Hem
Forum
Nya inlägg
Bokmärken
Sök forum
Nytt i forumet
Populära trådar
Bästa Samlingslån
Lånforums guide Samlingslån
Logga in
Registrera
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara titlar
Av:
Nya inlägg
Bokmärken
Sök forum
Meny
Logga in
Registrera
Navigering
Installera vår App!
Installera
Fler alternativ
Kontakta oss
Stäng Meny
Senaste inlägg
Populära trådar
Bästa samlingslån
Bästa Sms-lån
Bästa Lån utan UC
Lånforums guide Samlingslån
Lånforum.se rekommenderar
1.
Zmarta
- Forumets favorit
2.
Lendo
- Ett bra alternativ
3.
Creditstar
- Ingen UC, nytt erbjudande
4.
Klaralån
- Lån utan UC
5.
Brixo Privatlån
- Ingen UC
6.
Loanstep
- Ingen UC, nytt erbjudande
7.
Tomly
- Lån utan UC
8.
Kredio
- Lån utan UC
9.
Flexkontot
- Swish, ingen UC
10.
Ferratum
- Lån utan UC
11.
Brixo
- Swish-utbetalning & Ingen UC
Visa ränteexempel
Hem
Forum
Övrigt
Fritt
Snart händer det
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en föråldrig webbläsare. Det får inte visa dessa eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="2pac" data-source="post: 192041" data-attributes="member: 3711"><p>Varför tror du dig sitta i en sån sits? Alltså jag kände verkligen verkligen att jag satt i en sån sits där jag inte "kunde" berätta, speciellt gentemot min familj som jag svek för tredje gången och värre än någonsin ekonomiskt. Vänner hade jag aldrig någonsin berättat för tidigare och jag har fortfarande inte berättat för alla (några st har jag).</p><p></p><p>Jag resonerade som dig kring att låna pengar av andra, att jag inte ljög, men sanningen är att man undanhåller något som är relaterat till varför man lånar pengar. Säger inte att man ska vara ärlig mot alla, men om man ska låna pengar av en vän kanske det rätta är att vara helt transparent, jag vet inte?</p><p></p><p></p><p></p><p>Alltså jag resonerade exakt likadant som dig här med och lite det mitt inlägg handlar om. Det viktigaste och tuffaste är för dig själv att veta att du är ärlig och pålitlig när EVENTUELLT de du berättar för tvivlar på dig. Hur andra uppfattar dig är inte vem du är och med allra största sannolikhet kommer de tvivla på dig i början på många områden och det kommer vara skit. Det jag säger i mitt inlägg är i princip att om du fortsätter att agera ärligt gentemot dom och bete dig bra så kommer det ge sig, det är jag övertygad om.</p><p></p><p>Din sociala kompetens, din yrkeskompetens, din analytiska förmåga, din kunskapsnivå är ju densamma och det spelar ingen roll hur andra uppfattar dig i det korta även om det är tufft, fortsätter du att ta ansvar, göra rätt för dig, och kriga så är det du som visar vem du är som person.</p><p></p><p></p><p></p><p>Detta har jag också touchat i ett tidigare inlägg i denna tråd vet jag. Att jag fokuserat på alla andras problem och att hjälpa andra för att allt som har haft med mig själv att göra har varit ångestladdat, ytterligare ett sätt att undvika och fly sin verklighet.</p><p></p><p></p><p></p><p>Fan vad gött, vad för Whisky? När jag denna tredje gång valde självmant att berätta så var jag deprimerad i typ 2 månader men jag tyckte aldrig synd om mig själv utan gjorde mitt yttersta för att ta tag i allt jag kunnat oavsett vad folk sa (att göra konstruktiva saker fick mig att må bra i all skit). Jag insåg för första gången att mitt beteende var destruktivt och det handlade inte om att vinna tillbaka pengar ens längre utan var bara en flykt från verkligheten och att ta tag i mina demoner. De två sista åren var jag nog deprimerad innerst inne, mådde inte alls bra men hade en fasad utåt så inget som märktes (stängde också in alla känslor). Sista året, ett helt år, funderade jag på att vara ärlig mot min familj men kände att det var "omöjligt" och det kostade mig mer än 1 miljon kr det sista året.