Först, jag vill tacka alla er att ni finns alltid här att stötta varandra och det viktiga - inte bedöma negativ.
Kanske jag blir lite lång i min berättelse, men jag måste prata med någon , känner mig helt ensam, liten och helt slut.
Klump i mågen, ångest och ingen lyst att kämpa.
Allt började med när en dag (2029) kom skilsmässan, efter 17 år i äktenskap, 3 barn och ett stor lån på 500 tkr. Men gjorde allt och kunde betala allt i tid.
Depressionen släppte inte mig, jag ville hitta ngt som gör man glad . Under en resa till Turkiet, träffar jag en person som jag börjar blir kär och må bra att vara med honom.
Bara för att åka till honom, jag började låna och låna om. Det var min redskap. Till sist jag fixar äktenskap med honom och hämtar hit. Men skulderna uppnått 1,2 mkr.
år 2020 öppnade ett litet företag, sidan om arbetet för att kunna försörja oss.
Han jobbade inte i 1 år, i år i april börjar läsa språk och få CSN. Lämnar bara 6000kr, och tycker det är tillräckligt bara för att jag har 3 barn sen innan.
När jag tänkte att det kan bli bättre, det ordnar sig, redovisaren gör en sådant fel för 2021 och jag få ett smäll på 200 extra för moms och 300tkr skatt.
När jag sitter och diskuterar med ”kärleken ”, han säger bara: det är dina skulder , ditt boende, din bil.
Jag betalar dig vad jag kan, kan inte hjälpa dig.
Kanske han har rätt, ” ingen tvingade dig att komma till mig”. Så han har glömt allt vad jag gjorde för honom . Nu sitter jag själv med alla problem och vet inte hur ska jag börja planera livet, helt förkrossad.
Kärra vänner- mina tankar är att jag vill släppa allt till Kronofogden och ansöka om skuldsanering, men vet inte om jag gör rätt?
Har 50% bostadsrätt, en bil som har värde, men inte mer än 200tkr( lån på 150tkr.
Vet inte om jag hinner ansöka om samlingslån, har 17,2UC, inkomsten kommer att uppdateras snart och det är 890tkr (2021).
Har inga inkasso ärende, men det kommer säkert .
Förlåt att jag skrev så mycket, men det känns så bra kunna berätta allt här, för att jag vet- någon kommer att förstå mig.
Kanske jag blir lite lång i min berättelse, men jag måste prata med någon , känner mig helt ensam, liten och helt slut.
Klump i mågen, ångest och ingen lyst att kämpa.
Allt började med när en dag (2029) kom skilsmässan, efter 17 år i äktenskap, 3 barn och ett stor lån på 500 tkr. Men gjorde allt och kunde betala allt i tid.
Depressionen släppte inte mig, jag ville hitta ngt som gör man glad . Under en resa till Turkiet, träffar jag en person som jag börjar blir kär och må bra att vara med honom.
Bara för att åka till honom, jag började låna och låna om. Det var min redskap. Till sist jag fixar äktenskap med honom och hämtar hit. Men skulderna uppnått 1,2 mkr.
år 2020 öppnade ett litet företag, sidan om arbetet för att kunna försörja oss.
Han jobbade inte i 1 år, i år i april börjar läsa språk och få CSN. Lämnar bara 6000kr, och tycker det är tillräckligt bara för att jag har 3 barn sen innan.
När jag tänkte att det kan bli bättre, det ordnar sig, redovisaren gör en sådant fel för 2021 och jag få ett smäll på 200 extra för moms och 300tkr skatt.
När jag sitter och diskuterar med ”kärleken ”, han säger bara: det är dina skulder , ditt boende, din bil.
Jag betalar dig vad jag kan, kan inte hjälpa dig.
Kanske han har rätt, ” ingen tvingade dig att komma till mig”. Så han har glömt allt vad jag gjorde för honom . Nu sitter jag själv med alla problem och vet inte hur ska jag börja planera livet, helt förkrossad.
Kärra vänner- mina tankar är att jag vill släppa allt till Kronofogden och ansöka om skuldsanering, men vet inte om jag gör rätt?
Har 50% bostadsrätt, en bil som har värde, men inte mer än 200tkr( lån på 150tkr.
Vet inte om jag hinner ansöka om samlingslån, har 17,2UC, inkomsten kommer att uppdateras snart och det är 890tkr (2021).
Har inga inkasso ärende, men det kommer säkert .
Förlåt att jag skrev så mycket, men det känns så bra kunna berätta allt här, för att jag vet- någon kommer att förstå mig.