Jag har gått från botten till en väg upp mot toppen...

[Mammamia]

Lång historia kort för att uppmuntra andra som sitter ensamma i ångest att våga sträcka ut en hand till sina nära och kära.
Jag har som många andra samlat på mig oerhörda skulder under en lång period i livet utan min mans vetskap. Inte för lyx och konsumtion utan för att till en början lösa små problem som sedan blir större och större och till slut hamna hos inkasso och vidare till Kronofogden. En period bestående av extremt många år som till slut eskalerade, där jag tappade kontrollen. År av ångest, pusslande av lån, överföringar, uttag för att hålla min familj flytande. År av vaktande av brevlåda så ingen i familjen skulle ta in posten. En ångest som tillslut blev så stor så att självmordstankarna tog över trots ett i övrigt fantastiskt och kärleksfullt liv.
Jag skämdes, vågade inte be om hjälp i tid, ville inte belasta andra, ville vara stark och stabil.
En dag kraschade allt, enorma summor hos kronofogden som min man fick reda på. Helt oväntat och i chock men inte en enda gång uttryckte han att han ville lämna mig.
Vi valde istället att fortsätta tillsammans som särbos i en varsin lägenhet för att jag kände att jag behöver få fixa min skit och komma på fötter någorlunda ekonomiskt självständigt.
Vi älskar fortfarande varandra, är gifta, är ofta tillsammans och trots att jag idag har löneutmätning är mitt liv rikare än på länge.
Jag har min lägenhet, jag har mina barn, jag har min man. Jag har ingen ångest över brevlådan, jag har inget att dölja, korten ligger öppna på bordet. Med planering räcker pengarna och inga inkasso och skit kommer. Inga lånebolag som ringer och mailar tusen gånger om dagen för att kräva pengar. De skulderna ligger hos kronofogden. Idag är mitt liv ett totalt lugn. Jag känner mig inte jagad och jag behöver inte kontrollera brevlådan.
Min man är fin och ansvarstagande, han anser att i ett äktenskap är man två och jag kan omöjligt bära skulden för det som gick fel själv. Så förutom att älska mig så bidrar han varje månad med x antal tusen så att jag och barnen ska ha det bra.
Idag ansökte jag om skuldsanering och det känns inte som ett nederlag, det känns som en frihet. Fängelset är inte alla skulder man besitter, fängelset är allt mörker av ångest och hemligheter man håller inne med.
Snälla, om du är i början av skiten, i mitten, i slutet. Våga öppna upp dig inför din partner. Det hade jag gjort för längesedan om jag hade förstått hur villkorslöst min man älskar mig.

 

[Jojje2356]

Lång historia kort för att uppmuntra andra som sitter ensamma i ångest att våga sträcka ut en hand till sina nära och kära.
Jag har som många andra samlat på mig oerhörda skulder under en lång period i livet utan min mans vetskap. Inte för lyx och konsumtion utan för att till en början lösa små problem som sedan blir större och större och till slut hamna hos inkasso och vidare till Kronofogden. En period bestående av extremt många år som till slut eskalerade, där jag tappade kontrollen. År av ångest, pusslande av lån, överföringar, uttag för att hålla min familj flytande. År av vaktande av brevlåda så ingen i familjen skulle ta in posten. En ångest som tillslut blev så stor så att självmordstankarna tog över trots ett i övrigt fantastiskt och kärleksfullt liv.
Jag skämdes, vågade inte be om hjälp i tid, ville inte belasta andra, ville vara stark och stabil.
En dag kraschade allt, enorma summor hos kronofogden som min man fick reda på. Helt oväntat och i chock men inte en enda gång uttryckte han att han ville lämna mig.
Vi valde istället att fortsätta tillsammans som särbos i en varsin lägenhet för att jag kände att jag behöver få fixa min skit och komma på fötter någorlunda ekonomiskt självständigt.
Vi älskar fortfarande varandra, är gifta, är ofta tillsammans och trots att jag idag har löneutmätning är mitt liv rikare än på länge.
Jag har min lägenhet, jag har mina barn, jag har min man. Jag har ingen ångest över brevlådan, jag har inget att dölja, korten ligger öppna på bordet. Med planering räcker pengarna och inga inkasso och skit kommer. Inga lånebolag som ringer och mailar tusen gånger om dagen för att kräva pengar. De skulderna ligger hos kronofogden. Idag är mitt liv ett totalt lugn. Jag känner mig inte jagad och jag behöver inte kontrollera brevlådan.
Min man är fin och ansvarstagande, han anser att i ett äktenskap är man två och jag kan omöjligt bära skulden för det som gick fel själv. Så förutom att älska mig så bidrar han varje månad med x antal tusen så att jag och barnen ska ha det bra.
Idag ansökte jag om skuldsanering och det känns inte som ett nederlag, det känns som en frihet. Fängelset är inte alla skulder man besitter, fängelset är allt mörker av ångest och hemligheter man håller inne med.
Snälla, om du är i början av skiten, i mitten, i slutet. Våga öppna upp dig inför din partner. Det hade jag gjort för längesedan om jag hade förstått hur villkorslöst min man älskar mig.

