Hem
Forum
Nya inlägg
Bokmärken
Sök forum
Nytt i forumet
Populära trådar
Bästa Samlingslån
Lånforums guide Samlingslån
Logga in
Registrera
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara titlar
Av:
Nya inlägg
Bokmärken
Sök forum
Meny
Logga in
Registrera
Navigering
Installera vår App!
Installera
Fler alternativ
Kontakta oss
Stäng Meny
Senaste inlägg
Populära trådar
Bästa samlingslån
Bästa Sms-lån
Bästa Lån utan UC
Lånforums guide Samlingslån
Lånforum.se rekommenderar
1.
Zmarta
- Forumets favorit
2.
Lendo
- Ett bra alternativ
3.
Creditstar
- Ingen UC, nytt erbjudande
4.
Klaralån
- Lån utan UC
5.
Brixo Privatlån
- Ingen UC
6.
Loanstep
- Ingen UC, nytt erbjudande
7.
Tomly
- Lån utan UC
8.
Kredio
- Lån utan UC
9.
Flexkontot
- Swish, ingen UC
10.
Ferratum
- Lån utan UC
11.
Brixo
- Swish-utbetalning & Ingen UC
Visa ränteexempel
Hem
Forum
Övrigt
Hjälp! (KFM)
En tuff, lång, skrämmande väg tillbaka
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en föråldrig webbläsare. Det får inte visa dessa eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="Felicia_H" data-source="post: 233883" data-attributes="member: 6000"><p>Hej!</p><p>Tack för din historia, du är modig som berättar! </p><p></p><p>Jag delar gärna med mig; tänker lite som du, att varenda historia spelar roll. Det handlar ju mycket om att hitta någon man kan identifiera sig, det gör det hela lättare att relatera till.</p><p></p><p>Jag är kvinna, strax över 30, med sambo och två barn under 5 år. Mitt missbruk började för lite drygt 4 år sedan, när jag var föräldraledig med mitt äldsta barn. Det började i liten skala med små insatser; men efter den första lite större vinsten (motsvarade ungefär en månadslön), så eskalerade det snabbt. Mitt liv blev en karusell av lån och spelande för att vinna tillbaka pengar. Hålla masken för att inget skulle märkas, jobba extra (i smyg, för att inte sambon skulle märka något), daglig ångest och ännu mer spelande, i en snabbt nedåtgående spiral.</p><p></p><p>Förra julen brast fasaden - med 2,2 miljoner i blancolån och färska lån med extremt hög ränta (sms-lån) gick det inte att betala december månads fakturor. Berättade för sambon på juldagen, och hade redan ringt min mamma för att fråga om jag fick bo hos henne, så övertygad var jag om att sambon skulle lämna mig. Till min förvåning valde han att stanna kvar, och all den kärlek och det stöd jag fick från vänner och familj var överväldigande, och jag kände mig dessutom extremt oförtjänt av den - det var ju jag som hade orsakat alla problem samt sårat alla i min omgivning. </p><p></p><p>Sambon löste mina värsta lån genom ett samlingslån, och vi gjorde en budget som vi utan problem kunde klara oss på varje månad. Jag lämnade över ansvaret för min ekonomi till min sambo (satte över min lön till hans konto varje månad), registrerade mig på spelpaus.se, började gå på spelmöten varje vecka samt hade regelbundna möten med en terapeut. Jag kunde för första gången på länge vakna utan ångest och känna mig som en hel person, utan alla förbannade lögner. I januari blev jag dessutom gravid med vårt andra barn - oplanerat, men välkommet.</p><p></p><p>Sen kom Corona, och mina spelmöten blev inställda. De hölls fortfarande i digital form, men det kändes inte som min typ av forum - så jag slutade gå på dem. Jag slutade även träffa min terapeut, för jag kände mig stabil. De båda besluten visade sig bli ödesdigra..</p><p></p><p>För i augusti i år kändes spelmissbruket så avlägset, att jag bestämde mig för att började spela igen. Helt plötsligt hade jag vunnit 170 000 kronor, och den kommande föräldraledigheten skulle bli mycket enklare rent ekonomiskt. Euforisk glädje! Självklart var det en kortvarig eufori, för inom loppet av två veckor hade jag spelat upp hela vinsten. Då mitt kreditbetyg hade förbättrats under året kunde jag ta ett samlingslån - som jag spelade bort istället för att lösa de krediter och snabblån jag skaffat mig på nytt. Helt plötsligt var karusellen igång igen, och min ovän ångesten var tillbaka.</p><p></p><p>Dagen innan nyårsafton berättade jag för min sambo. Igen. Samma visa. Återigen var jag övertygad om att han skulle lämna mig - men tro det eller ej, han är kvar. Skillnaden den här gången är att ingen varken kommer att hjälpa mig att lösa mina skulder - vilket jag ärligt talat inte heller vill. För hur skrämmande det än kan kännas att jag snart kommer att hamna hos kronofogden, så är det också en lättnad att veta att det blir i princip omöjligt för mig att ta några lån så länge jag är där. </p><p></p><p>Jag är tillbaka på ruta ett, på samma plats som för ett år sedan - men den här gången ska jag inte släppa garden, den här gången ska jag fortsätta gå på spelmöten (även om de bara är i digital form), jag har anmält mig till en KBT-behandling för spelberoende - och jag SKA bli frisk. Det finns inga alternativ, för jag vill leva. Jag vill se mina barn växa upp, och jag vill dela vardagen med min sambo.