Går det att rädda eller släppa allt?

[Jamte]

Nu låter jag som häxan surtant… men alla du hjälpt… ingen har betalat tillbaka? Herregud.. har du funderat på att lämna in ett ärende till kfm för att kräva tillbaka pengar?
Jag förstår att dina föräldrar är hoppfulla med din kommande nya lön.. men de vet inte om att dina skulder är 2 milj? Hur länge är Norge uppdraget tänkt att pågå?

Men jag känner så otroligt med dig…jag tänker nog att första steget kan vara att lägga alla korten på bordet gör din familj så du har någon att prata med, ett gäng axlar att luta dig mot så du inte känner dig ensam.
Hur är det med hubben? Kan ni prata? Har ni en gemensam plan? Jag tänker även på norgeflytten

 

[Press]

Nu låter jag som häxan surtant… men alla du hjälpt… ingen har betalat tillbaka? Herregud.. har du funderat på att lämna in ett ärende till kfm för att kräva tillbaka pengar?
Jag förstår att dina föräldrar är hoppfulla med din kommande nya lön.. men de vet inte om att dina skulder är 2 milj? Hur länge är Norge uppdraget tänkt att pågå?

Men jag känner så otroligt med dig…jag tänker nog att första steget kan vara att lägga alla korten på bordet gör din familj så du har någon att prata med, ett gäng axlar att luta dig mot så du inte känner dig ensam.
Hur är det med hubben? Kan ni prata? Har ni en gemensam plan? Jag tänker även på norgeflytten

Alla betalade till en början, la upp en plan med mina vänner på att de betalade hälften och jag hälften men det dröjde inte länge innan de inte kunde betala.. Min fd sambo betalade inget, när vi gick isär försökte jag få honom att betala men då fick jag en klumpsumma på 20k och så blockade han mig överallt. Har liksom inte haft ”behov” att kräva avbetalning av de innan för har klarat mig och hade ärligt mått så dåligt. Ingen av dem har fasta inkomster, har barn (vilket jag då inte har) och det är väl främst barnen som jag är blödig för. Jag har ingen kontakt med någon av dem längre, ett av stegen min psykolog rekommenderade.

Jag kan ta uppdrag så länge jag vill, boende står sjukhuset för och mannen planerar ev att följa med och hitta jobb där ifall det blir så att jag är kvar mer än 6 månader. Får även betalda hemresor 2 ggr under den perioden. Hemma i Sverige kommer jag kunna landa på en bruttolön på 42k samt extrajobb när jag kommer hem. Han är ”inte så bra” med ekonomi men han stöttar och vet allting - han tycker mer att ”hamna hos kf är inte världens värsta sak” men samtidigt är det ju inte han som hamnar där… dessutom mår jag dåligt över bilen som vi måste ha här där vi bor på landet nu när vi flyttat. Vi har ägt många skruttbilar som alltid gått sönder osv, så nu har vi en bil som är relativt ny (köptes begagnad) och funkar bra men den lär ju ryka snart.

Mina föräldrar vet inga belopp, de vet att vi betalar mer än 20.000:- i månaden i lån och att det är mer än 700k i lån. De vet inget om att jag tagit smslån - och det är det jag mår sämst över att behöva berätta. Om jag släpper allt behöver jag inte berätta det tänker jag. Men det kanske är bra att berätta ändå för psykets skull även om jag släpper det tror du? Tack så mycket för svar och råd.

 

[KurtJager]

Alla lån är tagna inom 10 års tid sedan jag tog min examen. Jag har alltid jobbat mycket och i mina kretsar haft en god lön och har velat hjälpa folk. 2 av de stora lånen var för att hjälpa min vän att betala kronofogden - som jag aldrig fått hjälp att betala tillbaka. Min dåvarande sambo hade skulder så jag tog några sämre lån för att täcka upp för honom och sedan samlingslån för att samla de lånen. Ett lån är för att täcka advokatkostnader för en vårdnadstvist (inte mina barn men mina ”bonusbarn”). Collector för att hjälpa min vän betala sjukhuskostnader utomlands när hennes partner gick bort..

Av alla lånen som är tagna är 2 tagna för min egen skull - billånet och Cashbuddy för att kunna följa med på en familjeresa.

Sedan är de andra ett försök att lösa alla månadskostnader jag lämnats med. Jag är inte längre vän med någon av de jag har hjälpt, jag har gått i terapi för att kunna ”sätta gränser” mot andra som ber om hjälp och att jag inte behöver köpa andras godkännande av mig.

Det är också därför mina föräldrar ens vill hjälpa mig för de vet ju vad jag har gjort med pengarna - men de vet inte vilka summor det handlar om. Jag vill bara ta rätt beslut som inte förstör resten av mitt liv (eller förstör för min man/mina föräldrar). Inkomsten kommer vara stabil ett tag, men jag vill också kunna skaffa barn och då kommer jag inte kunna jobba som jag gör nu och det ligger kanske 2-3 år bort max innan jag blir för gammal. Jag är 34 år - och har väntat med det tills ”ekonomin ser bättre ut” - så det spelar såklart in i återbetalningsförmågan.

Ursäkta att jag skriver romaner varje svar, kan inte riktigt ventilera allting med familj och äh, är bara nervös och mår dåligt.

Säg att dina föräldrar utökar sitt bolån med 300 tkr. Då skulle du kunna betala av en hel del mindre lån och frigöra cirka 19tkr i månaden. Räntekostnaden för bolånet är ca 750kr i månaden. Så ca 18000 kr mindre att betala per månad. Det gör att ni går runt utan att låna mer och att ni har ca 8000kr/mån att extraamortera.