Vilken fin och peppande man du har.
Är i liknande situation och min man och jag kommer göra vår resa till skuldfriheten tillsammans. Förhoppningsvis är vi med 6-7 år fria och kan vi leva igen.
Men aldrig mer ska detta oändliga jagandet efter pengar sker igen.
Detta fixar du och jag hejar på dig

 

[Ethi34]

Lång historia kort för att uppmuntra andra som sitter ensamma i ångest att våga sträcka ut en hand till sina nära och kära.
Jag har som många andra samlat på mig oerhörda skulder under en lång period i livet utan min mans vetskap. Inte för lyx och konsumtion utan för att till en början lösa små problem som sedan blir större och större och till slut hamna hos inkasso och vidare till Kronofogden. En period bestående av extremt många år som till slut eskalerade, där jag tappade kontrollen. År av ångest, pusslande av lån, överföringar, uttag för att hålla min familj flytande. År av vaktande av brevlåda så ingen i familjen skulle ta in posten. En ångest som tillslut blev så stor så att självmordstankarna tog över trots ett i övrigt fantastiskt och kärleksfullt liv.
Jag skämdes, vågade inte be om hjälp i tid, ville inte belasta andra, ville vara stark och stabil.
En dag kraschade allt, enorma summor hos kronofogden som min man fick reda på. Helt oväntat och i chock men inte en enda gång uttryckte han att han ville lämna mig.
Vi valde istället att fortsätta tillsammans som särbos i en varsin lägenhet för att jag kände att jag behöver få fixa min skit och komma på fötter någorlunda ekonomiskt självständigt.
Vi älskar fortfarande varandra, är gifta, är ofta tillsammans och trots att jag idag har löneutmätning är mitt liv rikare än på länge.
Jag har min lägenhet, jag har mina barn, jag har min man. Jag har ingen ångest över brevlådan, jag har inget att dölja, korten ligger öppna på bordet. Med planering räcker pengarna och inga inkasso och skit kommer. Inga lånebolag som ringer och mailar tusen gånger om dagen för att kräva pengar. De skulderna ligger hos kronofogden. Idag är mitt liv ett totalt lugn. Jag känner mig inte jagad och jag behöver inte kontrollera brevlådan.
Min man är fin och ansvarstagande, han anser att i ett äktenskap är man två och jag kan omöjligt bära skulden för det som gick fel själv. Så förutom att älska mig så bidrar han varje månad med x antal tusen så att jag och barnen ska ha det bra.
Idag ansökte jag om skuldsanering och det känns inte som ett nederlag, det känns som en frihet. Fängelset är inte alla skulder man besitter, fängelset är allt mörker av ångest och hemligheter man håller inne med.
Snälla, om du är i början av skiten, i mitten, i slutet. Våga öppna upp dig inför din partner. Det hade jag gjort för längesedan om jag hade förstått hur villkorslöst min man älskar mig.

Vilken fin make!
Jag är där du var innan. Vaktar brevlådan. Livrädd att han ska få veta något. Han har hjälpt mig en gång tidigare med lån. Nu är jag där igen. Pga konsumtion och lån för att betala lån. Ett helvete är det och jag funderat allt oftare på att ta mitt liv. Men har två barn..,
Jag kommer aldrig lyckas ändra mitt liv känns det som. Är fast i en fasad utåt och ett extremt shoppingberoende.

 

[Myra]

Vilken fin make!
Jag är där du var innan. Vaktar brevlådan. Livrädd att han ska få veta något. Han har hjälpt mig en gång tidigare med lån. Nu är jag där igen. Pga konsumtion och lån för att betala lån. Ett helvete är det och jag funderat allt oftare på att ta mitt liv. Men har två barn..,
Jag kommer aldrig lyckas ändra mitt liv känns det som. Är fast i en fasad utåt och ett extremt shoppingberoende.

Kbt har jag hört kan hjälpa om man har shoppingberoende?

