- Blev medlem
- 26 Februari 2020
- Meddelanden
- 159
- Mottagna reaktioner
- 60
- Poäng
- 196
Helt med på vad du menar. Men, det handlade väl mer om att det skulle vara en förutsättning för att komma vidare i min traumabearbetning, vilket har pågått i flera år, men vi har liksom fastnat på grund av att min skuldsättning och beteendemönster (inte shoppingen, utan annat i livet) hänger såpass mycket ihop med vad som hände mig som barn.
Det handlar inte om just NU. Det handlade om ett sista försök att överleva. Ett sista försök att kunna gå vidare och släppa allt.
Jag har egentligen gett upp för längesen, så det är liksom inte så skrämmande längre. Det är vad det är.
Jag har inte varit lycklig någonsin i hela mitt liv. Jag har fått skriftliga ursäkter från diverse instanser att det misslyckades att ha hand om mig. Så kanske var jag naiv och min läkare fick mig att tro att om samhället svikit mig såpass så jag förlorat mer än halva mitt liv, så kanske det skulle varit rimligt att de hjälpte mig nu. Allt hade kunnat gå att undvika om någon agerat i tid.
Och det här är ingen självömkan, jag har hatat mig själv varje dag sedan barnsben.
Men som sagt, det är väl vad det är.
Hann du få hem papper på betalningsplanen till borgenärerna?