det ordnar sig för dig!

 

[weroo83]

Jag tycker absolut att du ska be om hjälp. Även om det tar emot.
Får du löneutmätning kommer kfm kolla upp om huset kan säljas, men det betyder ju inte att de säljer det. Men risken kommer alltid att finnas.

Det är ju väldig stor skillnad på att avbetala ett stort lån med human ränta än att ha löneutmätning på en massa skulder med typ 30% ränta. Jag själv har haft löneutmätning i 4 år, betalat 260000 ca. Kapitalskulderna är på 218000 kr, har mina skulder minskat med löneutmätning? Nej. De är på 314000 nu hos kfm + det som ligger hos inkasso.
Ska betala nu i veckorna 322000 så är allt betalt.
Men hade någon hjälpt mig med ett lån för 4 år sen hade jag snart avbetalt allt. Men jag bad inte om hjälp då. Nu hjälper mina föräldrar mig eftersom banken sa nej till min man. Men det bär lite emot att få hjälp. Fast jag kan inte ha det så här längre.

Det jag ville komma till är att finns chansen att få hjälp så ta hjälpen! Blir så mycket bättre. Och ett nej är ju allt du kan få. Ändrar det dina svärföräldrars syn på dig då är dem väl inte så mycket att hänga i julgranen. Var ärlig och säg precis som det är!

Hoppas allt ordnar sig för dig!!