Inse att det är slut

[Meningenmedlivet]

hej! Har läst slaviskt här en längre tid, men första gången jag skriver själv.
Ni har all rätt att döma mig, jag vet, jag är den största idioten som finns.

Jag har skulder på i runda slängar 1,6 miljoner. Ni läste rätt. Av dessa är 600000 till en nära anhörig i försök att rädda min situation. ( dock inte i ett svep utan i omgångar under livets gång) men det sista undrar jag över varför jag godtog. Vad trodde jag? Hur kan jag vara så blind? Även med den hjälpen går jag back varje månad.

Jag vet inte vad jag ska skylla på. Jag är övertygad om att jag är bipolär eller dylikt. Jag har varit med om fruktansvärt mycket tragiska händelser under mitt liv.

Mina skulder beror på flykt från verkligheten. Mycket spel. Men också för att ha en fasad utåt. Inte behöva avslöja att jag inte har råd att göra saker. Jag har sambo och barn. En sambo jag försökt att ta upp med att jag inte har några pengar. Men pratat för döva öron. Får ingen respons där. Vårt förhållande är inget förhållande. Finns ingen närhet alls. Vi bor under samma tak, det är allt.
Jag vill kämpa för oss, men innan jag orkar måste jag hitta en lösning på mina problem.
Jag kan inte släppa till kf. Blir min familj indragen VET jag att det är över.
Vi tjänar lika. Jag har inga tillgångar. Min sambo står på både hus och huslån och bil. Är det totalt meningslöst om jag söker skuldsanering nu? Vad händer då? Jag läser om många det gått bra för och har funderat på om jag ska söka. I smyg. Sedan berätta om det blir ett positivt svar. Är det möjligt? Eller kontaktar kf min sambo?
Jag kan inte gå till skuldrådgivare då jag känner denne. Detsamma gäller kontakt med vården för mitt beroende. Bor i liten by där jag vet att det pratas. Jag fixar detta själv. Jag har lämnat mitt Visakort till en vän som vet allt. Har spärrat mig från allt som går. Jag har äntligen fått upp mina ögon. Men det finns inga som helst planer på att jag ska kunna börja leva ett normalt liv med dessa skulder.
Min dröm är att bli skuldfri. Att ta vara på varje dag med mina barn. Att inte skylla på att jag är sjuk, har ont för att jag inte har pengar att göra något med dom. Min sambo och jag har, som ni förstår, helt skild ekonomi.. var och en betalar sitt.
Finns det en utväg? Eller ska jag lämna allt och bespara mina barn en uppväxt med en förälder som finns där, men ändå är frånvarande..?

 

[Lasseman]

Det är svårare att få en skuldsanering om inte först kfm försökt verkställa betalning av skulderna genom tex löneutmätning.
Den nära anhöriga du är skyldig pengar kommer få sina fordringar nedskrivna vid en skuldsanering

 

[Meningenmedlivet]

Ser de inte något positivt i eländet att man ändå betalt för sig? Även om det är genom att låna för att betala och hela den karusellen..
Finns det någon med den här problematiken som har en solskenshistoria?
Tänk om man kunde få en enda chans att ändra om sitt leverne.. jag skulle göra allt för det..

 

[turnaround]

Lånar du fortfarande, går du back varje månad? Ska man ta sig ur överskuldsatthet är det i princip det första man behöver få ordning på, att man kan hålla sig flytande, om än nätt och jämnt.

 

[Anmärkningen]

Det verkar slut men det är det inte. Dina barn uppskattar bara att du finns där än om du inte fanns överhuvudtaget.
Jag har skulder runt 600tkr nu har släppt allt min löneutmätning börjar denna månad. Det är faktist inte hela världen. Kfm sa åt mig att ansöka skuldanering då handläggarn tyckte att jag inte ska behöva vara skuldsatt i en större del av mitt liv.
Som sagt nu vet jag inte hur mycket du tjänar med du har en stor skuld så man tycker att du borde få det. Jag tycker att för många värderar pengar här för mycket ibland när dom säger att det bättre o försvinna. Finns många som tagit livet av sig och deras nära och kära har fått lida. Dom är glada bara man finns där tror jag

 

[Meningenmedlivet]

Hade det inte varit för att min sambo är helt oförstående till människor som har skulder hade det varit en annan sak.. men att riskera att fogden kommer hem och gör en utmätning är definitivt slutet för vår familj.
Att försvinna menar jag mer att jag tar mitt pick och pack och drar. Att de ska få chansen att få en normal uppväxt. Jag håller ständigt en fasad och ser till att de inte ska bli drabbade av detta. Men indirekt blir de ju det.
Jag har ut, med barnbidrag ca 22-25000kr/ månad. Jag letar extrajobb , men svårt här. Jag gör allt för att det ska gå runt. Men ångesten jag har.. hur ska jag orka?
Jag vill bli av med all skit. Starta på nytt. Aldrig mer ta ett lån. Aldrig mer spela. Fixa sparande gill både mig och barn..
vad jag än gör i mitt liv så kommer det bakslag. Alltid. Varför kan det aldrig få gå bra?

 

[Meningenmedlivet]

Lite tänker jag så här: med den enorma skuld jag har idag så kommer det förr eller senare bli en skuldsanering. Finns inget annat. Så varför avslag på något som är oundvikligt? Det enda som händer är att skulderna växer ännu mer.
Kanske naivt tänkande..

 

[Anmärkningen]

Det kan och kommer gå bra. Du har ett jobb med relativt bra lön. Återigen dina barn väljer dig alla dagar före massa pengar aktiviteter. Det finns massor med barn som bara önskat att deras föräldrar varit med dom under deras uppväxt, så sluta tänk i dom banorna.
Håller med dig om skuldsaneringen men finns inget att göra bara gör ett försök och ansök.

 

[Anmärkningen]

Även om du inte får beviljat så fortsätt på löneutmätning och ansök igen

 

[turnaround]

Angående att du är bekant med skuldrådgivaren, testa att kontakta Hallå konsument (de har chatt) och se vad du kan göra istället. Kanske kan du få hjälp i grannkommunen trots att de vanligtvis inte hjälper de som inte är folkbokförda där?