- Blev medlem
- 10 Februari 2014
- Meddelanden
- 2 322
- Mottagna reaktioner
- 830
- Poäng
- 777
Kära banker och kreditinstitut (och UC),
Efter år av trasslig ekonomi har jag nu kämpat mig ur det värsta och går faktiskt lite plus varje månad. Jag har inga anmärkningar och full koll på alla inkomster och utgifter i en budget sedan ett par år tillbaka. Jag betalar idag omkring 10 000 i räntor och amorteringar på en skuld som är totalt 315 000 uppdelat på flera mindre lån uppsatta på både mig och min sambo. Varje månad får vi kvar 7-9 000 efter alla räkningar är betalade. Med ett samlingslån till en hög ränta på omkring 10% upplagt på 10 år hade månadskostnaderna sjunkit till omkring 4000, och vi skulle med det få en betydligt bättre ekonomi och klara eventualiteter som arbetslöshet (jag har ett bra jobb) eller sjukdom på ett helt annat sätt.
Men jag får inget lån. Eller, det är inte riktigt sant, när jag sökte om ett samlingslån via låneförmedlare var det ett par aktörer som erbjöd mig 60 000 respektive 100 000 till räntor på över 30%. Det hjälper mig inte, så dessa har jag tackat nej till. Samlingslånet får jag dock inte, trots att det finns gott om underlag som visar på att jag klarar av det. Varför? Alla banker och kreditinstitut går efter något som kallas kreditbetyg och som UC ligger bakom. Där bedöms jag ha 12,3% risk att få en betalningsanmärkning inom den närmsta tiden. UC:s metod för att komma fram till detta är hemlig men av det lilla som är känt så jämförs man till exempel inte med hela befolkningen, utan med en grupp med liknande förutsättningar. Det låter bra på pappret kanske, men i "min" grupp har 41% en betalningsanmärkning och tjänar i snitt 250 000 mindre än mig om året. Det är inte en grupp som bankerna vill låna ut pengar till och därför får jag avslag helt automatiskt. Det är oftast inte ens nån som ser över ansökan utan det är avslag direkt, med UC:s rapport som underlag.
Kreditbetyget är något som alla svenska medborgare över 18 har, även om alla inte känner till det. UC har sorterat in hela svenska befolkningen i olika fack och försett oss med ett tal mellan 0-100 som ska berätta allt om personen i fråga. I mitt fall straffas jag än mer av att jag försökt få samlingslån - att försöka få ordning på sin ekonomi är nämligen suspekt och man anses vara "kreditaktiv" - en riskperson. Man tar här ingen som helst hänsyn till vilken sorts lån det är man försöker få, bara att man är aktiv, vilket är negativt.
Jag är inte ensam. På nätforum har jag upptäckt att det finns många som jag och de som har det betydligt värre. Visst ska man så långt det är möjligt undvika att låna, men inte främst för att det blir dyrt - utan för att man är bränd för alltid därefter. Det finns så klart ett personligt ansvar här, själv har jag hamnat i denna situationen när min sambo först blev arbetslös, sedan jag, och när sambons enskilda firma gick omkull med skulder och depression som följd "löste" jag problemen med lån och krediter istället för att vända mig till samhällets skyddsnät - vi orkade inte ta det. För det har jag fått 6-7 år med en klump i magen varje månadsslut när räkningarna ska betalas, och även nu, när jag är på banan igen med 50% högre lön och trimmade kostnader ser det ut att bli 7-8 år till av elände, minst. Alldeles i onödan dessutom då den bank som tog sig tid att ta till sig all information och inte var förblindad av UC:s mätmetoder skulle märka att det inte är större risk att ge mig ett samlingslån än åt någon annan.
Jag får sätta mitt hopp till UC i slutändan ändå, och hoppas mitt tal blir bra nog åt bankerna när de här förfrågningarna jag dragit på mig i mina försök att förbättra ekonomin försvinner en efter en.
//Turnaround
Efter år av trasslig ekonomi har jag nu kämpat mig ur det värsta och går faktiskt lite plus varje månad. Jag har inga anmärkningar och full koll på alla inkomster och utgifter i en budget sedan ett par år tillbaka. Jag betalar idag omkring 10 000 i räntor och amorteringar på en skuld som är totalt 315 000 uppdelat på flera mindre lån uppsatta på både mig och min sambo. Varje månad får vi kvar 7-9 000 efter alla räkningar är betalade. Med ett samlingslån till en hög ränta på omkring 10% upplagt på 10 år hade månadskostnaderna sjunkit till omkring 4000, och vi skulle med det få en betydligt bättre ekonomi och klara eventualiteter som arbetslöshet (jag har ett bra jobb) eller sjukdom på ett helt annat sätt.
Men jag får inget lån. Eller, det är inte riktigt sant, när jag sökte om ett samlingslån via låneförmedlare var det ett par aktörer som erbjöd mig 60 000 respektive 100 000 till räntor på över 30%. Det hjälper mig inte, så dessa har jag tackat nej till. Samlingslånet får jag dock inte, trots att det finns gott om underlag som visar på att jag klarar av det. Varför? Alla banker och kreditinstitut går efter något som kallas kreditbetyg och som UC ligger bakom. Där bedöms jag ha 12,3% risk att få en betalningsanmärkning inom den närmsta tiden. UC:s metod för att komma fram till detta är hemlig men av det lilla som är känt så jämförs man till exempel inte med hela befolkningen, utan med en grupp med liknande förutsättningar. Det låter bra på pappret kanske, men i "min" grupp har 41% en betalningsanmärkning och tjänar i snitt 250 000 mindre än mig om året. Det är inte en grupp som bankerna vill låna ut pengar till och därför får jag avslag helt automatiskt. Det är oftast inte ens nån som ser över ansökan utan det är avslag direkt, med UC:s rapport som underlag.
Kreditbetyget är något som alla svenska medborgare över 18 har, även om alla inte känner till det. UC har sorterat in hela svenska befolkningen i olika fack och försett oss med ett tal mellan 0-100 som ska berätta allt om personen i fråga. I mitt fall straffas jag än mer av att jag försökt få samlingslån - att försöka få ordning på sin ekonomi är nämligen suspekt och man anses vara "kreditaktiv" - en riskperson. Man tar här ingen som helst hänsyn till vilken sorts lån det är man försöker få, bara att man är aktiv, vilket är negativt.
Jag är inte ensam. På nätforum har jag upptäckt att det finns många som jag och de som har det betydligt värre. Visst ska man så långt det är möjligt undvika att låna, men inte främst för att det blir dyrt - utan för att man är bränd för alltid därefter. Det finns så klart ett personligt ansvar här, själv har jag hamnat i denna situationen när min sambo först blev arbetslös, sedan jag, och när sambons enskilda firma gick omkull med skulder och depression som följd "löste" jag problemen med lån och krediter istället för att vända mig till samhällets skyddsnät - vi orkade inte ta det. För det har jag fått 6-7 år med en klump i magen varje månadsslut när räkningarna ska betalas, och även nu, när jag är på banan igen med 50% högre lön och trimmade kostnader ser det ut att bli 7-8 år till av elände, minst. Alldeles i onödan dessutom då den bank som tog sig tid att ta till sig all information och inte var förblindad av UC:s mätmetoder skulle märka att det inte är större risk att ge mig ett samlingslån än åt någon annan.
Jag får sätta mitt hopp till UC i slutändan ändå, och hoppas mitt tal blir bra nog åt bankerna när de här förfrågningarna jag dragit på mig i mina försök att förbättra ekonomin försvinner en efter en.
//Turnaround