Är själv missbrukare och har träffat 100-tals andra under 15 års tid. Vi är överens om att man inte ska få skuldsanering om man inte har tagit tag i det missbruk som har lett till att man har skuldsatt sig. Reagerade mest på att du (som dessutom har jobbat med missbrukare) beskriver det ungefär som att ”det bara är att bestämma sig” och att man, om man inte lyckas, har gjort något som inte på något vis kan förstås? Som du säkert vet då eftersom att du har erfarenhet av missbrukare så lyckas vissa sluta ganska ”enkelt” genom att vara motiverade, ha/ta emot stöd, ha tröttnat så mycket på konsekvenserna av missbruket så att det motiverar dom att hålla sig borta från missbruket. Andra har mycket svårare att motivera sig själva och faller gång på gång tillbaka in i missbruk, har inget skyddsnät runtomkring sig, mår för dåligt för att känna att de klarar av att sluta missbruka och möta alla känslor utan att få fly in i missbruket etc. Ganska vanligt är att folk som själva inte har ett missbruk tror att om alla bara gör så här så funkar det ju att sluta. ”Men varför bestämmer du dig inte bara för att sluta missbruka?!” Typ.
Som du själv skriver så är det inte abstinensen bara som gör att man tar återfall. Det är en massa faktorer som gör att man inte känner att man klarar att möta den ångest, skam, sorg etc som man tidigare har flytt från med hjälp av missbruk. Du skriver egentligen vettigt om att man troligtvis inte är redo att sluta missbruka och möta det som det innebär att sluta, men är helt plötsligt helt oförstående till att en person som du inte känner missbrukar en kredit igen?