 

[Ny2018]

Lång historia kort för att uppmuntra andra som sitter ensamma i ångest att våga sträcka ut en hand till sina nära och kära.
Jag har som många andra samlat på mig oerhörda skulder under en lång period i livet utan min mans vetskap. Inte för lyx och konsumtion utan för att till en början lösa små problem som sedan blir större och större och till slut hamna hos inkasso och vidare till Kronofogden. En period bestående av extremt många år som till slut eskalerade, där jag tappade kontrollen. År av ångest, pusslande av lån, överföringar, uttag för att hålla min familj flytande. År av vaktande av brevlåda så ingen i familjen skulle ta in posten. En ångest som tillslut blev så stor så att självmordstankarna tog över trots ett i övrigt fantastiskt och kärleksfullt liv.
Jag skämdes, vågade inte be om hjälp i tid, ville inte belasta andra, ville vara stark och stabil.
En dag kraschade allt, enorma summor hos kronofogden som min man fick reda på. Helt oväntat och i chock men inte en enda gång uttryckte han att han ville lämna mig.
Vi valde istället att fortsätta tillsammans som särbos i en varsin lägenhet för att jag kände att jag behöver få fixa min skit och komma på fötter någorlunda ekonomiskt självständigt.
Vi älskar fortfarande varandra, är gifta, är ofta tillsammans och trots att jag idag har löneutmätning är mitt liv rikare än på länge.
Jag har min lägenhet, jag har mina barn, jag har min man. Jag har ingen ångest över brevlådan, jag har inget att dölja, korten ligger öppna på bordet. Med planering räcker pengarna och inga inkasso och skit kommer. Inga lånebolag som ringer och mailar tusen gånger om dagen för att kräva pengar. De skulderna ligger hos kronofogden. Idag är mitt liv ett totalt lugn. Jag känner mig inte jagad och jag behöver inte kontrollera brevlådan.
Min man är fin och ansvarstagande, han anser att i ett äktenskap är man två och jag kan omöjligt bära skulden för det som gick fel själv. Så förutom att älska mig så bidrar han varje månad med x antal tusen så att jag och barnen ska ha det bra.
Idag ansökte jag om skuldsanering och det känns inte som ett nederlag, det känns som en frihet. Fängelset är inte alla skulder man besitter, fängelset är allt mörker av ångest och hemligheter man håller inne med.
Snälla, om du är i början av skiten, i mitten, i slutet. Våga öppna upp dig inför din partner. Det hade jag gjort för längesedan om jag hade förstått hur villkorslöst min man älskar mig.

Verkligen fint att läsa. ❤️

 

[Ny2018]

Vilken fin make!
Jag är där du var innan. Vaktar brevlådan. Livrädd att han ska få veta något. Han har hjälpt mig en gång tidigare med lån. Nu är jag där igen. Pga konsumtion och lån för att betala lån. Ett helvete är det och jag funderat allt oftare på att ta mitt liv. Men har två barn..,
Jag kommer aldrig lyckas ändra mitt liv känns det som. Är fast i en fasad utåt och ett extremt shoppingberoende.

12 stegsprogram idag är inriktade mot även sockerberoende, shopping och spel.
Ge inte upp, sök hjälp. Om du har fast jobb så har din arbetsgivare skyldighet att hjälpa dig.
Din man borde förstå att du har problem om du shoppar så mycket.
Livet är värt så mycket mer än dina problem. ❤️

 

[Cecilia]

Lång historia kort för att uppmuntra andra som sitter ensamma i ångest att våga sträcka ut en hand till sina nära och kära.
Jag har som många andra samlat på mig oerhörda skulder under en lång period i livet utan min mans vetskap. Inte för lyx och konsumtion utan för att till en början lösa små problem som sedan blir större och större och till slut hamna hos inkasso och vidare till Kronofogden. En period bestående av extremt många år som till slut eskalerade, där jag tappade kontrollen. År av ångest, pusslande av lån, överföringar, uttag för att hålla min familj flytande. År av vaktande av brevlåda så ingen i familjen skulle ta in posten. En ångest som tillslut blev så stor så att självmordstankarna tog över trots ett i övrigt fantastiskt och kärleksfullt liv.
Jag skämdes, vågade inte be om hjälp i tid, ville inte belasta andra, ville vara stark och stabil.
En dag kraschade allt, enorma summor hos kronofogden som min man fick reda på. Helt oväntat och i chock men inte en enda gång uttryckte han att han ville lämna mig.
Vi valde istället att fortsätta tillsammans som särbos i en varsin lägenhet för att jag kände att jag behöver få fixa min skit och komma på fötter någorlunda ekonomiskt självständigt.
Vi älskar fortfarande varandra, är gifta, är ofta tillsammans och trots att jag idag har löneutmätning är mitt liv rikare än på länge.
Jag har min lägenhet, jag har mina barn, jag har min man. Jag har ingen ångest över brevlådan, jag har inget att dölja, korten ligger öppna på bordet. Med planering räcker pengarna och inga inkasso och skit kommer. Inga lånebolag som ringer och mailar tusen gånger om dagen för att kräva pengar. De skulderna ligger hos kronofogden. Idag är mitt liv ett totalt lugn. Jag känner mig inte jagad och jag behöver inte kontrollera brevlådan.
Min man är fin och ansvarstagande, han anser att i ett äktenskap är man två och jag kan omöjligt bära skulden för det som gick fel själv. Så förutom att älska mig så bidrar han varje månad med x antal tusen så att jag och barnen ska ha det bra.
Idag ansökte jag om skuldsanering och det känns inte som ett nederlag, det känns som en frihet. Fängelset är inte alla skulder man besitter, fängelset är allt mörker av ångest och hemligheter man håller inne med.
Snälla, om du är i början av skiten, i mitten, i slutet. Våga öppna upp dig inför din partner. Det hade jag gjort för längesedan om jag hade förstått hur villkorslöst min man