År ett har du amorterat bort 2 mindre lån och låst upp 1400kr till att extraamortera för.

År 2 har du amorterat bort collector 1 och frigjort 1600kr till.

År 3 kanske ni orkar med att betala av hela facit och frigör 4000kr till

Totalt har ni då sänkt kostnaderna med 25 tkr per månad. Dvs ungefär hälften. Då börjar det finnas marginaler.

Under tiden förhandlar ned räntor. Vid rätt tidpunkt kan du ha kommit ned till ca 1 Mkr i lån, kanske får samla i ett lån med 10% ränta och 15 års avbetalning och hamnar på en månadskostnad på 10-11 tkr.

Det handlar helt enkelt om stenhårt fokus i flera års tid. Det är också en skör balansgång det räcker att man blir sjuk under en tid och allt skjuts flera år framåt.

Kan du låna mer av föräldrarna så kan allt gå fortare. Men det är mellan dig och dina föräldrar.

Alternativet är som de flesta rekommenderar är att släpp allt. Då får du några månader på dig att stoppa pengar i madrassen. Sen kommer kronofogden utmäta både lön och ev tillgångar. Du får betalningsanmärkningar och ev problem att byta lägenhet i framtiden. Skulderna minskas inte genon löneutmätningen pga ockerräntorna. Du söker skuldsanering, 7-8 månader går och förhoppningsvis går det igenom. Ytterligare 5 år går där du lever på existensminimum fördelen är att det i princip inte spelar nån roll hur mycket du jobbar/tjänar, dvs mkt mindre risk.

I slutändan får du väga vad som är bästa vägen för dig/er med de livsplaner du har. Var landar du med ett lån/ ev förtida arv från föräldrarna, och 5-6 års amorterade kontra minst 6 år med utmätning/sanering med bonusen att blir 100% skuldfri. Folk skaffar barn eller börjar plugga under skuldsanering, inget konstigt med det och det verkar gå runt. Du verkar dock vara en arbetssam person som har möjlighet att tjäna mycket pengar och då klarar att beta av skulderna med lite hjälp så länge hälsan håller och inget oförutsett inträffar.

Extremt tråkigt att andra personer har utnyttjat din godhet och satt sig i den här sitsen.

 

[Press]

Tack så jättemycket för det utförliga svaret!! Det är det här jag haft svårt att lägga fram/räkna ut för mig själv för det har bara låst sig pga all stress. Har inte alls haft möjligheten att stapla upp det såhär när jag pratat med min man heller.

Det slutar väl säkert med att vi släpper allting, men nu kan vi åtminstone ha en bättre konversation tillsammans och göra ett mer informerat beslut. Så tack för tiden du tog att räkna/skriva ner allting.

 

[Dado1]

Vill bara tillägga till ovanstående svar att skuldsanering kan vara en lösning, men tänk på att man ska ha gjort vad man kunnat för att rätta till sin situation och att lånen inte får vara för färska.
Där finns fler saker, men med tanke på att du skrev att du fått ta SMS lån för att klara av månaderna, så kände jag att det passade att påminna om just det kriteriet

 

[Press]

Jag uppdaterar lite, mest för min egen skull också så jag kommer ihåg allt som hänt. Det har varit två tuffa veckor på semestern med mest gråt och dålig sömn och stress. Jag och min mamma har pratat om och om igen. Har fått ta del av en excel-mall för att kunna lägga upp min budget osv.

Hon var på möte med banken igår för att oavsett kunna ta över lånet min bror står på, hon kan tänka sig att låna upp för det lånet på Collector samt alla små-lån utanför UC (248k+230k) på huset samt skriva en avbetalningsplan med oss från nästa år så vi får luft att spara ihop en buffert/amortera extra på något annat lån just nu. Hennes krav är att vi skriver ett avtal med jurist via banken som tydliggör att ifall skulden inte regleras innan mamma/pappa går bort är det ett förskott på arvet, att hon frågar mina syskon ifall de är ok med detta samt att jag och mannen inte får ta ett enda lån till under hela denna perioden. Räntan på de nya lånen hamnar på runt 3%. De lånar då upp till 65% av värdet på huset.

Det gör att vi hamnar på en total månadskostnad för alla fasta kostnader på 33.000k
Jag kommer ha en inkomst på 45-50 netto samt min man som kommer ha på runt 20k (lite ändrade omständigheter). Vilket gör att vi kommer gå runt samt ha utrymme att extra-amortera, MEN vi har noll buffert just nu och just nu under semester får jag ut 35k (utan OB och extrajobb). Jag har inte tagit semester på 4 år dock, så dessa tre veckorna behövde jag.

Något jag inte nämnt tidigare är att min man ärvt ett hus utomlands som han ska försöka sälja av för att kunna betala av skulder också, det rör sig om 300-400k men vi vet inte hur lång tid det kommer ta att sälja så det räknar vi bara som en ”bonus”.

Vi kommer att ha ett ”möte” ikväll, jag mamma pappa och min man för att prata ihop oss och ta ett beslut ifall det är något vi ska göra eller ifall det slutar med att vi släpper allting ändå. Mamma sa att hade de inte kunnat tänka sig att göra detta hade de aldrig erbjudit och hon sa att deras ekonomi tillåter dem att ändå åka på resor de vill, ha buffert som de behöver etc MEN det är under förutsättningen att vi kan börja betala av nästa år, betalningarna behöver ej vara lika stora som de inbetalningar de gör varje månad. Det viktigaste för mamma är att vi känner att det gör saken bättre för oss och att vi kan andas och komma ut vår depressiva period.
Ja, jag vet inte hur vi landar - hela jag är full av skuldkänslor men samtidigt kämparglöd typ