</p><p></p><p>Om det är något jag önskar att du som har läst ända hit ska ta lärdom av, så är det att aldrig tro att du kan hantera spelandet igen. NÅGONSIN. Det enda som fungerar för mig är konstanta påminnelser av hur illa det går om jag spelar, och att den lilla minimala chansen till en storvinst ALDRIG är värd den risk det innebär att förlora både dig själv och alla du älskar - för alltid.</p><p></p><p>Jag önskar dig genuint lycka till - och du KOMMER att klara det, bara du ger dig f-n på det.</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="Felicia_H, post: 233883, member: 6000"] Hej! Tack för din historia, du är modig som berättar! Jag delar gärna med mig; tänker lite som du, att varenda historia spelar roll. Det handlar ju mycket om att hitta någon man kan identifiera sig, det gör det hela lättare att relatera till. Jag är kvinna, strax över 30, med sambo och två barn under 5 år. Mitt missbruk började för lite drygt 4 år sedan, när jag var föräldraledig med mitt äldsta barn. Det började i liten skala med små insatser; men efter den första lite större vinsten (motsvarade ungefär en månadslön), så eskalerade det snabbt. Mitt liv blev en karusell av lån och spelande för att vinna tillbaka pengar. Hålla masken för att inget skulle märkas, jobba extra (i smyg, för att inte sambon skulle märka något), daglig ångest och ännu mer spelande, i en snabbt nedåtgående spiral. Förra julen brast fasaden - med 2,2 miljoner i blancolån och färska lån med extremt hög ränta (sms-lån) gick det inte att betala december månads fakturor. Berättade för sambon på juldagen, och hade redan ringt min mamma för att fråga om jag fick bo hos henne, så övertygad var jag om att sambon skulle lämna mig. Till min förvåning valde han att stanna kvar, och all den kärlek och det stöd jag fick från vänner och familj var överväldigande, och jag kände mig dessutom extremt oförtjänt av den - det var ju jag som hade orsakat alla problem samt sårat alla i min omgivning. Sambon löste mina värsta lån genom ett samlingslån, och vi gjorde en budget som vi utan problem kunde klara oss på varje månad. Jag lämnade över ansvaret för min ekonomi till min sambo (satte över min lön till hans konto varje månad), registrerade mig på spelpaus.se, började gå på spelmöten varje vecka samt hade regelbundna möten med en terapeut. Jag kunde för första gången på länge vakna utan ångest och känna mig som en hel person, utan alla förbannade lögner. I januari blev jag dessutom gravid med vårt andra barn - oplanerat, men välkommet. Sen kom Corona, och mina spelmöten blev inställda. De hölls fortfarande i digital form, men det kändes inte som min typ av forum - så jag slutade gå på dem. Jag slutade även träffa min terapeut, för jag kände mig stabil. De båda besluten visade sig bli ödesdigra.. För i augusti i år kändes spelmissbruket så avlägset, att jag bestämde mig för att började spela igen. Helt plötsligt hade jag vunnit 170 000 kronor, och den kommande föräldraledigheten skulle bli mycket enklare rent ekonomiskt. Euforisk glädje! Självklart var det en kortvarig eufori, för inom loppet av två veckor hade jag spelat upp hela vinsten. Då mitt kreditbetyg hade förbättrats under året kunde jag ta ett samlingslån - som jag spelade bort istället för att lösa de krediter och snabblån jag skaffat mig på nytt. Helt plötsligt var karusellen igång igen, och min ovän ångesten var tillbaka. Dagen innan nyårsafton berättade jag för min sambo. Igen. Samma visa. Återigen var jag övertygad om att han skulle lämna mig - men tro det eller ej, han är kvar. Skillnaden den här gången är att ingen varken kommer att hjälpa mig att lösa mina skulder - vilket jag ärligt talat inte heller vill. För hur skrämmande det än kan kännas att jag snart kommer att hamna hos kronofogden, så är det också en lättnad att veta att det blir i princip omöjligt för mig att ta några lån så länge jag är där. Jag är tillbaka på ruta ett, på samma plats som för ett år sedan - men den här gången ska jag inte släppa garden, den här gången ska jag fortsätta gå på spelmöten (även om de bara är i digital form), jag har anmält mig till en KBT-behandling för spelberoende - och jag SKA bli frisk. Det finns inga alternativ, för jag vill leva. Jag vill se mina barn växa upp, och jag vill dela vardagen med min sambo. Om det är något jag önskar att du som har läst ända hit ska ta lärdom av, så är det att aldrig tro att du kan hantera spelandet igen. NÅGONSIN. Det enda som fungerar för mig är konstanta påminnelser av hur illa det går om jag spelar, och att den lilla minimala chansen till en storvinst ALDRIG är värd den risk det innebär att förlora både dig själv och alla du älskar - för alltid. Jag önskar dig genuint lycka till - och du KOMMER att klara det, bara du ger dig f-n på det. [/QUOTE]
Verifiering
Klassisk svensk soppa som är gul och brukar vara populär inom militären...
Skicka svar
Hem
Forum
Övrigt
Hjälp! (KFM)
En tuff, lång, skrämmande väg tillbaka
Topp