Lång historia kort för att uppmuntra andra som sitter ensamma i ångest att våga sträcka ut en hand till sina nära och kära.
Jag har som många andra samlat på mig oerhörda skulder under en lång period i livet utan min mans vetskap. Inte för lyx och konsumtion utan för att till en början lösa små problem som sedan blir större och större och till slut hamna hos inkasso och vidare till Kronofogden. En period bestående av extremt många år som till slut eskalerade, där jag tappade kontrollen. År av ångest, pusslande av lån, överföringar, uttag för att hålla min familj flytande. År av vaktande av brevlåda så ingen i familjen skulle ta in posten. En ångest som tillslut blev så stor så att självmordstankarna tog över trots ett i övrigt fantastiskt och kärleksfullt liv.
Jag skämdes, vågade inte be om hjälp i tid, ville inte belasta andra, ville vara stark och stabil.
En dag kraschade allt, enorma summor hos kronofogden som min man fick reda på. Helt oväntat och i chock men inte en enda gång uttryckte han att han ville lämna mig.
Vi valde istället att fortsätta tillsammans som särbos i en varsin lägenhet för att jag kände att jag behöver få fixa min skit och komma på fötter någorlunda ekonomiskt självständigt.
Vi älskar fortfarande varandra, är gifta, är ofta tillsammans och trots att jag idag har löneutmätning är mitt liv rikare än på länge.
Jag har min lägenhet, jag har mina barn, jag har min man. Jag har ingen ångest över brevlådan, jag har inget att dölja, korten ligger öppna på bordet. Med planering räcker pengarna och inga inkasso och skit kommer. Inga lånebolag som ringer och mailar tusen gånger om dagen för att kräva pengar. De skulderna ligger hos kronofogden. Idag är mitt liv ett totalt lugn. Jag känner mig inte jagad och jag behöver inte kontrollera brevlådan.
Min man är fin och ansvarstagande, han anser att i ett äktenskap är man två och jag kan omöjligt bära skulden för det som gick fel själv. Så förutom att älska mig så bidrar han varje månad med x antal tusen så att jag och barnen ska ha det bra.
Idag ansökte jag om skuldsanering och det känns inte som ett nederlag, det känns som en frihet. Fängelset är inte alla skulder man besitter, fängelset är allt mörker av ångest och hemligheter man håller inne med.
Snälla, om du är i början av skiten, i mitten, i slutet. Våga öppna upp dig inför din partner. Det hade jag gjort för längesedan om jag hade förstått hur villkorslöst min man älskar mig.

Fin berättelse. Och skönt att höra. Känner inte på detta sätt alls inför kommande löneutmätning el skuldsanering om jag nu får nån sån. Även om min familj vet så har jag självmordstankar och går o pratae med bra psykolog men känner ändå som livet är slut
Det går upp o ner. Men kanske nån gång jag kommer till toppen. Men skönt att det känns bra för dig lycka till

 

[Ethi34]

12 stegsprogram idag är inriktade mot även sockerberoende, shopping och spel.
Ge inte upp, sök hjälp. Om du har fast jobb så har din arbetsgivare skyldighet att hjälpa dig.
Din man borde förstå att du har problem om du shoppar så mycket.
Livet är värt så mycket mer än dina problem. ❤️

Vill inte blanda in min arbetsgivare och via vården har jag inte fått hjälp.