Lånforum.se rekommenderar

1. Zmarta - Forumets favorit
2. Lendo - Ett bra alternativ
3. Klaralån - Lån utan UC
4. Brixo Privatlån (ny) - Ingen UC
5. Loanstep - Ingen UC, nytt erbjudande
6 Creditstar - Ingen UC, nytt erbjudande
7. Lumify - Lån utan UC
8. Kredio - Lån utan UC
9. Ferratum - Lån utan UC
10. Brixo - Lån utan UC
11. Nstart - Godkänner skuld hos KF+bet.anmärkningar

Visa ränteexempel

JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.

Svara på tråd

Meddelande: <blockquote data-quote="tekoppen" data-source="post: 63364" data-attributes="member: 3656">Det absolut svåraste är vetskapen om att jag kommer leva på existensminimum resten av livet, även när jag är helt skuldfri om fem år, på grund av att jag har en väldigt låg månadsinkomst (under fattigdomsgränsen i Sverige) som förtidspensionär, med endast garantipension på 7 093 kr i månaden. Bostadstillägget täcker inte på långa vägar hyran, då hyran höjts med runt 1600 kr sen jag flyttade in i min lägenhet för ca tio år sedan, medan nivån på bostadstillägget stått stilla. Jag får mindre än en hundralapp mer i pension varje år. Det är mindre än hyreshöjningen, för att inte nämna höjningen på prisindex på allt annat i samhället (allt från mat till el, osv). Så vi fattigpensionärer får bara mindre och mindre kvar i plånboken varje år. Mina skulder är helt och hållet mitt eget ansvar och något jag tar mitt fulla ansvar för, men det känns för jävligt att vi är hundratusentals fattigpensionärer - mest kvinnor - som är helt förbisedda av politikerna. Jag har vid nödfall, innan jag blev skuldsatt, vänt mig till kyrkan i ren desperation för att pengarna inte räcker till.Jag är förhållandevis ung - strax över 30 - och har rätt många månader kvar i livet att vakna svettig av ångest i vargtimmen av stressen över att få ekonomin att gå ihop. Det är svårt nog att överleva månad för månad redan nu, men oron för oförutsedda utgifter i framtiden är källan till den värsta oron. Jag vill inte outa mig helt, men jag lider av en medfödd fysisk sjukdom, som påverkar i princip alla kroppens funktioner förutom hjärnan. Jag är inte i behov av personliga assistans, men sjukdomen är progressiv så det är svårt att veta hur det ser ut i framtiden och i dagsläget så har jag vård- och medicinkostnader (allt täcks inte av högkostnadsskyddet) som oftast äter upp det lilla som blir över efter alla nödvändiga utgifter.Min skuld som var sexsiffrig löste en släkting ut, som jag nu betalar tillbaka till varje månad. Jag är enormt tacksam över hjälpen, eftersom jag på det sättet slapp Kronofogen och utmätning. Nu blir det som en inofficiell skuldsanering där personen har fått kontroll över min ekonomi och där vi nollar skulden om fem år. Jag hade skött ekonomin prickfritt i alla år, men sjönk ner i en depression för några år sedan och började tröstshoppa och hamnade med en massa kreditlån jag inte kunde betala. Jag var fattig redan innan "skuldsaneringen", men nu finns det inte en krona extra till något de kommande fem åren. Det mest knäckande just nu är att jag verkligen skulle behöva gå till tandläkaren och få en visdomstand utdragen. Halva tanden är borta pga karies och det gör fruktansvärt ont. Jag skulle även behöva gå till optikern, då synen blivit märkbart sämre nu efter 30. Det här är sådant som alla klagar på är dyra och tråkiga kostnader, och det är det ju, men att inte ha alternativet att betala alls är hemskt. Det blir även ett utanförskap när man har väldigt dålig ekonomi. För några år sedan så var merparten av mina vänner studerande och levde på CSN, så då var vi mer jämbördiga ekonomiskt och skillnaden i val av livsstil var inte så stor. Nu har alla jobb - många välbetalda sådana - och många bostadsrätter, hus, bil, partners, kan åka på semestrar, osv. De vet såklart om min ekonomiska situation, även om jag aldrig gör någon grej av den, men jag har märkt att det kan leda till en form av omvänd "välvilja", som bara sårar. Att t ex inte bjuda med mig på saker eftersom jag ändå inte har råd. Det hade värmt om folk åtminstone frågat i sådana situationer, istället för att ignorera en. Jag känner att jag ofrånkomligt glider ifrån all form av socialt sällskapsliv som inte utspelar sig hemma, för jag har inte råd att fika eller käka ute, gå på konserter/spelningar, gå ut på krogen, gå till ställen som tar inträden, och absolut inte resa någonstans. Som många här säkert känner igen sig i så kan förståelsen från omgivningen vara väldigt bristfällig. Många "goda råd" i all välmening, men som helt saknar förståelse för situationen som utblottad. "Men du kan hitta en jättebillig flygbiljett till London för bara några hundra kronor och bara ta med handbagage och sova på ett billigt motell." Jag har oftast inte ens råd med en lokal bussbiljett... Jag har helt slutat läsa mode-/inredningsmagasin (går att låna gratis på biblioteket), slutat läsa bloggar och stängt av alla sociala medier, för jag orkar bara inte med att se den livsstilen jag själv inte har råd att ha. Det vore kanske en annan sak om jag visste att min situation var temporär, att jag skulle kunna jobba igen och få en vanlig lön efter skuldsaneringen, men jag vet att jag aldrig kommer bli frisk nog att jobba. Även om man skulle hitta ett botemedel i morgon som stoppar sjukdomen från att framskrida, så är skadorna kroppen redan fått permanenta. Det kommer aldrig bli någon bostadsrätt/hus, inte några barn (är infertil pga sjukdomen och får inte adoptera pga av den), inga utomlandsresor, etc.Hittar jag en partner i framtiden och blir sambo så kommer han bli försörjningsskyldig och få "täcka upp" ekonomiskt för bostadstillägget som då försvinner. Det känns rent ut sagt för jävligt att vi har så låga pensioner i Sverige att man blir beroende av sin partners välvilja om man flyttar ihop. Man tappar all ekonomisk självständighet. Höj pensionerna istället till en dräglig nivå och skrota det här gammaldags systemet!</blockquote>

Verifiering: Klassisk svensk soppa som är gul och brukar vara populär inom militären...