</p><p></p><p>Samma här haha, kan också typ hantera vilken stress som helst och tappar med 1 undantag nästan aldrig kontrollen (spel är undantaget). För egen del tycker jag självanalys är det bästa som finns för hur kan man bli bättre om man inte förstår sina egna brister eller hur kan man lösa ett "problem" om man inte vet/förstår vad "problemet" är?</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="2pac, post: 192041, member: 3711"] Varför tror du dig sitta i en sån sits? Alltså jag kände verkligen verkligen att jag satt i en sån sits där jag inte "kunde" berätta, speciellt gentemot min familj som jag svek för tredje gången och värre än någonsin ekonomiskt. Vänner hade jag aldrig någonsin berättat för tidigare och jag har fortfarande inte berättat för alla (några st har jag). Jag resonerade som dig kring att låna pengar av andra, att jag inte ljög, men sanningen är att man undanhåller något som är relaterat till varför man lånar pengar. Säger inte att man ska vara ärlig mot alla, men om man ska låna pengar av en vän kanske det rätta är att vara helt transparent, jag vet inte? Alltså jag resonerade exakt likadant som dig här med och lite det mitt inlägg handlar om. Det viktigaste och tuffaste är för dig själv att veta att du är ärlig och pålitlig när EVENTUELLT de du berättar för tvivlar på dig. Hur andra uppfattar dig är inte vem du är och med allra största sannolikhet kommer de tvivla på dig i början på många områden och det kommer vara skit. Det jag säger i mitt inlägg är i princip att om du fortsätter att agera ärligt gentemot dom och bete dig bra så kommer det ge sig, det är jag övertygad om. Din sociala kompetens, din yrkeskompetens, din analytiska förmåga, din kunskapsnivå är ju densamma och det spelar ingen roll hur andra uppfattar dig i det korta även om det är tufft, fortsätter du att ta ansvar, göra rätt för dig, och kriga så är det du som visar vem du är som person. Detta har jag också touchat i ett tidigare inlägg i denna tråd vet jag. Att jag fokuserat på alla andras problem och att hjälpa andra för att allt som har haft med mig själv att göra har varit ångestladdat, ytterligare ett sätt att undvika och fly sin verklighet. Fan vad gött, vad för Whisky? När jag denna tredje gång valde självmant att berätta så var jag deprimerad i typ 2 månader men jag tyckte aldrig synd om mig själv utan gjorde mitt yttersta för att ta tag i allt jag kunnat oavsett vad folk sa (att göra konstruktiva saker fick mig att må bra i all skit). Jag insåg för första gången att mitt beteende var destruktivt och det handlade inte om att vinna tillbaka pengar ens längre utan var bara en flykt från verkligheten och att ta tag i mina demoner. De två sista åren var jag nog deprimerad innerst inne, mådde inte alls bra men hade en fasad utåt så inget som märktes (stängde också in alla känslor). Sista året, ett helt år, funderade jag på att vara ärlig mot min familj men kände att det var "omöjligt" och det kostade mig mer än 1 miljon kr det sista året. Samma här haha, kan också typ hantera vilken stress som helst och tappar med 1 undantag nästan aldrig kontrollen (spel är undantaget). För egen del tycker jag självanalys är det bästa som finns för hur kan man bli bättre om man inte förstår sina egna brister eller hur kan man lösa ett "problem" om man inte vet/förstår vad "problemet" är? [/QUOTE]
Verifiering
Klassisk svensk soppa som är gul och brukar vara populär inom militären...
Skicka svar
Hem
Forum
Övrigt
Fritt
Snart händer det
Topp