Update och lite annat.

[Terry_]

Men vart ska du efter dom tre månaderna kompis?

 

[AphexTwin]

Men vart ska du efter dom tre månaderna kompis?

Jag vet faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Jag hade så jäkla gärna velat ta hand om mig själv och försöka må bra men så kommer det bara en ny stress som gör att jag inte kan jobba med mig själv.

Ser man till hur det ser ut i stan är knappt andrahand möjligt. Det är ju så många andra med fläckfri ekonomi man hellre tar.

 

[Ny2018]

Åhhhh, lider med dig. Ord är egentligen överflödiga.

 

[Houseland.se]

Åh gud. Jag lider med dig och känner igen mig i din situation. Fast i mitt fall blev det såhär:
Jag var gift med två barn, maken misshandlade mig Nov -24, jag packade panikväska och flydde tillfälligt till min syster 30 mil bort. Hade ingen inkomst då mannen betalade allt (kvinnofälla jag personligen fått känna på).

Men kärleken till mina barn drev på mig något så IN I HELVETE..
Så dag nr 1 hos syrran deppade jag, grät och pratade.
Dag nr 2 bestämde jag mig för att utbilda mig till undersköterska då det var snabbaste vägen (1,5 år) till ett stabilt liv INGEN kan fucka mig på längre. Jag kommer alltid kunna få jobb med denna utbildningen.
När dag 2 var slut hade jag ansökt och fixat betygen till kommunen.
En vecka senare fick jag besked om att jag kommit in på utbildningen.
Då hade jag redan hunnit fixa en 5-års plan för hur jag skulle komma tillbaka på banan igen. Jag fixade bort de få klarna-skulder jag hade med min guldring, jag gjorde en plan för UC, för inkomst 1 år framåt (csn) osv.

ALLT var och är fortfarande en enda stor plan 5 år framåt. Och nu är jag snart klar med utbildningen, har fixat sommarjobb, har A-B-C-plan för ifall jag skulle bli sjuk, inte hitta jobb, bli tvungen flytta akut igen etc.

Detta är vad som krävs för att komma tillbaka. Det är en process, och jag är långt ifrån klar, men fixar jag det, så klarar du också det - Men det krävs lite jävlar anamma Och jag var tvungen att välja mig själv en period för att kunna komma på fötter långsiktigt.

Jag har tagit mig från bostadslös -> snart klar med usk-utbildningen = jobb (från November 2026) = kunna bo med mina barn igen (kanske 2027?)

Du behöver inte bli en loser. Du behöver bara en långsiktig plan.

 

[Houseland.se]

Jag vet faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Jag hade så jäkla gärna velat ta hand om mig själv och försöka må bra men så kommer det bara en ny stress som gör att jag inte kan jobba med mig själv.

Ser man till hur det ser ut i stan är knappt andrahand möjligt. Det är ju så många andra med fläckfri ekonomi man hellre tar.

Om du pluggar distans kan du försöka söka dig till kranskommuner. Du kanske även kan flytta din utbildning om du behöver flytta till billigare boende. Sen är det inte fel att vara inneboende en period.

 

[AphexTwin]

Åh gud. Jag lider med dig och känner igen mig i din situation. Fast i mitt fall blev det såhär:
Jag var gift med två barn, maken misshandlade mig Nov -24, jag packade panikväska och flydde tillfälligt till min syster 30 mil bort. Hade ingen inkomst då mannen betalade allt (kvinnofälla jag personligen fått känna på).

Men kärleken till mina barn drev på mig något så IN I HELVETE..
Så dag nr 1 hos syrran deppade jag, grät och pratade.
Dag nr 2 bestämde jag mig för att utbilda mig till undersköterska då det var snabbaste vägen (1,5 år) till ett stabilt liv INGEN kan fucka mig på längre. Jag kommer alltid kunna få jobb med denna utbildningen.
När dag 2 var slut hade jag ansökt och fixat betygen till kommunen.
En vecka senare fick jag besked om att jag kommit in på utbildningen.
Då hade jag redan hunnit fixa en 5-års plan för hur jag skulle komma tillbaka på banan igen. Jag fixade bort de få klarna-skulder jag hade med min guldring, jag gjorde en plan för UC, för inkomst 1 år framåt (csn) osv.

ALLT var och är fortfarande en enda stor plan 5 år framåt. Och nu är jag snart klar med utbildningen, har fixat sommarjobb, har A-B-C-plan för ifall jag skulle bli sjuk, inte hitta jobb, bli tvungen flytta akut igen etc.

Detta är vad som krävs för att komma tillbaka. Det är en process, och jag är långt ifrån klar, men fixar jag det, så klarar du också det - Men det krävs lite jävlar anamma Och jag var tvungen att välja mig själv en period för att kunna komma på fötter långsiktigt.

Jag har tagit mig från bostadslös -> snart klar med usk-utbildningen = jobb (från November 2026) = kunna bo med mina barn igen (kanske 2027?)

Du behöver inte bli en loser. Du behöver bara en långsiktig plan.

Jag förstår och uppskattar det du säger. Men detta är sanningen och den är fullt sann: jag bor i en storstad. Du får inget nytt kontrakt i stan någonsin igen om du förlorat ett. Iaf inte under min livstid.

Jag har en pågående depression + utbrändhet som gör allt 10 ggr värre. Jag har nu levt med ekonomisk stress under 20 års tid. Så detta med jävlaranamma osv. Tro mig, jag har kämpat. Trots all skit som händer. Jag har haft ”planer”. Men jag får inte ens skuldsanering. Jag är fast i alla moment 22 man kan tänka sig.

Jag har t.o.m lyckats klara en utbildning på distans genom detta. Tyvärr verkar den leda till ingenting nu. Det känns inte jättebra det heller då jag nästan känner mig lurad. Jag får väl gå en ny.

En poäng i det jag försöker säga är att barnen har en stor del i att jag ens lever.