- Blev medlem
- 8 Juni 2018
- Meddelanden
- 298
- Mottagna reaktioner
- 203
- Poäng
- 367
Senaste dagarna över helgen har det varit en sån där dag då allt känns tungt och omöjligt, varför ska man kämpa liksom. Dels så är det ständiga oron över avslag trots inledande, mest pga "nya skulder". Sen är det Försämringskassan som tar knäcken på mig helt och hållet. Jag är utmattad och fibro på det och orkar knappt se folk om dagarna, men har ett super special anpassat jobb genom arbetsgivaren som gör att jag faktiskt fixar jobba 50%. Nu så ska det krabbas med min sjukersättningsansökan för att jag inte fått kicken, harvat mig genom arbetsförmedlingen, samhall etc etc etc i jakt på ett "särskilt anpassat arbete". Är det inte good enough att man redan har ett? Undrar egentligen hur mycket vi skattebetalare förlorar på idioti. De kan väl lika gärna skicka hit nån och se vad jag gör här, men nej det går inte. Lika illa är det i kommunen jag jobbar i. En kollega jag delar kontor med behövde för ett år sedan ett skrivbord. Det stod 5-6 stycken nere i hallen redo att slängas och på frågan "får vi ta ett för vi behöver?" så nej de ska kastas. Ni måste beställa. Hon fick ett skrivbord först för en månad sen. Varför kunde vi inte bara burit upp ett skrivbord en trapp så hade det varit klart?
Ok, det var en parantes om skrivbordet. Känns bara otroligt tungt att krångla med Försämringskassan. Ingen vits att be läkaren om hjälp heller för det är ständigt olika och de läser inte ens i journalen verkar det som för de är helt clueless varje gång jag kommer förfortsatt sjukskrivning. När det inte finns ork till nånting om dagarna, hur ska man då orka med myndigheter? Kf har varit absolut bäst att ha att göra med när jag ringt om utslag, delgivningar osv osv.
Det känns som jag har hamnat i en mardrömssituation som jag för 10 år sedan aldrig skulle kunna tro jag någonsin skulle hamna i. Kanske inte ens för 5 år sedan. Det är så mycket som hänger på att få godkänd skuldsanering, att få lite människovärde tillbaka.
Ok, det var en parantes om skrivbordet. Känns bara otroligt tungt att krångla med Försämringskassan. Ingen vits att be läkaren om hjälp heller för det är ständigt olika och de läser inte ens i journalen verkar det som för de är helt clueless varje gång jag kommer förfortsatt sjukskrivning. När det inte finns ork till nånting om dagarna, hur ska man då orka med myndigheter? Kf har varit absolut bäst att ha att göra med när jag ringt om utslag, delgivningar osv osv.
Det känns som jag har hamnat i en mardrömssituation som jag för 10 år sedan aldrig skulle kunna tro jag någonsin skulle hamna i. Kanske inte ens för 5 år sedan. Det är så mycket som hänger på att få godkänd skuldsanering, att få lite människovärde tillbaka.

